De är sina egna domare

Det övergripande syftet med Faderns lycksalighetsplan är att ge hans andebarn möjlighet att få en fysisk kropp, att lära sig ”skilja mellan gott och ont” genom jordelivets upplevelser, att växa andligen och att utvecklas i all evighet.

Det som i Läran och förbunden kallas moralisk handlingsfrihet är en central del av Guds plan att åstadkomma odödlighet och evigt liv för sina söner och döttrar. Denna viktiga princip beskrivs också i skrifterna som handlingsfrihet och friheten att välja och att verka.

Termen ”moralisk handlingsfrihet” är informativ. Synonymer till ordet ”moralisk” är bland annat ”god”, ”ärlig” och ”dygdig”. Synonymer till ”handlingsfrihet” är bland annat ”agerande”, ”aktivitet” och ”arbete”. Följaktligen kan moralisk handlingsfrihet förstås som förmågan och förmånen att välja och handla av oss själva på sätt som är goda, ärliga, dygdiga och sanna.

Guds skapelser innefattar både ”ting som verkar och ting som påverkas”. Och moralisk handlingsfrihet är den gudomligt skapade ”kraften i självständigt handlande” som gör det möjligt för oss som Guds barn att verka av oss själva och inte bara påverkas.

Jorden skapades som en plats där vår himmelske Faders barn kunde prövas för att se om de ville göra ”allt vad Herren deras Gud befaller dem”. Ett huvudsyfte med skapelsen och med vårt jordeliv är att vi ska få möjlighet att handla och bli det som Herren uppmanar oss att bli.

Herren undervisade Enok:

”Se dessa dina bröder. De är mina egna händers verk, och jag gav dem deras kunskap den dag jag skapade dem, och i Edens lustgård gav jag människan hennes handlingsfrihet.

Och till dina bröder har jag sagt och även gett dem budet att de ska älska varandra och att de ska välja mig, deras Fader.”

De grundläggande avsikterna med handlingsfrihetens gåva är att vi ska älska varandra och välja Gud. Och dessa två syften går hand i hand med det första och andra stora budet att älska Gud av hela vårt hjärta, hela vår själ och hela vårt förstånd, och att älska vår nästa som oss själva.

Tänk på att vi är befallda – inte bara uppmanade eller tillrådda utan befallda – att använda vår handlingsfrihet till att älska varandra och att välja Gud. Jag vill påstå att i skrifterna är det modifierande ordet ”moralisk” inte bara ett adjektiv utan kanske också ett gudomligt direktiv om hur vår handlingsfrihet ska användas.

En välbekant psalm heter ”Gör rätt val” av en anledning. Vi har inte välsignats med moralisk handlingsfrihet för att göra vad vi vill när vi vill. I stället har vi enligt Faderns plan fått moralisk handlingsfrihet för att söka efter och handla i enlighet med evig sanning. Eftersom vi kan ”handla av [oss] själva” bör vi verka med iver för goda saker, ”göra mycket av egen fri vilja och åstadkomma mycket rättfärdighet”.

Den eviga betydelsen av moralisk handlingsfrihet betonas i skrifternas redogörelse för det förjordiska rådet. Lucifer gjorde uppror mot Faderns plan för sina barn och ville förstöra kraften i självständiga handlingar. Betydelsefullt nog var djävulens trots riktad direkt mot den moraliska handlingsfrihetens princip.

Gud förklarade: ”Eftersom Satan gjorde uppror mot mig och försökte omintetgöra människans handlingsfrihet lät jag nedstörta honom.”

Motståndarens själviska plan gick ut på att beröva Guds barn gåvan att ”handla av sig själva” i rättfärdighet. Hans avsikt var att göra alla vår himmelske Faders barn till föremål som bara kunde påverkas.

President Dallin H. Oaks har betonat att Jesu Kristi evangelium inbjuder oss att både veta något och att bli något genom att rättfärdigt utöva vår moraliska handlingsfrihet. Han sa:

”Många bibliska och nutida skriftställen talar om en slutlig dom då alla människor kommer att belönas enligt sina gärningar eller efter sitt hjärtas önskningar. Men andra skrifter utvecklar detta närmare genom att hänvisa till att vi döms enligt det tillstånd vi har uppnått.

Profeten Nephi beskriver den slutliga domen uttryckt i vad vi har blivit: ’Och om deras gärningar har varit orena måste de själva nödvändigtvis vara orena. Och om de är orena måste det nödvändigtvis vara så att de inte kan vistas i Guds rike’ (1 Nephi 15:33; kursivering tillagd). Moroni förklarar: ’Den som är oren ska förbli oren, och den som är rättfärdig ska förbli rättfärdig’ (Mormon 9:14; kursivering tillagd).”

President Oaks fortsatte: ”Av sådana lärdomar drar vi slutsatsen att den slutliga domen inte bara är en utvärdering av det totala antalet goda och onda gärningar – det vi har gjort. Den är en bekräftelse på vilken slutlig inverkan våra gärningar och tankar har haft – vad vi har blivit.”

