Din omvändelse är ingen börda för Jesus Kristus – den förhöjer hans glädje

För flera år sedan, på en resa till Florida, satt jag utomhus och läste en bok. Titeln antydde att vi fortfarande kan ta oss till himlen, även om vi inte är fullkomliga nu. En förbipasserande kvinna frågade: ”Tror du det är möjligt?”

Jag tittade förbryllad upp och insåg att hon pratade om boken jag läste. Jag sa något fånigt i stil med: ”Nja, jag har inte kommit så långt i den, men jag kan låta dig veta hur den slutar.”

Åh vad jag önskar att jag kunde gå tillbaka i tiden! Jag skulle ha svarat henne: ”Ja, det är möjligt! För himlen är inte för människor som har varit fullkomliga – den är för människor som blivit förlåtna, som valde Kristus om och om igen.”

I dag vill jag tala till dem av oss som ibland känner att ”omvändelse och förlåtelse verkar funka för alla utom för mig”. De som i tysthet tänker: Eftersom jag hela tiden fortsätter göra samma misstag kanske jag bara är så här. De som, liksom jag, har dagar när förbundsstigen känns så brant att den nästan blir en förbundsklättring.

En underbar missionär i Australien, äldste QaQa från Fiji, nämnde en liknande känsla i sitt vittnesbörd när han skulle resa hem: ”Jag vet att Gud älskar mig, men ibland undrar jag: Vet Gud att jag älskar honom? För jag är inte fullkomlig och gör fortfarande misstag.”

I denna enda känsliga, tungt ansättande fråga sammanfattade äldste QaQa just det som ofta hade bekymrat mig. Kanske även du undrar och tänker: Jag försöker så gott jag kan, men vet Gud att jag verkligen försöker? När jag misslyckas om och om igen, vet Gud då att jag ändå älskar honom?

Det känns sorgligt att bekänna det här, men jag brukade bedöma min relation med Frälsaren utifrån hur fullkomligt jag levde. Jag trodde att ett liv i lydnad betydde att jag aldrig skulle behöva omvända mig. Och när jag gjorde misstag, vilket var varenda dag, drog jag mig undan från Gud och tänkte: Han är säkert mycket besviken på mig.

Det är helt enkelt inte sant.

Jag har insett att om vi väntar tills vi är rena nog eller fullkomliga nog att närma oss Frälsaren så har vi missat hela poängen.

Skulle vi kunna tänka på bud och lydnad på ett annat sätt?

Jag vittnar om att även om Gud bryr sig om våra misstag bryr han sig mycket mer om vad som händer efter att vi gjort ett misstag. Kommer vi att vända oss till honom om och om igen? Kommer vi att stanna kvar i den här förbundsrelationen?

Kanske hör vi Herrens ord: ”Om [du] älskar mig håller [du] fast vid mina bud”, och känner att luften går ur oss eftersom vi inte har hållit alla buden. Låt mig påminna om att omvändelse också är ett bud! Faktum är att det kanske är det mest upprepade budet i skrifterna.

När Alma sa till sig själv: ”O, att jag vore en ängel och kunde få mitt hjärtas önskan uppfylld … och ropa omvändelse”, försökte han inte skambelägga oss genom att peka ut våra misstag. Han ville ropa omvändelse så att du och jag skulle få slippa lida i världen. En av anledningarna till att Alma hatade synden var att den orsakar oss smärta.

Ibland måste jag komma ihåg, som en post-it-lapp på pannan, att buden är vägen bort ifrån smärta. Och det är omvändelse också. Vår profet har sagt: ”Frälsaren älskar oss alltid, men särskilt när vi omvänder oss.”

Så när Herren säger ”Omvänd er, omvänd er!” kan vi föreställa oss att han säger ”Jag älskar dig. Jag älskar dig.” Föreställ dig hur han vädjar till dig att du ska lämna bakom dig det beteende som orsakar dig smärta, och ber dig kliva ut ur mörkret och vända dig till hans ljus.

I min dotter Carlys församling knäföll en nybliven präst för att välsigna sakramentet, och i stället för att säga ”att de kan göra det till minne av din Sons blod”, sa han oavsiktligt ”att de kan göra det till minne av din Sons kärlek”. Tårar fyllde Carlys ögon när sanningen i de här orden sjönk in.

