Var befinner du dig i högmodets kretslopp?

Låt oss använda en klocka som metafor och säga att högmodets kretslopp börjar klockan tolv – högmodets höjdpunkt. När vi är på tolvslaget i högmodets kretslopp känner vi oss, liksom de forna nephiterna, så framgångsrika, så intelligenta och så populära att vi börjar känna oss oövervinnerliga. Vi gläds när andra ger oss komplimanger för våra framgångar och vi blir irriterade när andra runt omkring oss får komplimanger för sina framgångar.

Klockan tolv brukar vi inte lyssna till råd från andra. Sorgligt nog drar vi ofta slutsatsen att vi inte ens behöver Gud eller hans tjänare. Vi fnyser åt deras råd. Vi klarar oss alldeles utmärkt på egen hand. Vi glömmer eller förkastar det som kung Benjamin undervisade om – att vi ”står i evig skuld till [vår] himmelske Fader att ge honom allt [vi] har och är” (Mosiah 2:34).

Våra nutida profeter har varnat oss för orättfärdigt högmod. President Ezra Taft Benson (1899–1994) kallade det för ”världssynden” och ”den stora stötestenen för Sion”. Äldste Dieter F. Uchtdorf i de tolv apostlarnas kvorum jämförde högmod med ”ett personligt Rameumptom, en helig plattform som rättfärdigar avund, girighet och fåfänga”. Högmod fjärmar oss från Gud. Det knuffar oss vidare i högmodets kretslopp till klockan två, där vi sårar den Helige Anden.

Först kanske vi tror att det inte gör något att såra den Helige Anden. Nephi beskrev det som att ”invaggas i köttslig ro … ’Allt är väl i Sion [tror vi], ja, Sion blomstrar, allt är väl’” (se 2 Nephi 28:21). Om vi är ärliga mot oss själva är vi intressant nog inte särskilt lyckliga klockan två i högmodets kretslopp. Vi har en gnagande känsla av att vi håller på att tappa greppet. Vi försöker kämpa emot de obekväma strömmarna i högmodets kretslopp. Vi klamrar oss fast vid minnena av tidigare framgångar och envisas med att sätta vår lit till köttslig arm. Det här är ett allvarligt misstag.

Jesus lärde: ”Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, så bär han rik frukt. Utan mig kan ni ingenting göra” (Johannes 15:5). När vi sårar Anden avskärmar vi oss från källan till all andlig näring, och det är bara en tidsfråga innan vi börjar svikta. Utan Herrens hjälp och Andens inflytande drar högmodets gravitationskraft ner oss mot kraschen klockan fyra.

Herren lärde Joseph Smith: ”Även om en människa … har förmåga att utföra många kraftgärningar, så måste hon, om hon berömmer sig av sin egen styrka och ringaktar Guds råd samt följer sin egen viljas maningar och köttsliga lustar, ändå falla” (Läran och förbunden 3:4).

Vi kan välja vårt beteende, men vi kan inte välja följderna av vårt beteende. Klockan fyra upplever vi de smärtsamma följderna av vårt dåraktiga högmod. Vi kanske förlorar jobbet. Vi kanske förlorar flickvännen eller pojkvännen. Vi kanske förlorar respekten från dem som betyder mest för oss. Ännu värre – vi kanske förlorar respekten för oss själva. Och vi ställs öga mot öga med våra egna tillkortakommanden. Liksom Mose inser vi att vi trots allt inte är så viktiga, ”vilket [vi] aldrig hade föreställt [oss]” (Mose 1:10).

Misslyckanden och bedrövelser är inga glada tankar för någon av oss, men ironiskt nog finner vi ofta att de är stora välsignelser eftersom de tenderar att knuffa oss vidare i högmodets kretslopp mot ödmjukheten klockan sex. Vi försöker inte längre imponera på människorna omkring oss. Vi börjar se saker och ting tydligare och ärligare. Vi är mer bekväma med kritik och kan le åt våra misstag och svagheter. Det är inte, som en kristen författare har påpekat, att vi har låga tankar om oss själva, utan snarare att vi tänker mindre på oss själva.

