Vi ska minnas fåren

Kristus är den gode herden. Var och en i hans hjord är dyrbar för honom. Han gav oss mönstret för herdeskap och lärde oss genom ord och gärning en god herdes egenskaper, däribland att känna fåren vid namn, älska dem, finna dem som gått vilse, mätta dem och slutligen leda dem hem igen. Han förväntar sig att vi gör detsamma som hans herdelärlingar.

Vi kan lära oss mycket om att tjäna på Herrens sätt av den forntida profeten – och utmärkta herden – Moroni. Han levde i oerhört svåra tider, utan fördelen av mobiltelefoner, datorer och internet. Men han lyckades hålla reda på fåren. Hur gjorde han det? Vi får en inblick i hans metoder i Moroni 6. Där läser vi att medlemmar ”räknades … bland Kristi kyrkas folk. Och deras namn upptecknades så att de skulle bli ihågkomna och få näring genom Guds goda ord för att hålla dem på den rätta vägen … Kyrkan kom ofta tillsammans för att fasta och be och för att tala med varandra om sina själars välfärd”.(Moroni 6:4–5; betoning tillagd).

För Moroni handlade det uteslutande om människor – namn! Han utövade principen räkna och redovisa så att alla skulle kommas ihåg. Alla som hade det svårt eller förirrade sig uppmärksammades och de heliga talade om deras välfärd i råd. Liksom herden som lämnade de nittionio (trygga, med största säkerhet) och gick efter den som hade gått vilse (se Lukas 15:4–7), har vi blivit ombedda att vara lika medvetna om våra hjordar – att uppmärksamma, minnas och göra likadant.

Som missionsledare i Indien frågade jag en ung grenspresident om några av hans mål för det kommande året: ”Hur många män tänker du förbereda för att ta emot melkisedekska prästadömet?” Hans omedelbara svar var ”sju!”

Jag undrade var i all sin dar han hade plockat just den exakta siffran! Innan jag kunde säga något tog han fram ett papper där siffrorna ett till sju var nedskrivna längs sidan. De första fem raderna innehöll namn – verkliga personer som han och äldstekvorumet tänkte inbjuda och uppmuntra att få prästadömets välsignelse i sitt liv. Självklart måste jag fråga om de tomma raderna sex och sju. ”Åh, president”, sa han och skakade sympatiskt på huvudet, ”nog kommer vi att döpa åtminstone två män i början av året som kan ha prästadömet innan årets slut.” Denna utmärkta ledare förstod principen med att räkna och redovisa.

Kristus har organiserat sin kyrka på ett sådant sätt att det ska vara svårt att glömma en själ, för alla är dyrbara för honom. Varje individ i en församling, oavsett ålder eller kön, har en uppsjö förvaltare – herdar – som har i uppgift att ta hand om och minnas honom eller henne. En ung man, till exempel, har för sin välfärd tilldelats ett biskopsråd, stödbröder, vuxna rådgivande, seminarielärare, kvorumpresidentskap och mycket mer. Alla är skyddsnät, säkert upphängda under ungdomen för att fånga upp honom om han faller. Även om bara ett nät är ordentligt uppsatt kommer den unge mannen att vara trygg, uppmärksammad och ihågkommen. Ändå ser vi ofta att inte ett enda nät är på plats. Människor vandrar vanemässigt in i dimman – och ingen märker det. Hur kan vi vara bättre herdar? Vi kan lära oss att räkna och redovisa.

Kyrkan förser oss med rapporter och verktyg för att göra just detta – komma ihåg. Kvartalsrapporten är ett bra exempel. Den hjälper oss att räkna och redovisa för varje medlem flera gånger och lägga märke till dem som försvinner eller behöver vår hjälp och kärlek. Åtgärds- och intervjulistan urskiljer dem som kräver vår uppmärksamhet just nu, vilket även rapporten om tempelrekommendationsstatus och andra gör. Dessa räknings- och redovisningsverktyg fokuserar på människor. Vem behöver ett ämbete, avancera inom prästadömet eller hjälp att ta ett släktnamn till templet? Vem kan vi hjälpa att förbereda sig för en heltidsmission? Vem saknades den här månaden? Dessa verktyg hjälper oss att minnas människor.

Jag kände en familj i USA som tog ett uppdrag i Afrika. Den allra första söndagen när de gick in i kyrkans enda enhet i landet välkomnades de med entusiasm. I slutet av förmiddagen hade mannens hustru kallats som Hjälpföreningens president och han som Unga mäns ledare! Han frågade grenspresidenten som såg utmattad ut hur många unga män det fanns. Den trofaste ledaren som var förstagenerationens medlem pekade mot bakre delen av sakramentsrummet och sa: ”De två där borta.” Mannen var med rätta skeptisk, så han tog hem en medlemslista där han snabbt märkte att det faktiskt fanns 20 unga män på listan. Han återkom till grenspresidenten och bad om att få två effektiva, tvåspråkiga unga vuxna som rådgivare och satte sig sedan med dem och de två pojkarna för att gå igenom namnen.

