Det namn vid vilket ni kallas

President Russell M. Nelson sa att om Herren talade direkt till oss så skulle han först se till att vi förstår vår sanna identitet: vi är Guds barn, förbundets barn och Jesu Kristi lärjungar. Alla andra beteckningar kommer i slutändan vara otillräckliga.

Jag fick erfara detta för egen del när min äldste son fick sin första mobiltelefon. Med stor iver började han skriva in namnen på släkt och vänner i kontaktlistan. En dag såg jag att hans mamma ringde. På skärmen syntes namnet ”mor”. Det var ett förnuftigt och värdigt val – och, det medger jag, ett tecken på respekt för den bättre föräldern i vårt hem. Naturligtvis blev jag nyfiken. Vad hade han kallat mig?

Jag skrollade igenom hans kontakter och antog att om Wendi var ”mor” så måste jag vara ”far”. Fanns inte. Jag sökte på ”pappa”. Fortfarande ingenting. Min nyfikenhet förvandlades till mild oro. ”Kallar han mig ’Corey’?” Nej. I ett sista desperat försök tänkte jag: ”Vi är fotbollsspelare – han kanske kallar mig ’Pelé’.” Önsketänkande. Till slut ringde jag själv hans nummer, och två ord dök upp på skärmen: ”Inte mor”!

Bröder och systrar, vid vilket namn kallas ni?

Jesus kallade sina efterföljare vid många namn: Lärjungar. Söner och döttrar. Profeternas barn. Får. Vänner. Världens ljus. Heliga. Vart och ett har evig betydelse och understryker en personlig relation med Frälsaren.

Men bland dessa namn höjer sig ett över de andra – Kristi namn. I Mormons bok undervisade kung Benjamin kraftfullt:

”Det finns inget annat namn givet varigenom frälsning kommer. Därför vill jag att ni ska ta på er Kristi namn …

Och det ska ske att den som gör detta ska bli funnen vid Guds högra sida, för han känner det namn varmed han kallas, för han ska kallas vid Kristi namn.”

De som tar på sig Kristi namn blir hans lärjungar och vittnen. I Apostlagärningarna läser vi att efter Jesu Kristi uppståndelse befalldes utvalda vittnen att vittna om att var och en som trodde på Jesus, lät döpa sig och tog emot den Helige Anden skulle få syndernas förlåtelse. De som tog emot dessa heliga förrättningar samlades tillsammans med församlingen, blev lärjungar och kallades kristna. Mormons bok beskriver också dem som trodde på Kristus som kristna och förbundsfolk för ”Kristi barn, hans söner och hans döttrar”.

Vad betyder det att kallas vid Kristi namn? Det betyder att ingå och hålla förbund, alltid minnas honom, hålla hans bud, och vara ”villiga att … stå som vittnen om Gud alltid och i allting”. Det innebär att stödja profeter och apostlar i det att de för ut Kristi budskap – med dess lära, förbund och förrättningar – över hela världen. Det innebär också att tjäna andra för att lindra lidande, att vara ett ljus och ge hopp i Kristus till alla människor. Självklart är detta en livslång strävan. Profeten Joseph Smith lärde att ”detta är ett tillstånd som ingen människa någonsin når på ett ögonblick”.

Eftersom lärjungaskapets resa kräver tid och ansträngning som byggs ”rad på rad, bud på bud”, är det lätt att fastna i världsliga titlar. De ger bara ett tillfälligt värde och kommer aldrig att räcka till av sig själva. Återlösning och det som hör evigheten till kommer endast ”i och genom den helige Messias”. Därför är det både lämpligt och klokt att följa profetiska råd att prioritera lärjungaskapet, särskilt i en tid med så många konkurrerande röster och inflytanden. Det här var kärnan i kung Benjamins undervisning när han sa: ”Jag vill att ni ska komma ihåg att alltid bevara namnet [Kristus] skrivet i era hjärtan … så att ni hör och känner den röst med vilken ni kallas, och likaså det namn vid vilket han ska kalla er.”

Jag har sett det här i min egen släkt. Min farmors far Martin Gassner förändrades för alltid tack vare en ödmjuk grenspresident som svarade när Frälsaren kallade. I Tyskland år 1909 var tiderna svåra och det var ont om pengar. Martin arbetade som svetsare på en rörfabrik. Han berättade själv att de flesta lönedagarna slutade med att han drack, rökte och betalade för pubrundor. Hans fru varnade honom till slut för att hon skulle ge sig av om han inte ändrade på sig.