Vår Frälsare var villig att lida smärtan av sin försoning eftersom han älskar dig. Faktum är att du är ”den glädje som låg framför honom” i hans lidande.

Uppmaningen till omvändelse är ett uttryck för Guds kärlek.

Att svara ja på den uppmaningen är ett uttryck för vår kärlek.

Föreställ dig din favoritbild av Kristus. Föreställ dig nu att han ler glädjestrålande varje gång du använder hans gåva, eftersom han är det ”fullkomligt klara hoppet”.

Ja, din omvändelse är ingen börda för Jesus Kristus – den förhöjer hans glädje.

Låt oss lära ut detta!

För omvändelse är vår bästa nyhet!

Vi håller oss inte kvar på förbundsstigen genom att aldrig begå misstag. Vi håller oss kvar på stigen genom daglig omvändelse.

Och när vi omvänder oss förlåter Gud oss utan att skambelägga oss och jämföra oss med andra, eller läxa upp oss för att vi gjort samma sak som vi omvände oss ifrån förra veckan.

Han fylls av glädje varje gång han ser oss stå på knä. Han fröjdar sig åt att förlåta oss eftersom vi är en fröjd för honom.

Visst känner vi att det är sant?

Men varför är det då så svårt för oss att tro på det?!

Satan, den store åklagaren och bedragaren, använder skam för att hålla oss borta från Gud. Skam är ett mörker så tungt att om vi lyfte den från kroppen skulle den ha en verklig vikt eller tyngd.

Skammen är den röst som bestraffar dig med ord som ”Hur tänkte du? Kan du inte göra någonting rätt?”

Skammen säger oss inte att vi gjorde ett misstag – den säger oss att vi är våra misstag. Vi kan till och med höra: ”Göm dig.” Motståndaren gör allt i sin makt för att behålla bördan inom oss genom att säga att priset är för högt, att det är lättare om detta förblir i mörker, och tar därmed bort allt hopp.

Satan stjäl hopp.

Och du behöver höra det här, så jag säger dessa ord rakt ut: Du är inte rösten i ditt huvud eller misstagen du begått. Du kan också behöva säga detta rakt ut. Säg åt Satan: ”Inte i dag.” Gå bort från honom.

Känn denna dragning, denna sorg efter Guds vilja som vänder dig till din Frälsare, och se hur hans nåd kommer till dig och till dem du älskar. Jag lovar att i samma stund som vi modigt tar vårt förkrossade hjärta till honom, är han genast där.

Om du såg någon drunkna, skulle du då inte räcka ut handen till räddning? Kan du föreställa dig att din Frälsare skulle vägra ta din utsträckta hand? Jag föreställer mig hur han dyker ner i vattnet, ner under allt för att lyfta upp oss så att vi kan ta ett friskt andetag! Ingen kan sjunka lägre än vad Kristi ljus lyser.

Frälsaren lyser för evigt klarare än skammens mörker. Han skulle aldrig gå till angrepp mot ditt värde. Så titta noga.

• Föreställ dig att den här handen representerar värde.

• Den här handen representerar lydnad. Kanske vaknade du upp i morse och bad en meningsfull bön och utforskade skrifterna för att höra Guds röst. Du har fattat bra beslut och behandlar människor omkring dig kristuslikt. Du lyssnar på generalkonferensen! Du har lydnaden på plats!

• Eller kanske har det inte gått så bra för dig. Du har haft svårt den senaste tiden att göra de där små enkla sakerna för att få kontakt med himlen. Du har fattat en del beslut du inte är stolt över.

• Vari består ditt värde? Har den här handen alls förflyttat sig?

Ditt värde har ingenting med lydnad att göra. Ditt värde är beständigt – det förändras aldrig. Det gavs till dig av Gud, och det finns inget som du eller någon annan kan göra för att ändra på det. Lydnad medför välsignelser; det stämmer. Men värde är inte en av dem. Du är alltid ”mycket värdefull i Guds ögon”, oavsett vart dina beslut har tagit dig.

Även om jag gör misstag vill jag stanna kvar i min förbundsrelation med Kristus, och jag ska berätta varför.

