Gudsdyrkan

En av de vanligaste och viktigaste formerna av gudsdyrkan är att samlas på en helgad plats för att utföra handlingar av hängivenhet. Herren säger: ”Och för att du mera fullständigt ska kunna hålla dig obefläckad av världen ska du gå till bönehuset och offra dina sakrament på min heliga dag.” Det här är givetvis den primära orsaken till att vi bygger möteshus. Men om det behövs duger ett oinvigt utrymme om vi kan ge det någon form av helighet.

Det viktigaste är vad vi gör när vi samlas på Herrens dag. Vi klär oss naturligtvis så väl vi kan efter våra omständigheter – inget extravagant utan anspråkslöst på ett sätt som visar vår respekt och vördnad för gudomen. Vårt beteende är likaledes vördnadsfullt och respektfullt. Vi tillber Gud genom att förena oss i bön; vi tillber genom att sjunga psalmer (inte bara lyssna på, utan sjunga psalmerna); vi tillber genom att undervisa och lära oss av varandra. Jesus sa: ”Kom ihåg att på denna Herrens dag ska du frambära dina offer [vilket innebär dina ’offergåvor … av tid, förmågor eller medel i Guds och medmänniskors tjänst’] och sakrament åt den Allrahögste och bekänna dina synder för dina bröder och inför Herren.” Vi kommer inte tillsammans för att underhålla eller underhållas – som exempelvis av ett band – utan för att minnas honom och bli ”mera fullkomligt undervisade” i hans evangelium.

På den senaste generalkonferensen påminde äldste Patrick Kearon oss om följande: ”Vi samlas inte på sabbaten bara för att vara med på sakramentsmötet och bocka av det på listan. Vi samlas för att tillbe Gud. Det är en väsentlig skillnad mellan dem. Att närvara innebär att vi är där. Men att tillbe är att avsiktligt prisa och dyrka vår Gud på ett sätt som förvandlar oss!”

Att ägna våra sabbatsdagar åt Herren och hans syften är i sig gudsdyrkan i handling. För några år sedan påpekade dåvarande äldste Russell M. Nelson följande: ”Hur kan vi helga sabbatsdagen? När jag var mycket yngre än i dag studerade jag andras texter där de hade listat saker man skulle göra och saker man inte skulle göra på sabbaten. Det var inte förrän senare som jag lärde mig genom skrifterna att det jag valde att göra och min inställning till sabbaten var ett tecken mellan mig och min himmelske Fader [se 2 Moseboken 31:13; Hesekiel 20:12, 20]. Med den insikten behövde jag inte längre listor med vad jag ska göra och inte göra. När jag behövde bestämma mig för om en aktivitet var lämplig att göra på sabbatsdagen eller inte, ställde jag helt enkelt frågan: ’Vilket tecken vill jag ge Gud?’”

Gudsdyrkan på Herrens dag utmärks av ett särskilt fokus på Jesu Kristi stora försoningsoffer. Vi firar helt rätt och särskilt hans uppståndelse under påsken men även varje vecka när vi tar del av sakramentets emblem för hans försoning, inklusive hans uppståndelse. För de ångerfulla är deltagandet av sakramentet höjdpunkten i sabbatens gudsdyrkan.

Att tillbe tillsammans som ”Kristi kropp” ger unik kraft och fördelar när vi undervisar, tjänar och stöttar varandra. Intressant nog fann man i en studie nyligen att de som anser sina andliga liv vara helt privata är mindre benägna att prioritera andlig tillväxt, eller att säga att deras tro är väldigt viktig, eller att ha en regelbunden andaktsstund med Gud. Som en gemenskap av sista dagars heliga stärker vi varandra i gudsdyrkan och i tro.

Men vi får ändå inte glömma vår dagliga gudsdyrkan som vi ägnar oss åt enskilt och i våra hem. Frälsaren påminner oss: ”Dock ska du avge dina löften i rättfärdighet, varje dag och alltid.” En syster sa så klokt: ”Jag kan inte föreställa mig ett mer ingående sätt att dyrka Gud än genom att ta emot hans små i vårt liv och ta hand om dem och lära dem hans plan för dem.”

Alma och Amulek lärde de zoramiter som hade förbjudits att använda sina synagogor att de skulle tillbe Gud inte bara en gång i veckan utan alltid och ”var ni än är”. De talade om bön som gudsdyrkan:

”Ni måste utgjuta era själar i era kammare och på era dolda platser och i er vildmark.

Ja, och när ni inte ropar till Herren, låt då era hjärtan vara fyllda, vända till honom i ständig bön.”

De talade även om att utforska skrifterna, bära vittnesbörd om Kristus, utföra kärleksfulla handlingar och tjänande, ta emot den Helige Anden och att dagligen leva i tacksägelse. Begrunda den tanken: ”dagligen leva i tacksägelse”. Den knyter an till min andra tanke:

Att känna och uttrycka tacksamhet till Gud är faktiskt det som fyller gudsdyrkan med en känsla av glädjefylld förnyelse till skillnad från att se den som bara ännu en plikt.

Sann gudsdyrkan är att älska Gud och låta vår vilja underkastas honom – den allra dyrbaraste gåvan vi kan ge. När Jesus fick frågan om vilket det största budet i lagen var svarade han: ”Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd.” Han kallade också detta för det första budet.