En dag mötte Martins arbetskamrat honom på väg till puben med en skrynklig religiös broschyr i handen. Han hade hittat den på gatan och berättade för Martin att han hade känt något särskilt efter att ha läst broschyren med titeln Was wissen Sie von den Mormonen? eller Vad vet du om mormonerna? Jag är säker på att den titeln har ändrats.

En adress stämplad på baksidan var precis tillräckligt läsbar för att uttyda var kyrkan låg. Den låg en bra bit bort, men de blev rörda av det de läste och bestämde sig för att ta tåget den söndagen för att undersöka saken. När de kom fram upptäckte de att adressen inte var den kyrka de väntat sig, utan en begravningsbyrå. Martin tvekade – för en kyrka i en begravningsbyrå lät egentligen lite för mycket som ett paketerbjudande.

Men en trappa upp, i en hyrd lokal, fann de en liten grupp heliga. En man bjöd in dem till vittnesbördsmötet. Martin berördes av Anden och blev så imponerad av de enkla, innerliga vittnesbörden att han bar sitt eget vittnesbörd. Och det var där, på denna ytterst osannolika plats, som han sa att han redan visste att det måste vara sant.

Efteråt presenterade mannen sig som grenspresident och frågade om de skulle komma tillbaka. Martin förklarade att han bodde för långt bort och inte hade råd att resa varje vecka. Grenspresidenten sa helt enkelt: ”Följ mig.”

De gick några kvarter till en närliggande fabrik där grenspresidentens vän arbetade. Efter ett kort samtal blev både Martin och hans vän erbjudna jobb. Sedan ledde grenspresidenten dem till ett lägenhetshus där han såg till att deras familjer fick en bostad.

Allt detta hände inom loppet av två timmar. Martins familj flyttade veckan därpå. Sex månader senare döptes de. Den man som en gång var känd som ett hopplöst fyllo blev så ivrig för sin nya tro att folk i staden började kalla honom, kanske inte så tillgivet, för ”prästen”.

Vad gäller grenspresidenten kan jag inte säga vad han hette – hans identitet har med tiden glömts bort. Men jag kallar honom lärjunge, sändebud, kristen, barmhärtig samarier och vän. Hans inflytande märks fortfarande 116 år senare, och jag står på hans lärjungaskaps axlar.

”Det finns ett talesätt som säger att man kan räkna kärnorna i ett äpple, men inte de äpplen som kommer av en enda kärna.” Fröet som grenspresidenten planterade har gett oräkneliga frukter. Föga anade han att 48 år senare skulle flera generationer av Martins familj på båda sidor av slöjan beseglas i Berns tempel i Schweiz.

Kanske är de största predikningarna de vi aldrig hör, men de vi ser i de tysta, anspråkslösa handlingar och gärningar som syns hos vanliga människor som försöker vara som Jesus och som går omkring och gör gott. Det som den vänlige grenspresidenten gjorde fanns inte med på någon checklista. Han levde helt enkelt efter evangeliet så som det beskrivs i Almas bok: ”De avvisade … ingen … som var hungrig eller som var törstig eller som var sjuk … De var frikostiga mot alla, både gammal och ung … både man och kvinna.” Och, något som vi inte bör förbise, är att de tog emot alla, ”såväl utanför kyrkan som inom kyrkan”.

De som tar på sig Kristi namn märker, som profeten Joseph Smith sa, att ”en man som är fylld av Guds kärlek är inte nöjd med att bara välsigna sin familj, utan sträcker sig ut till hela världen, mån om att välsigna hela människosläktet”.

Det var så Jesus levde. Faktum är att han gjorde så mycket att hans lärjungar inte kunde skriva ner allt. Aposteln Johannes skrev: ”Jesus gjorde också mycket annat. Men om varje händelse skulle skrivas ner, tror jag att inte ens hela världen skulle rymma de böcker som då måste skrivas.”

Låt oss sträva efter att följa Kristi exempel, göra gott och göra lärjungaskap till en livslång prioritet så att andra, varje gång vi umgås med dem, känner Guds kärlek och den Helige Andens bekräftande kraft. Då kan vi sälla oss till min farmors far och miljontals andra som liksom lärjungen Andreas förkunnade: ”Vi har funnit Messias!”

I slutändan är det inte världen som definierar vår identitet. Men vårt lärjungaskap definieras av de förrättningar vi tar emot, de förbund vi håller och den kärlek vi visar Gud och vår nästa genom att helt enkelt göra gott. Som president Nelson lärde är vi verkligen Guds barn, förbundets barn, Jesu Kristi lärjungar.

Jag vittnar om att Jesus Kristus lever och har återlöst oss. Han är den som sa: ”Jag har kallat dig vid namn, du är min.” I Jesu Kristi namn, amen.