Som ett litet barn

Jesus inledde det sista året av sitt jordeliv genom att trappa upp undervisningen av apostlarna. Om hans budskap och hans kyrka skulle överleva honom, behövde mer ingjutas i hjärtat hos tolv helt vanliga män som hade känt honom i knappt 24 månader.

En dag bevittnade Jesus ett gräl bland de tolv och frågade senare: ”Vad var det ni talade om?” Tydligen generade teg de, står det i uppteckningen. Men denne störste av alla lärare visste vad de tänkte i sina hjärtan och anade den första rodnaden av personlig stolthet. Så han kallade till sig ett barn

och sa: ”Jag säger er sanningen: Om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni inte in i himmelriket.

Den som ödmjukar sig som det här barnet, han är den störste i himmelriket.”

Det bör noteras att kung Benjamins avskedspredikan redan före Kristi födelse innehöll denna djupsinniga kommentar om ett barns ödmjukhet. Där står: ”Den naturliga människan är en fiende till Gud … och kommer att så vara i evigheters evighet, om hon inte … blir en helig genom Herren Kristi försoning och blir som ett barn: undergiven … ödmjuk … kärleksfull … alldeles som ett barn [är mot] sin far.”

Nu finns det uppenbarligen vissa barnsliga benägenheter som vi inte uppmuntrar. För tjugofem år sedan bet mitt då treåriga barnbarn sin femåriga syster i armen. Min svärson, som hade hand om barnen den kvällen, undervisade frenetiskt sin dotter allt han kunde komma på om förlåtelse, och avslutade med att hennes lillebror förmodligen inte ens visste hur ett bett på armen kändes. Den där ogenomtänkta faderliga kommentaren fungerade i ungefär en och en halv minut, tills ett skrik som fick fönstren att skallra hördes från barnens sovrum där min dotterdotter lugnt utropade: ”Det gör han nu.”

Vad är det då vi ska se i dygderna hos livets nybörjare? Vad var det som rörde Kristus själv till tårar i den mest rörande scenen i hela Mormons bok? Vad undervisade Jesus om när han kallade ner himmelsk eld och skyddande änglar för att omge barnen, och befallde de vuxna att ”se sina små”?

Vi vet inte vad som föranledde allt det där, men jag tror att det hade något att göra med deras renhet och oskuldsfullhet, deras medfödda ödmjukhet och vad det kunde tillföra oss om vi bibehåller det.

Varför kallar en profet allt i våra dagar av förtvivlan ”förgängligt, förgängligt”? Hur kommer det sig att ”fåfängliga inbillningar och människobarnens högmod” är orden som kännetecknar den stora och rymliga byggnaden som var så andligt död i Lehis syn? Och zoramiterna, den grupp som bad så egennyttigt? Om dem sa Alma: ”O Gud, de [ber] till dig med sin mun medan de … är uppblåsta av världens fåfängligheter.”

Finns det däremot något som är ljuvligare, renare eller ödmjukare än när ett barn ber? Det är som om himlen är i rummet. Gud och Kristus är så verkliga, men för andra kan upplevelsen senare bli ytligare.

Som äldste Richard L. Evans citerade för omkring sextio år sedan: ”Många av oss bekänner oss vara kristna, ändå … tar vi honom inte på allvar … Vi respekterar honom, men vi följer honom inte … Vi citerar hans ord, men vi lever inte efter dem.” ”Vi beundrar honom, men vi tillber honom inte.”

Så annorlunda livet skulle te sig om världen värderade Jesus högre än en vanvördig svordomsharang tid efter annan.

Men barn älskar honom på riktigt, och den kärleken kan överföras till deras andra relationer på livets lekplats. Som regel, redan när de är riktigt små älskar barn så lätt, förlåter så villigt och skrattar med sådan glädje att till och med det kallaste och hårdaste hjärtat kan smälta.

Ja, listan kan göras lång. Renhet? Tillit? Mod? Karaktär?