Sedan skred dessa flitiga ungdomar till verket. De följande månaderna hittade de varje pojke på listan. Namn efter namn välkomnades dessa förlorade får tillbaka av sina jämnåriga och närdes andligt och fysiskt! Inom ett år var det varje söndag i genomsnitt 21 unga män på plats. Tack och lov för unga män som räknade och redovisade.

En kär vän till mig flyttade som ung masterstudent med sin familj till en stor nordamerikansk stad för sin fortsatta utbildning. Han kallades omedelbart att presidera över äldstekvorumet. Han var lite nervös inför sin första intervju med stavspresidenten och beslutade sig för att komma förberedd. Han nämnde tre mål för stavspresidenten för det kommande året: 1) 90 procent stödverksamhet, 2) en evangelielektion med substans varje vecka och 3) en välplanerad kvorumaktivitet varje månad.

Leende frågade den kloke stavspresidenten: ”Kan du nämna en mindre aktiv kvorummedlem som du kan hjälpa att komma till templet med sin familj i år?” Det överraskade min vän. Han tänkte noga och kom sedan på ett namn. ”Skriv ner det”, sa stavspresidenten. Sedan ställde denne erfarne ledare samma fråga tre gånger till … och intervjun var över. Den unge mannen lämnade intervjun efter att ha fått en av sina mäktigaste lektioner i ledarskap och stödverksamhet. Han kom till intervjun med program, lektioner och aktiviteter. Han gick därifrån med namn! Dessa fyra namn blev därefter ett stort fokus i hans och kvorumets verksamhet.

Som missionsledare besökte jag en av mina grenar en söndagsförmiddag. Jag märkte att grenspresidenten ofta tog fram ett kort ur sin ficka och skrev på det. Jag bestämde mig för att fråga honom om det efter avslutningsbönen. När mötet var slut och innan jag hann fråga om kortet skyndade grenens missionsledare till podiet där han fick kortet. Jag följde snabbt efter den entusiastiske ledaren till hans samordningsmöte med grensmissionärerna. Innan det började tog han upp kortet ur fickan. Det var fyllt med namn på medlemmar som inte hade varit på sakramentsmötet. Inom några minuter hade varje medlem i rådet valt ett eller två namn, beslutat att besöka dem den dagen för att se om de var okej och berätta att de var saknade. Det är att räkna och redovisa.

Jag minns ett distrikt, flera timmars flygresa från närmaste tempel, där hög prioritet gavs åt att medlemmarna hade en giltig rekommendation, trots att den kanske aldrig skulle användas. Första söndagen i månaden använde ledarna beräkningsverktygen för att räkna dem som tagit emot sin begåvning. Om de såg att en rekommendation var på väg att gå ut bokade verkställande sekreteraren in en förnyelseintervju. Personer med utgångna rekommendationer togs upp i råd och söktes sedan upp och fick hjälp att återvända till förbundsstigen. Jag frågade hur många av dem som tagit emot sin begåvning hade en giltig rekommendation. Svaret var häpnadsväckande nog 98,6 procent. När ledarna tillfrågades om de sex personer vars rekommendation hade gått ut nämnde de dem vid namn och beskrev vad som gjordes för att hjälpa dem tillbaka!

För några år sedan flyttade jag och min familj tillbaka till USA. Vi var glada över att gå i kyrkan här efter 26 otroliga år i mindre, mer isolerade enheter. Jag kallades som församlingsmissionär. Vi hade en enastående missionsledare i församlingen och gjorde spännande saker och undervisade underbara människor. Jag bad att få delta i ett församlingsråd för att observera och få deras hjälp med vännerna vi arbetade med. Jag blev förvånad när de bara diskuterade en kommande församlingsaktivitet. Jag gick fram till missionsledaren efteråt och påpekade att han inte fick chansen att återkoppla och rapportera om våra personer. Hans svar? ”Åh, jag får aldrig rapportera.”

Jag jämförde det med ett grensrådsmöte i Lahore i Pakistan som jag hade deltagit i bara några veckor tidigare. Denna lilla grupp satt runt ett litet bord tillsammans och allt de pratade om var människor. Namn. Varje ledare rapporterade om sitt förvaltarskap och personerna och familjerna de bekymrade sig över. Alla fick möjligheten att ge sin åsikt om hur de bäst kunde hjälpa personerna man talade om. Planer gjordes och uppgifter delades ut. Vilken briljant lektion om hur man räknar och redovisar vid namn, av våra första generationens bröder och systrar.

I Jesu Kristi kyrka har vi fått instruktioner av tidigare och nuvarande profeter – och via ett mönster som vår Frälsare satt – om hur vi ska tjäna. Vi tar namn, vi minns och vi rådgör om själars välfärd. Ledare som gör detta kommer aldrig att sakna punkter på mötesagendan under rådsmötena! Principen om att räkna och redovisa fungerar. Det är Herrens sätt. Vi kan göra bättre ifrån oss. För Gud, som skapade universum och härskar över allt är detta verk – hans verk och härlighet – oerhört personligt. Det borde det också vara för var och en av oss, som redskap i hans händer i hans fantastiska frälsnings- och upphöjelseverk. Underverk i verkliga människors liv blir resultatet. I Jesu Kristi namn, amen.