Evighetens stora gåvor: Jesu Kristi försoning, uppståndelsen och återställelsen

För många år sedan lärde vi oss bibelverser utantill på vår morgonevangeliekurs. Naturligtvis drogs jag till korta verser. Däribland fanns Johannes 11:35 – den kortaste versen i skrifterna, endast två ord – ”Jesus grät”.

Det faktum att Jesus gråter av sorg och glädje vittnar i dag om den mirakulösa verkligheten: Guds Son kom fysiskt till jorden och lärde sig i köttet hur han alltid ska vara med och välsigna oss.

När vi ropar högt i sorg eller glädje förstår Jesus Kristus det fullkomligt. Han kan finnas där i de stunder då vi som mest behöver evighetens stora gåvor: Jesu Kristi försoning, uppståndelsen och återställelsen.

Marta och Maria gråter över sin bror Lasarus som har dött. Rörd av medlidande gråter Jesus. Han uppväcker Lasarus till liv.

Jesus betraktar Jerusalem på påskhögtidens afton. Han gråter, oförmögen att samla sitt folk så som hönan skulle samla sina kycklingar. I dag ger hans försoning oss hopp när vi sörjer över det som kunde ha varit.

Vingårdens Herre gråter när han frågar sina tjänare, som skulle kunna innefatta oss som stödbröder och stödsystrar: ”Vad kunde jag ha gjort mer för min vingård?”

Maria står berövad vid graven. Jesus frågar milt: ”Varför gråter du?” Han vet att ”på kvällen gästar gråt, [men] på morgonen kommer jubel”. Uppståndelsen innebär en gryning för alla.

I Mormons boks land är Jesu glädje fullkomlig när den trofasta folkmassan reser sig för honom. Han gråter.

”Och han tog deras små barn ett efter ett och välsignade dem och bad till Fadern för dem.

Och när han hade gjort detta grät han på nytt.”

Detta är påsken i Jesus Kristus: Han besvarar vårt hjärtas längtan och vår själs frågor. Han torkar våra tårar, förutom glädjetårarna.

När tårarna rinner ber vi ibland om förlåtelse, generade. Men vetskapen om att Jesus Kristus förstår livets smärta och glädje kan ge oss styrka utöver vår egen när vi navigerar genom det bittra och det söta.

I Sydamerika gråter en far. En gnista i hans liv, hans unga dotter, har dött. ”Jag skulle ge vad som helst för att få träffa henne igen”, gråter han i min famn. Jag gråter också.

Vid invigningen av Puebla tempel i Mexiko fuktar glädjetårar ansiktet på en kär syster. Hennes anletsdrag utstrålar tro och uppoffring. Hon säger: ”Todos mis hijos están aquí en el templo hoy” – ”Alla mina barn är här i templet i dag.” Generationerna som samlas i Herrens hus framkallar tårar av glädje och tacksamhet.

I ett grymt inbördeskrig gjorde familjer och grannar avskyvärda saker mot varandra. Bittra tårar ger sakta vika för hopp. Med darrande röst säger en kvinna i en liten by: ”Min granne, innan jag går i graven vill jag att du ska veta var du kan hitta dina saknade familjemedlemmar.”

En strålande brud och en stilig brudgum beseglas i Herrens hus. Hon är 70 år gammal, precis som han. Hon är en vacker brud som värdigt har väntat på den här dagen. Hon svänger blygt sin brudklänning fram och tillbaka. Vi fäller glädjetårar. Guds löften uppfylls. Hans förbund medför välsignelser.

När en ung Boyd K. Packer var hemlärare för en änka lärde han sig en gripande läxa. Efter en meningsskiljaktighet med sin make hade systern fällt en sista sårande kommentar. En oväntad olycka tog hennes mans liv den dagen. ”I femtio år”, snyftade änkan, ”har jag levt i ett helvete i vetskap om att de sista ord han hörde från mina läppar var denna hätska, hånfulla anmärkning.”

Påsken i Jesus Kristus hjälper oss att reparera, försona och ställa våra relationer till rätta, på båda sidor av slöjan. Jesus kan bota sorg; han kan möjliggöra förlåtelse. Han kan befria oss och andra från sådant som vi eller de har sagt eller gjort som annars håller oss fångna.

Påsken i Jesus Kristus låter oss känna Guds bifall. Den här världen talar om för oss att vi är för långa, för korta, för breda, för smala – inte smarta, vackra eller andliga nog. Genom vår andliga förvandling i Jesus Kristus kan vi undfly förlamande perfektionism.

Med påskens glädje sjunger vi: ”Han i kärlek ren och sann död och ondska övervann.” Kristi uppståndelse befriar oss från döden, från tidens bräcklighet och kroppens ofullkomligheter. Jesu Kristi försoning återställer oss också andligen. Han blödde ur varje por, som om han grät blod, för att ge oss möjlighet att undkomma synd och separation. Han återförenar oss, hela och heliga, med varandra och med Gud. I allt som är gott återställer Jesus Kristus rikligt – inte bara det som var utan också det som kan bli.