Låt oss tillsammans se den ödmjukhet inför Gud som en ung, mycket kär vän till mig visar.

Den 5 januari 2025 – för 91 dagar sedan – förlänades Easton Darrin Jolley aronska prästadömet och ordinerades till diakon i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.

Easton hade längtat efter att få dela ut Herrens nattvard så länge han kunde minnas. Men detta heliga tillfälle åtföljdes av en rädsla som vred om magen för att han skulle misslyckas, att han skulle falla, att han skulle bli retad eller genera sig själv och sin familj.

Easton har nämligen en sällsynt och mycket destruktiv sjukdom, Ullrichs kongenitala muskeldystrofi. Den har gradvis fyllt hans unga liv med enorma utmaningar och samtidigt krossat hans förhoppningar och drömmar om framtiden. Han kommer snart att permanent sitta i rullstol. Hans familj pratar inte om vad som väntar honom efter det.

Söndagen efter sin ordination delade Easton ut sakramentet för första gången. Och det som i hemlighet motiverade honom var att han skulle kunna presentera sig själv och dessa heliga emblem för sin far som var biskop i församlingen. I väntan på den uppgiften hade han tiggt och vädjat och gråtit och tiggt, och utkrävt en garanti för att ingen, ingen, skulle försöka hjälpa honom. Av många anledningar, som är hans egna, behövde han göra det här ensam och utan hjälp.

När prästen hade brutit brödet och välsignat det – en symbol för Kristi brutna kropp – haltade Easton fram med sin brutna kropp för att ta emot brickan. Men det fanns tre rejäla trappsteg från möteshusets golv upp till förhöjningen. Så när han hade tagit emot brickan sträckte han sig så högt han kunde och placerade brickan på ytan ovanför ledstången. Sedan satte han sig på ett av de högre trappstegen och drog med båda händerna upp höger ben på det första trappsteget. Sedan drog han upp sitt vänstra ben på samma trappsteg, och så vidare tills han mödosamt var på toppen av sitt personliga trestegs-Mount Everest.

Han manövrerade sig sedan över till en bärande stolpe där han kunde dra sig upp till stående position. Han gick tillbaka till brickan. Några steg till och han stod framför biskopen, sin far, som med tårfyllda ögon och tårar forsande nerför kinderna måste avhålla sig från att omfamna denne fullkomligt modige och trofaste son. Och Easton, med ett leende av lättnad som lyste upp hela ansiktet, kunde mycket väl ha sagt: ”Jag har förhärligat [min far och] … har fullbordat det verk som [han] gav mig att utföra.”

Tro, lojalitet, renhet, tillit, heder och, i slutändan, kärlek till den far som han så gärna ville behaga. Dessa och ett dussin andra egenskaper får också oss att säga: ”Den som ödmjukar sig som det här barnet, han är den störste i himmelriket.”

Systrar och bröder och vänner, högst upp på listan över de vackraste bilderna jag vet står spädbarn och barn och ungdomar som är lika samvetsgranna och ovärderliga som de vi har talat om i dag. Jag vittnar om att de är uttryck för Guds rike på jorden, blomstrande i all dess styrka och skönhet.

I samma vittnesbördets anda vittnar jag om att Joseph Smith i sin ungdom såg det han sa att han såg och samtalade med dem som han sa att han talade med. Jag vittnar om att en ödmjuk och ren Russell M. Nelson är Guds ordinerade och begåvade profet och siare. Efter en livstid av läsning vittnar jag om att Mormons bok är den mest givande bok jag någonsin läst och slutstenen i min lilla boning i ett rike med många rum. Jag vittnar om att prästadömet och bönen ger mig nytt liv – Kristi prästadöme och era böner. Jag vet att allt detta är sant och vittnar om det i den lojalaste och ödmjukaste av alla Guds söners namn – Alfa och Omega, den store Jag Är, den korsfäste, det trovärdiga vittnet – ja, Herren Jesu Kristi namn, amen.