Detta var mönstret för Jesu egen dyrkan av Fadern. Hans liv och försoningsoffer var tillägnade Faderns ära. Vi minns innerligt Jesu hjärtslitande vädjan mitt i ofattbart lidande och ångest: ”Min Far! Om det är möjligt, så låt den här bägaren gå förbi mig.” Och sedan hans undergivna: ”Men inte som jag vill, utan som du vill.”

Gudsdyrkan är en eftersträvan att följa detta fullkomliga exempel. Vi uppnår inte fullkomlighet på det här sättet över en natt, men om vi varje dag ”som offer till [honom] … frambär ett förkrossat hjärta och en botfärdig ande” kommer han åter att döpa oss med sin Ande och fylla oss med sin nåd.

I det första kapitlet i Läran och förbunden uttalar Herren denna anklagelse mot världen:

”De har avvikit från mina förordningar och har brutit mitt eviga förbund.

De söker inte Herren för att upprätta hans rättfärdighet, utan var och en går sin egen väg och efter sin egen guds avbild, vars avbild är lik världens.”

Det är bra om vi minns de tre judiska unga männen Hananja, Mishael och Asarja, som fördes som fångar till Babel kort efter att Lehi och hans familj lämnade Jerusalem. En ämbetsman i Babel gav dem de nya namnen Shadrak, Meshak och Abed-Nego. När dessa tre senare vägrade att tillbe en avbild som kung Nebukadnessar hade ställt upp befallde kungen att de skulle kastas i en brinnande ugn och sa till dem: ”Och vilken gud kan då rädda er ur mina händer?”

Ni minns deras modiga svar:

”Om det blir så, är vår Gud, som vi dyrkar, mäktig att befria oss ur den brinnande ugnen och att befria oss ur din hand, o konung.

Men om inte, så ska du veta … att vi ändå inte dyrkar dina gudar och att vi inte tillber guldstatyn som du har ställt upp.”

Ugnen var så het att den dödade dem som kastade in dem i den, men Shadrak, Meshak och Abed-Nego var oskadda. ”Nebukadnessar tog då till orda och sade: ’Lovad är Shadraks, Meshaks och Abed-Negos Gud, som … räddade sina tjänare. De litade på honom … och vågade sina liv för att inte tvingas dyrka eller tillbe någon annan gud än sin egen Gud.’” De litade på att Jehova skulle återlösa dem, ”men om inte”, vilket betyder att även om Gud i sin visdom inte förhindrade deras död så skulle de ändå förbli trofasta mot honom.

Vad som än går före tillbedjan av Fadern och Sonen blir en avgud. De som förkastar Gud som sanningens källa eller förnekar all ansvarighet inför honom sätter i praktiken sig själva som sin gud. Den som prioriterar lojalitet mot en grupp eller ett ideal framför gudomlig vägledning dyrkar en falsk gud. Även de som säger sig dyrka Gud men som inte håller hans bud går sin egen väg: ”De nalkas mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig.” Föremålet för vår tillbedjan är enbart och endast ”den ende sanne Guden, och den som [han] har sänt, Jesus Kristus”.

Hur vi lever kan i slutändan vara det bästa, mest genuina sättet att dyrka Gud. Att visa vår hängivenhet betyder att efterlikna Fadern och Sonen – att odla deras egenskaper och karaktär i oss själva. Om, som man säger, imitation är den uppriktigaste formen av smicker, kan vi i fråga om gudomen säga att efterliknande är den uppriktigaste formen av vördnad. Detta tyder på en aktiv, kontinuerlig ansträngning av oss för att söka helighet. Men att bli mer kristuslik är också det naturliga resultatet av vår gudsdyrkan. Äldste Kearons tidigare citerade ord om tillbedjan ”på ett sätt som förvandlar oss” är betydelsefulla. Sann gudsdyrkan förvandlar.

Detta är skönheten med förbundsstigen – stigen av gudsdyrkan, kärlek och lojalitet mot Gud. Vi går in på stigen genom dopet, med löfte om att ta på oss Kristi namn och hålla hans bud. Vi tar emot den Helige Andens gåva, budbäraren om Frälsarens nåd som återlöser och renar oss från synd när vi omvänder oss. Vi kan till och med säga att när vi omvänder oss så tillber vi honom.

Sedan följer ytterligare prästadömsförrättningar och förbund som ingås i Herrens hus vilka helgar oss än mer. Ceremonierna och förrättningarna i templet utgör en förhöjd form av gudsdyrkan.

President Russell M. Nelson har betonat att ”varje man och varje kvinna som deltar i prästadömets förrättningar och som ingår och håller förbund med Gud har direkt tillgång till Guds kraft”. Det här är inte endast en kraft vi tillgår för att tjäna och välsigna. Det är även den gudomliga kraft som verkar i oss för att förädla och rena oss. När vi går på förbundsstigen är den heliggörande ”gudaktighetens kraft uppenbar” i oss.

Må vi, liksom de forntida nephiterna och lamaniterna, ”falla ner för Jesu fötter och tillbe honom”. Må vi, som Jesus har befallt oss, ”falla ner och tillbe Fadern i [Sonens] namn”. Må vi ta emot den Helige Anden och överlämna våra hjärtan till Gud, inte ha några andra gudar vid sidan av honom, och som lärjungar till Jesus Kristus efterlikna hans karaktär i våra liv. Jag vittnar om att när vi gör det kommer vi att uppleva glädje i gudsdyrkan. I Jesu Kristi namn, amen.