Jacks dop
Jag har lärt mig ännu en gång att Herren vet bäst. För några månader sedan blev jag irriterad när jag plötsligt fick veta att den andra institutläraren var sjuk. I stället för att bara undervisa den lilla engelsktalande institutklassen som jag brukar göra skulle jag nu undervisa alla elever. Senare visade det sig att om jag inte hade undervisat den klassen så hade jag troligtvis inte lärt känna Jack ordentligt. Vi pratade litegrann efter lektionen och sen vid kommande institutlektioner och spelkvällar kunde jag och min fru Kim lära känna henne ännu bättre.
Jack träffade missionärerna på tåget 16 maj 2024. Hon hörde syster Wilcox prata med någon annan och trots att Jack vanligtvis inte pratar med okända på tåget kände hon sig manad att ställa en fråga till missionärerna. Därefter började hon undervisas och följa med till institutcentret.
En tid efter vår introduktion till Jack ringde plötsligt en av missionärerna, syster Wilcox, och berättade att Jack hade bestämt sig för att döpas och att hon hade önskat att jag skulle döpa henne. Jag blev paff och jätteglad på samma gång! När jag lagt på luren sköljde mitt förflutna över mig. De senaste 50 åren har jag ångrat att jag inte åkte på mission när jag var en ung man. Jag vet tveklöst att det fanns ett tillfälle då Herren kallade mig att tjäna som missionär men då jag, sorgligt nog, vägrade lyssna. Trots detta skulle Herren nu ge mig chansen att delta i denna livsförändrande händelse med Jack.
Jack var öppen om sitt eget förflutna. Hon berättade att hon blev introducerad till alkohol av en närstående vid nio års ålder, och var mer eller mindre alkoholist vid elva. Det ledde i sin tur tyvärr till tunga droger och andra stora problem. Till sist insåg hon vart hon var på väg och lyckades bli fri från sina beroenden. Hon har nu varit fri från detta i över tre år.
När dagen för Jacks dop började närma sig var jag väldigt nervös – trots att jag säkert medverkat vid över 1000 dop i templet ville jag att det här skulle bli perfekt. Jag övade på att uttala hennes namn i flera dagar.
På dagen för Jacks dop kom jag och Kim till kyrkan 30 minuter innan dopgudstjänsten skulle börja. Då höll missionärerna på att koka upp vatten i stora kastruller för att hälla i dopfunten. Det hade varit ett annat dop tidigare samma dag och när missionärerna kom dit tyckte de att vattnet blivit kallt så de ville tömma ut en del av det för att sedan fylla på med varmt vatten. Men när de drog ut proppen till avloppet rann vattnet ut alldeles för fort och funten tömdes nästan helt. Så när Kim och jag kom dit höll de på att fylla på vattnet igen med kranen på högsta styrka men nu var det bara kallvatten som kom ut. Därav kastrullerna med kokande vatten.
Vi försökte hjälpa till men kort därpå började fler anlända till kyrkan och preludiet börja spelas. Jag fick lämna kranen rinnandes i dopfunten och hoppades på att det skulle fyllas upp i tid.
Inledningspsalmen var ”Det är solsken i min själ i dag”. När sången började tänkte jag omedelbart på min egen pappa. Detta var hans favoritpsalm. Tårar började rinna nerför mina kinder och jag insåg att pappa var med från andra sidan slöjan för att dela den här heliga erfarenheten med mig. Jag fylldes av en fridfull bekräftelse om att allt skulle gå bra.
På biskopens uppmaning lämnade alla kapellet och trängdes ihop i det lilla utrymmet framför dopfunten. Jag hade stängt av kranen, gått ner i funten och hjälpt Jack kliva ner i vattnet när jag insåg att vattnet bara nådde mig till knäna. Jag undrade hur jag skulle få ner hela hennes klänning under vattnet. Men när jag lyfte min arm för att uttala bönen fylldes rummet av frid och det var tydligt att Frälsaren var redo att acceptera det nya förbundet med Jack. Jag kommer aldrig glömma hennes ansiktsuttryck när hon kom upp ur vattnet, lysande av glädje och tvättad ren genom Kristi försoning.
Jag önskar att jag hade ord nog att uttrycka den överväldigande känsla av tacksamhet jag har för att få möjligheten att delta i det här som seniormissionär.
Jacks egna ord:
Jag hoppas att folk kan läsa detta och veta att oavsett vad de har gått igenom så kan de hitta vägen tillbaka till ljuset. Jag har ofta sagt: ”Även i de mörkaste stunderna så kommer det bli okej.” Och det är ett faktum. Jag kunde inte vara gladare över att ha funnit evangeliet som visade mig vägen till Gud och jag hoppas att min berättelse kan hjälpa andra. Jag vill inte att man bara ska tro att det är en fin historia, jag vill att det ska berättas för att även de som har syndat mycket i sina liv ska veta att de inte är fördömda. Jag vill att de ska veta att de kan få förlåtelse och att allt kan bli bättre.