Våra gärningar och önskningar i sig frälser oss inte och kan heller inte göra det. ”Sedan vi har gjort allt vi kan göra” förlikas vi med Gud enbart genom den barmhärtighet och nåd som är tillgänglig genom Frälsarens oändliga och eviga försoningsoffer.

Alma sa: ”Börja tro på Guds Son, att han ska komma för att återlösa sitt folk, och att han ska lida och dö för att sona deras synder, och att han ska uppstå från de döda, vilket ska åstadkomma uppståndelsen så att alla människor ska stå inför honom för att på den yttersta dagen, domens dag, dömas efter sina gärningar.”

”Vi tror att hela människosläktet kan frälsas genom Kristi försoning och genom lydnad mot evangeliets lagar och förrättningar.” Hur tacksamma borde vi inte vara för att våra synder och onda gärningar inte kommer att vittna mot oss om vi verkligen ”föds på nytt”, utövar tro på Återlösaren, omvänder oss med ”hjärtats uppriktighet” och med ”ärligt uppsåt” och ”håller ut intill änden”.

Många av oss kanske förväntar sig, när vi träder inför den evige Domarens skrank, att det blir som en världslig domstolsförhandling. En domare presiderar. Bevis framläggs. En dom avkunnas. Och vi är troligen osäkra och rädda tills vi får veta det slutliga resultatet. Men jag tror att en sådan karakterisering är felaktig.

Skild från men besläktad med den fruktan vi ofta känner är det skrifterna beskriver som ”gudsfruktan” eller ”fruktan för Herren”. Till skillnad från världslig fruktan som orsakar oro och ängslan, ger gudsfruktan frid, tillförsikt och självförtroende.

Rättfärdig fruktan innefattar en djup känsla av vördnad gentemot Herren Jesus Kristus, lydnad mot hans bud, en förväntan om en slutlig dom och rättvisa från hans hand. Gudsfruktan kommer av att man rätt förstår Återlösarens gudomliga natur och mission, en villighet att underkasta sig hans vilja samt kunskapen att varje människa kommer att stå ansvarig för sina egna världsliga begär, tankar, ord och handlingar på domens dag.

Gudsfruktan är inte en motvillig ängslan över att komma inför honom för att dömas. Snarare är det tanken på att slutligen se hos oss själva hur saker och ting verkligen är och hur de verkligen kommer att vara.

Alla som har levt, som nu lever eller som kommer att leva på jorden ”ska ställas inför Guds skrank för att dömas av honom enligt sina gärningar, vare sig de är goda eller onda”.

Om våra önskningar har varit rättfärdiga och våra gärningar goda – vilket innebär att vi har utövat tro på Jesus Kristus, ingått och hållit förbund med Gud och omvänt oss från våra synder – så blir domarskranket behagligt. Som Enos sa kommer vi att ”stå inför [Återlösaren]. Då ska [vi] se hans ansikte med välbehag”. Och på den yttersta dagen ska vi ”belönas med rättfärdighet”.

Om däremot våra önskningar har varit onda och våra gärningar ogudaktiga, blir domarskranket en orsak till fruktan. Vi kommer att ha ”fullkomlig kunskap”, ett ”klart minne” och ett ”livligt medvetande om [vår] egen skuld”. Vi ”kommer … inte att våga se uppåt mot vår Gud, och vi skulle vara glada om vi kunde befalla klipporna och bergen att falla över oss och dölja oss för hans åsyn”. Och på den yttersta dagen kommer vi att ”lönas med ont”.

I slutändan är vi våra egna domare. Ingen behöver tala om för oss vart vi ska gå. I Herrens närhet ser vi vad vi har valt att bli under jordelivet och att vi själva har vetat var vi borde vara i evigheten.

Insikten om att den yttersta domen kan vara behaglig är inte en välsignelse enbart reserverad för Moroni.

Alma beskrev utlovade välsignelser som är tillgängliga för varje hängiven lärjunge till Frälsaren. Han sa:

”Innebörden i ordet återställelse är att återförena ont med ont eller köttsligt med köttsligt eller djävulskt med djävulskt – gott med det som är gott, rättfärdigt med det som är rättfärdigt, rättvist med det som är rättvist, barmhärtigt med det som är barmhärtigt …

Handla rättvist, döm rättfärdigt och gör ständigt gott. Om du gör allt detta ska du få din lön, ja, du ska få barmhärtighet återställd till dig. Du ska få rättvisa återställd till dig, du ska få en rättfärdig dom återställd till dig, och du ska få tillbaka gott som lön.”

Jag vittnar glatt om att Jesus Kristus är vår levande Frälsare. Almas löfte är sant och tillämpbart för dig och mig – i dag, i morgon och i all evighet. Jag vittnar så i Herren Jesu Kristi heliga namn, amen.