Barmhärtighetens plan

Förra april, strax efter att vi fått de glada nyheterna att kyrkan hade förvärvat templet i Kirtland, inbjöd president Russell M. Nelson oss att studera invigningsbönen för templet i Kirtland, som återfinns i kapitel 109 i Läran och förbunden. Invigningsbönen, sa president Nelson, ”är en lektion i hur templet andligen ger dig och mig kraft att möta livets utmaningar i dessa sista dagar”.

Jag är säker på att era studier i kapitel 109 gav insikter som var till välsignelse för er. I kväll ska jag berätta om några saker jag lärde mig när jag följde vår profets inbjudan. Den fridgivande stig mina studier ledde mig längs påminde mig om att Herren är nåderik och att vår himmelske Faders frälsningsplan verkligen är en barmhärtighetens plan.

Som ni kanske vet uppmuntras ”nyligen kallade missionärer … att ta emot tempelbegåvningen så snart som möjligt och att besöka templet så ofta som omständigheterna medger”. När de väl har tagit emot sin begåvning kan de även ”tjäna som förrättningstjänare i templet innan de börjar tjäna som missionärer”.

Tid i templet innan de kommer till missionärsskolan kan vara en underbar välsignelse för nya missionärer när de lär sig mer om tempelförbunden innan de berättar om välsignelserna av dessa förbund för världen.

Men när jag studerade kapitel 109 lärde jag mig att i templet ger Gud nya missionärer kraft – ja, även oss alla – på ett ytterligare heligt sätt. I invigningsbönen, som gavs genom uppenbarelse, bad profeten Joseph Smith att ”när dina tjänare går ut ur ditt hus … för att vittna om ditt namn”, att alla människors hjärtan ska kunna uppmjukas – både ”de framstående på jorden” och ”alla de fattiga, de behövande och lidande”. Han bad att ”deras fördomar kan ge vika för sanningen” och att ”ditt folk [ska] finna nåd inför allas ögon, så att alla jordens ändar kan veta att vi, dina tjänare, har hört din röst och att du har sänt oss”.

Det här är ett vackert löfte för nyligen kallade missionärer – att fördomar ska ”ge vika för sanningen”, att kunna ”finna nåd inför allas ögon” och att världen ska kunna veta att de har sänts av Herren. Var och en av oss behöver säkerligen dessa välsignelser. Vilken välsignelse det skulle vara att hjärtan uppmjukas när vi umgås med grannar och medarbetare. Invigningsbönen förklarar inte exakt hur vår tid i templet uppmjukar andras hjärtan, men jag är övertygad om att det är kopplat till hur tid i Herrens hus uppmjukar våra egna hjärtan genom att fokusera oss på Jesus Kristus och hans barmhärtighet.

När jag studerade invigningsbönen för templet i Kirtland slogs jag också av att Joseph om och om igen vädjade om att Herren skulle förbarma sig – över kyrkans medlemmar, över kyrkans fiender, över landets ledare, över jordens nationer. Och på ett mycket personligt plan vädjade han till Herren att minnas honom och förbarma sig över hans älskade Emma och deras barn.

Hur måste inte Joseph ha känt sig när Frälsaren en vecka senare, på påskdagen den 3 april 1836 i Kirtlands tempel, uppenbarade sig för honom och Oliver Cowdery och, som det står upptecknat i kapitel 110 i Läran och förbunden, sa: ”Jag har godtagit detta hus och mitt namn ska vara här, och jag ska i barmhärtighet uppenbara mig för mitt folk i detta hus.” Detta löfte om barmhärtighet måste ha haft särskild innebörd för Joseph. Och som president Nelson lärde i april förra året gäller detta löfte även ”varje invigt tempel i dag”.

Det finns så många sätt för var och en av oss att finna nåd i Herrens hus. Detta har varit sant sedan Herren först befallde Israel att bygga ett tabernakel och att i dess mitt placera ”nådastolen”. I templet finner vi nåd i de förbund vi ingår. Dessa förbund, tillsammans med dopförbundet, knyter oss till Fadern och Sonen och ger oss ökad åtkomst till det som president Nelson har lärt är ”en särskild slags kärlek och nåd” som kallas ”hesed” på hebreiska.

Vi finner nåd i möjligheten att beseglas till våra familjer för evigheten. I templet börjar vi också förstå med större tydlighet att skapelsen, fallet, Frälsarens försoningsoffer och vår möjlighet att åter inträda i vår himmelske Faders närhet – ja, alla delar av frälsningsplanen – är manifestationer av nåd. Det kan sägas att frälsningsplanen är en glädjens plan just för att den är en ”barmhärtighetens plan”.

Jag är tacksam för det vackra löftet i kapitel 110 att Herren ska visa sig i barmhärtighet i sina tempel. Jag är också tacksam för vad det säger oss om hur Herren ska visa sig i barmhärtighet varje gång vi, som Joseph, vädjar om nåd.