Under min uppväxt tog jag lektioner i simhopp och lärde mig att när domaren poängsätter ett hopp är det utförandet som granskas. Var nedslaget perfekt vertikalt med sträckta vrister och bara lite stänk? Sedan gör de något speciellt. De tar med svårighetsgraden i beräkningen.

Var och en hoppar med en egen svårighetsgrad. Och din Frälsare är den ende som verkligen vet vilken svårighetsgrad du hoppar med. Jag vill ha en relation med den enda personen som förstår mig, som ser till mitt hjärta och vet hur mycket jag försöker!

Han känner till de mörkrets dimmor som sänker sig över alla oss vandrare, och vet att vår färd passerar den orena floden – så att vi, även om vi håller fast vid ledstången av järn, blir nedstänkta.

Att komma till Kristus är att säga ”Vill du hjälpa mig?” med hopp och förnyad tilltro till att hans armar alltid är utsträckta mot oss. Jag tror att denna nya syn på omvändelse innebär att även om vi inte är fullkomliga i lydnad nu, är vi tillgivet lydiga nu och väljer att stanna kvar, om och om igen, eftersom vi älskar honom.

Kommer du ihåg kung Benjamins folk som inte längre hade någon benägenhet att göra ont, utan ständigt ville göra gott? Tror du att de packade ihop sina tält, gick hem och aldrig mer gjorde några misstag? Självklart inte! Skillnaden var att de inte längre ville synda. De var tillgivet lydiga! Deras hjärtan hade vänts till och var lyhörda för Gud samtidigt som de kämpade med det!

En gång på stranden såg jag en fågel flyga mot vinden och flaxa hårt med vingarna, nästan frenetiskt, utan att komma någonvart. Sedan lade jag märke till en annan fågel, högre upp. Den hade fångat en uppvind och svävade lätt och obekymrat i vinden. Det är skillnaden mellan att försöka göra det själva och att vända oss till Frälsaren och låta honom lyfta oss ”med läkedom under sina vingar”.

Som missionsledare i Australien pratade vi under vårt sista samtal med varje missionär om 3 Nephi 17, där människorna var nära Frälsaren och kunde höra honom be för dem. Vi frågade dem: ”Om du kunde höra Frälsaren be för dig, vad tror du då att han skulle säga?”

Att få höra deras svar var en av de allra andligaste upplevelserna i mitt liv. Var och en av dessa missionärer stannade upp, och deras ögon tårades när vi påminde dem om att ”din Frälsare vet vilken svårighetsgrad du upplever. Han har själv upplevt den!”

Det här är vad dessa missionärer mjukt och känslosamt svarade: En syster sa: ”Jesus skulle säga till Fadern: ’Hon gör sitt allra bästa. Jag vet hur mycket hon försöker.’” En äldste sa: ”Med tanke på allt som hänt i hans liv är jag så stolt över honom.”

Låt oss prova det här. I kväll, innan du ber, så föreställ dig att Jesus Kristus är där. Han för din talan inför Fadern. Ställ dig frågan: Vad skulle min Frälsare säga till Fadern om mig?

Och var sedan tyst.

Lyssna efter rösten som talar gott om dig – rösten från Frälsaren, din finaste vän, och från din himmelske Fader, som verkligen finns där. Kom ihåg, deras kärlek är stor och ditt värde är alltid stort, oavsett vad.

Jag står här för att vittna om att Jesus Kristus ger ljus till dem som vandrar i mörker. Så, de dagar då du känner den där rösten som säger åt dig att gömma dig, att du borde gömma dig ensam i ett mörkt rum, uppmanar jag dig att vara modig och tro på Kristus! Gå och tänd Ljuset – vårt fullkomligt klara hopp.

Omgiven av hans ljus kommer du att se människor överallt omkring dig som också har känt sig ensamma, men nu, med ljuset tänt, undrar du och de: Varför var vi så rädda i mörkret? Och varför stannade vi kvar där så länge?

”Må ljusets Herre omsluta dig i sina armar och ständigt trösta och älska dig.” Må vi älska honom och välja honom om och om igen. I Jesu Kristi namn, amen.