Jesu liv och ljus vittnar om Guds kärlek till alla sina barn. Eftersom Gud vår Fader älskar alla sina barn oavsett tid och plats finner vi hans kärleksfulla inbjudan att komma och finna frid och glädje i honom inom många traditioner och kulturer. Oavsett var, när eller vem vi är delar vi en gudomlig identitet som barn till samme Skapare. I samma anda delar anhängare av islam, judendomen och kristendomen ett religiöst arv i fader Abraham och förbundsband genom händelser i det forntida Egypten.

Fader Abraham kom till Egypten och blev välsignad.

Josef, som såldes som slav i Egypten, visste att faraos dröm innebar sju år av överflöd följt av sju år av hungersnöd. Josef räddade sin familj och sitt folk. Josef grät när han såg Guds större plan, där allt samverkar till det bästa för dem som håller sina förbund.

Mose, som växte upp i Egypten i faraos hushåll, fick och återställde senare nycklarna till insamlingen av Guds barn.

Som en uppfyllelse av profetior sökte Josef, Maria och Jesusbarnet en tillflykt i Egypten. I Kairo säger en hängiven troende muslim vördnadsfullt: ”Koranen lär att Josef, Maria och Jesusbarnet fann trygghet och en fristad i mitt land. I mitt land åt Jesus som liten vår mat, tog sina första steg och sa sina första ord. Här i mitt land tror vi att träden böjde sig lågt för att ge honom och hans familj frukt. Att han var i mitt land välsignade vårt folk och vår mark.”

Guds plan för moralisk och jordisk handlingsfrihet låter oss lära genom egen erfarenhet. Några av våra största lärdomar för livet kommer från sådant som vi aldrig skulle välja. Av kärlek steg Jesus Kristus ner under och steg upp över allt. Han gläds åt vår gudomliga förmåga till kreativitet och glädje, vänlighet utan hopp om belöning, tro till omvändelse och förlåtelse. Och han gråter i sorg över vårt oerhörda mänskliga lidande, vår grymhet och orättvisa – som ofta orsakas av mänskliga val – och det gör också himlarna och himlens Gud med dem.

Varje vår och påsk vittnar om att en andlig ordningsföljd och sammanstrålning är en del av det gudomliga mönstret för försoning, uppståndelse och återställelse genom Jesus Kristus. Denna heliga och symboliska sammanstrålning sker inte av en slump eller tillfällighet. Palmsöndagen, stilla veckan och påsken firar Kristi försoning och uppståndelse. Liksom i dag firar vi den 6 april varje år grundandet och organiserandet av Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Den här återställelsen är en av anledningarna till att vi samlas den första söndagen varje april till en generalkonferens.

Återställelsen kom också när den uppståndne Jesus Kristus, Mose, Elias och Elia återvände med prästadömets nycklar och myndighet till det nyligen invigda templet i Kirtland på påsksöndagen 1836. I det sammanhanget, på den dagen, kom Guds myndighet och välsignelser till Jesu Kristi återställda kyrka för att samla in hans barn, förbereda hans barn för att återvända till honom och förena familjer för evigt. Återställelsen den dagen uppfyllde profetior genom att äga rum både på påsken och under pesach.

Utöver templet i Kirtland besökte jag nyligen heliga platser i Ohio där profeten Joseph och andra i en syn såg Gud vår Fader och hans Son Jesus Kristus. Profeten Joseph Smith såg hur det är i himlen. I himlen frälser vår himmelske Fader, genom Jesus Kristus, ”alla sina händers verk” i ett härlighetsrike. De enda undantagen är de som medvetet ”förnekar Sonen sedan Fadern har uppenbarat honom”.

När Jesus inledde sin jordiska verksamhet förkunnade han sin mission att välsigna var och en av oss med allt vi är villiga att ta emot – i varje tid, i varje land, i varje omständighet. Efter att ha fastat i 40 dagar gick Jesus in i synagogan och läste: ”Herrens Ande är över mig, för han har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig att [förbinda dem som har förkrossade hjärtan], utropa frihet för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet.”

Fattiga, förkrossade, fångna, blinda, förtryckta – det är var och en av oss.

I Jesajas bok fortsätter det messianska löftet om hopp, befrielse och tillförsikt: ”Ge de sörjande i Sion huvudprydnad i stället för aska, glädjens olja i stället för sorg, lovsångsdräkt i stället för en modfälld ande.”

Därför utropar vi: ”Jag gläder mig stort i Herren, min själ fröjdar sig i min Gud, för han har klätt mig i frälsningens klädnad och svept in mig i rättfärdighetens mantel.”

Varje påsk firar vi, som en symbolisk helhet, evighetens stora gåvor genom Jesus Kristus: hans försoning, hans (och löftet om vår) bokstavliga uppståndelse och återställelsen av hans kyrka i de sista dagarna med prästadömets nycklar och myndighet att välsigna alla Guds barn. Vi gläds åt frälsningens klädnad och rättfärdighetens mantel. Vi ropar: ”Hosianna till Gud och Lammet!”

”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.”

Må var och en av oss i Jesus Kristus finna försoning, uppståndelse och återställelse – frid, förvandling och tillhörighet – det som är varaktigt äkta och glädjefyllt, lyckligt och för evigt, är min bön i hans heliga namn, Jesu Kristi namn, amen.