Joseph Smiths vädjan om barmhärtighet i kapitel 109 var inte första gången hans vädjan om nåd ledde till uppenbarelse. I den heliga lunden bad den unge Joseph inte bara om att få veta vilken kyrka som var sann – han sa också att han ropade ”till Herren om nåd, för det fanns ingen annan jag kunde gå till och få nåd”. På något sätt bidrog hans insikt att han behövde nåd som endast Herren kunde ge honom till att himlens fönster öppnades. Tre år senare visade sig ängeln Moroni efter det som Joseph sa var hans ”bön och vädjan till den allsmäktige Guden om förlåtelse för alla mina synder och dårskaper”.

Det här mönstret av uppenbarelse efter en vädjan om nåd är välbekant i skrifterna. Enos hörde Herrens röst först efter att han hade bett om förlåtelse. Kung Lamonis fars omvändelse börjar med hans bön: ”Jag [ska] överge alla mina synder för att lära känna dig.” Vi kanske inte välsignas med samma dramatiska sorts upplevelser, men för dem som ibland har svårt att känna bönesvar är sökandet efter Herrens nåd ett av det mest kraftfulla sätten att känna den Helige Andens vittnesbörd.

En liknande princip undervisas på ett vackert sätt i Moroni 10:3–5. Vi sammanfattar ofta dessa verser till lärdomen att vi genom uppriktig bön kan få veta om Mormons bok är sann. Men den här sammanfattningen kan försumma barmhärtighetens viktiga roll. Lyssna på hur Moroni börjar sin uppmaning: ”Jag vill uppmana er att när ni läser dessa uppteckningar … ni då kommer ihåg hur barmhärtig Herren har varit mot människobarnen, från Adams skapelse ända fram till den tid då ni får dessa uppteckningar, och begrundar det i era hjärtan.”

Moroni manar oss att inte bara läsa dessa uppteckningar – de uppteckningar han skulle försegla – utan också att begrunda i våra hjärtan vad Mormons bok uppenbarar om ”hur barmhärtig Herren har varit mot människobarnen”. Det är begrundan av Herrens barmhärtighet som förbereder oss att fråga ”Gud, den evige Fadern, i Kristi namn, om inte dessa uppteckningar är sanna”.

När vi begrundar Mormons bok kanske vi frågar: Är det verkligen sant, som Alma lärde, att Guds barmhärtighetsplan försäkrar att alla människor som någonsin levt på denna jord ska uppstå och att de ska återställas till sin fullkomliga form? Har Amulek rätt – kan Frälsarens barmhärtighet tillfredsställa alla de bittert verkliga rättvisans krav som vi annars skulle vara tvungna att betala och i stället omsluter oss ”i trygghetens armar”?

Är det sant, som Alma vittnade, att Kristus inte bara led för våra synder utan även för vår ”smärta och [våra] sjukdomar” så att han kunde ”veta hur han ska bistå sitt folk i enlighet med deras skröpligheter”? Är Herren verkligen så barmhärtig, som kung Benjamin lärde, att han i form av en fri gåva sonade ”deras synder som … har dött utan att känna till Guds vilja rörande dem eller som har syndat ovetande”?

Är det sant, som Lehi sa, att ”Adam föll för att människorna skulle kunna bli till, och människorna är till för att de ska kunna ha glädje”? Och är det verkligen sant, som Abinadi vittnade när han citerade Jesaja, att Jesus Kristus blev sargad för våra överträdelsers skull, och blev slagen för vår ondskas skull? Att straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och att vi genom hans sår är helade?

Sammanfattat, är Faderns plan så som den lärs ut i Mormons bok verkligen så här barmhärtig? Jag vittnar om att den är det och att de fridgivande och hoppfulla lärdomarna om nåd och barmhärtighet i Mormons bok är sanna.

Ändå kan jag tänka mig att det är svårt för några av oss, trots trofast läsning och böner, att förstå Moronis löfte att vår himmelske Fader ska ”uppenbara sanningen om dem för er genom den Helige Andens kraft”. Jag förstår den här svårigheten eftersom jag har känt den för många år sedan när mina första genomläsningar av Mormons bok inte gav mig ett ögonblickligt och tydligt svar på mina böner.

Om du har svårt med detta, får jag inbjuda dig att följa Moronis råd att begrunda Mormons boks många sätt att undervisa om ”hur barmhärtig Herren har varit mot människobarnen”? Baserat på min erfarenhet hoppas jag att när du gör det så kan den Helige Andens frid komma in i ditt hjärta och du kan veta, tro och känna att Mormons bok och barmhärtighetens plan som den undervisar om är sanna.

Jag vill uttrycka min tacksamhet för Faderns stora barmhärtighetsplan och för Frälsarens villighet att genomföra den. Jag vet att han visar sig i barmhärtighet och nåd i sitt heliga tempel och i varje del av våra liv om vi söker honom. I Jesu Kristi namn, amen.