Nu ser jag

Med uppriktig kärlek instämmer vi alla i president Oaks hyllning vid president Russell M. Nelsons bortgång. Och med samma kärlek och djupa sorg uppmärksammar vi tragedierna i Michigan nyligen och nästan dagligen runt om i världen. Vi uppmärksammar dessa händelser med kärlek och tillit till Herren Jesus Kristus.

Nionde kapitlet i Johannes berättar om hur Jesus och hans lärjungar kom förbi en tiggare som var blind från födseln. Detta fick lärjungarna att ställa flera invecklade religiösa frågor till Jesus om orsaken till mannens begränsning och varför den hade överförts till honom. Mästaren svarade genom att göra något mycket enkelt och mycket överraskande. Han spottade på marken och gjorde en liten lerblandning. Sedan smorde han mannens ögon med den och uppmanade honom att tvätta sig i dammen Siloam. Allt detta gjorde den blinde mannen lydigt och ”när han kom tillbaka kunde han se”, lyder skriftstället. Så viktiga bevis är, i motsats till önskningar, argument eller till och med illvilja i motstånd mot sanningen.

Så, rädda som de var för att det här undret skulle späda på det hot som Jesus redan utgjorde mot deras självutnämnda auktoritet, konfronterade Frälsarens fiender den nu seende mannen och sa ilsket: ”Vi vet att [Jesus] är en syndare.” Mannen lyssnade en stund och sa sedan: ”Om han är en syndare vet jag inte. Men ett vet jag, att jag som var blind nu kan se.”

Jesus gav den första innebörden till den här ordväxlingen när han sa till sina lärjungar att allt det här hade hänt ”för att Guds verk skulle uppenbaras”. Tänk på att det två gånger i den här berättelsen nämns att Frälsaren ”smorde” den blinde mannens ögon, en handling som fullbordades genom att han tvättade sig. Den här beskrivningen av hur Guds verk uppenbarades kan vara en antydan om att en förrättning utfördes.

En annan sanning som är uppenbar här är de verktyg som användes av Skaparen av himmel och jord och allt som i dem är för att frammana det här underverket: saliv och en handfull jord! Dessa högst orimliga ingredienser förkunnar att Gud kan välsigna oss genom vilken metod han än väljer. Liksom Naaman som motsatte sig Jordanfloden eller Israels barn som vägrade titta på ormen på pålen är det så lätt för oss att avfärda källan till vår återlösning därför att ingredienserna och verktygen verkar vara pinsamt ordinära.

Men vi minns från Mormons bok att vissa saker både är tydliga och dyrbara, och att före Jesu födelse profeterades det att han ”varken [har] skönhet eller majestät när vi [får se] honom, inget utseende som vi [dras] till”. Hur ofta har inte Gud sänt sitt majestätiska budskap genom en nykallad och mycket nervös hjälpföreningspresident eller en olärd pojke på en bondgård eller en helt ny missionär eller ett barn i en krubba.

Så vad gör det om svaren på våra böner kommer på enkla eller invecklade sätt? Är vi villiga att förbli ståndaktiga, att fortsätta försöka leva efter Kristi evangelium oavsett hur mycket saliv och lera som krävs? Det kanske inte alltid är tydligt för oss vad som görs eller varför, och ibland känner vi oss alla lite som en äldre syster som sa: ”Herre, hur vore det med en välsignelse som inte är förklädd?”

Begrunda beviset för en annan sanning, en som gäller det heliga prästadömet. I dokumentationen av den ursprungliga kyrkans organiserande lyder Lukas första ord: ”Jesus kallade samman de tolv och gav dem makt [och myndighet]”, gåvor som inte ges på basis av imponerande meriter eller fastställs genom tradition eller födslorätt. De förlänas inte av ett prästseminarium eller någon annan teologisk institution. De förlänas endast genom handpåläggning av en som fått bemyndigade händer lagda på sig i en obruten kedja tillbaka till all gudomlig myndighets källa, Herren Jesus Kristus.

Och i en kyrka som förstår nådens gåva, vore det inte ytterligare ett underbart bevis på den kyrkans sannfärdighet att få se dessa välsignelser och förbund gå till våra avlidna förfäder, till dem av våra släktingar som har gått före oss? Bör de straffas för att de inte hade tillgång till evangeliet eller för att de föddes i en tid eller på en plats när gudomliga förrättningar och förbund inte var tillgängliga för dem? Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga har heliga, invigda Herrens hus i vilka ett barmhärtigt, frälsande arbete utförs ställföreträdande varje dag och natt för dessa avlidna, och där möjlighet till tillbedjan och förrättningar för levande erbjuds. Vad jag vet har just detta bevis på Guds sanning, hans universella kärlek till de levande och de döda, inte setts någon annanstans i världen – utom i en kyrka som demonstrerar sanning i detta avseende: Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.

Mitt första ögonöppnande, livgivande möte med äkta bevis på sanning kom inte med smörjelse av lera eller i dammen i Siloam. Nej, sanningens verktyg som gav mig läkedom från Herren kom i form av sidorna i en bok, ja, Mormons bok: Ännu ett testamente om Jesus Kristus! Anspråken angående den här boken har attackerats och avfärdats av vissa otroende, vars ilska ofta matchar den bittra fientligheten hos dem som sa till den botade mannen att han omöjligen kunde ha upplevt det han visste att han hade upplevt.

Jag har fått det kastat i ansiktet att sätten genom vilka denna bok kom fram var opraktiska, osannolika, pinsamma och till och med oheliga. Det är hårda ord från någon som tror sig veta på vilket sätt boken kom till, särskilt eftersom den enda beskrivning som getts om de sätten är att den översattes ”genom Guds gåva och kraft”. Punkt slut. Det är allt. I vilket fall som helst är den inverkan Mormons bok har haft på mitt liv inte mindre mirakulös än vad smörjelsen med saliv och jord hade för den blinde mannens ögon. Den har för mig varit en säker ledstång för min själ, ett översinnligt och genomborrande uppenbarelsens ljus, ett upplysande av den stig jag måste vandra när mörkrets dimmor kommer. Och de har helt visst gjort det, och kommer helt visst att göra det.

Och med tanke på den insikt det har gett mig om min Frälsares universella kärlek och återlösande nåd, är jag i min fulla rätt här att vittna för er likt den nyss välsignade mannens föräldrar som sa att deras son skulle bli hörd för att han var ”gammal nog”. Och det är jag också. Han var gammal nog att tas på allvar, menade de. Och det är jag också. Det är två månader kvar till min 85:e födelsedag. Jag har varit vid dödens rand och kommit tillbaka. Jag har gått bredvid kungar och profeter, med presidenter och apostlar. Bäst av allt: jag har ibland varit överväldigad av Guds Helige Ande. Jag litar på att mitt vittnesbörd ges åtminstone viss beaktan här.

Bröder och systrar, jag kom fram till min helhjärtade övertygelse om att Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är en sann återställelse av Nya testamentets kyrka – och mer – eftersom jag inte förneka bevisen på denna återställelse. Sedan dessa första upplevelser har jag förmodligen fått tusentals – tiotusentals? – andra bevis på att det jag har sagt i dag är sant. Så jag är glad att nu förena mig med min vän, som satt hopkrupen på Jerusalems gator, och med min försvagade röst sjunga:

I Jesu Kristi namn, amen.