Klockan sex i högmodets kretslopp blir vi verkligen ödmjuka och saktmodiga. Ödmjukhet och saktmod är grundläggande principer i evangeliet. Vi talar ofta om tro, hopp och kärlek. Men profeten Mormon menade att det finns en fjärde dygd som möjliggör de andra tre:

”Och se, jag säger er att hon inte kan ha tro och hopp om hon inte är saktmodig och ödmjuk i hjärtat.

I så fall vore hennes tro och hopp förgäves, för ingen är godtagbar inför Gud utom de saktmodiga och ödmjuka i hjärtat. Och om en människa är saktmodig och ödmjuk i hjärtat, och genom den Helige Andens kraft bekänner att Jesus är Kristus, måste hon ha kärlek” (Moroni 7:43–44).

En annan egenskap i skrifterna som ofta förknippas med ödmjukheten klockan sex är undergivenhet. Kung Benjamin lärde att ”den naturliga människan är en fiende till Gud … och kommer att så vara i evigheters evighet, om hon inte … blir som ett barn: undergiven, mild, ödmjuk, tålmodig, kärleksfull, villig att underkasta sig allt som Herren anser lämpligt att lägga på henne, alldeles som ett barn underkastar sig sin far” (Mosiah 3:19).

Det har sagts att undergivenhet inte är att erkänna våra svagheter utan snarare att erkänna den sanna källan till vår styrka. Det finns inget svagt i att vara undergiven. När vi är ödmjuka och undergivna upphöjer vi inte oss själva, vi upphöjer Gud.

Klockan sex i högmodets kretslopp, när vi verkligen är ödmjuka och undergivna, vänder vi oss tillbaka till Gud eftersom det oftast inte finns någon annanstans att vända sig. Våra hjärtan är nu förkrossade och våra andar är botfärdiga. Ett förkrossat hjärta har tränats genom erfarenhet att lyda och lyssna till Mästarens befallningar. Endast med ett förkrossat hjärta kan vi vara verkligt användbara och produktiva i Herrens tjänst. Skrifterna förklarar att ett förkrossat hjärta är ett fridfullt och hoppfullt tillstånd och i slutändan en förutsättning för evig härlighet (se 2 Nephi 2:7; Läran och förbunden 97:8).

När vi överlämnar vårt förkrossade hjärta till Gud och eftersom vi är ödmjuka börjar Herren ”leda [oss] vid handen och besvara [våra] böner” (Läran och förbunden 112:10). Med hans vägledning fortsätter vi vidare i högmodets kretslopp mot klockan åtta, när vi återigen inbjuder den Helige Anden i våra liv.

Andens inflytande förändrar våra hjärtan. Precis som kung Benjamins folk har ”vi inte längre … någon benägenhet att göra ont, utan att ständigt göra gott” (Mosiah 5:2). Vi börjar hålla Guds bud och han börjar utgjuta sina välsignelser över oss – välsignelser som han alltid har velat ge oss, för det är hans natur, men som vi vägrade att ta emot på grund av vårt dåraktiga högmod. Vi börjar få välsignelser eftersom vi nu lyder de lagar på vilka de är baserade (se Läran och förbunden 130:20–21). Vi betalar vårt tionde och Herren öppnar himlens fönster och öser ner välsignelser i rikt mått (se Malaki 3:10).

Klockan tio – välsignad glädje

Vår ödmjuka lydnad mot buden driver oss framåt i högmodets kretslopp mot klockan tio, när vi befinner oss i ett tillstånd av välsignad glädje. Vi upplever framgång. Det bör inte överraska oss, det är ett löfte i skrifterna: ”Och dessutom önskar jag att ni betänker deras välsignade och lyckliga tillstånd som håller Guds bud. För se, de är välsignade i allt, både timligt och andligt” (Mosiah 2:41).

Klockan tio i högmodets kretslopp är en behaglig och underbar plats att vara på, men tyvärr är det också en farlig plats att vara på. Våra medarbetare börjar berömma oss för alla våra framgångar. Tyvärr börjar vi tro på dem.

Om vi inte är försiktiga kan komplimanger fördunkla vårt omdöme och skapa en ogudaktig längtan inom oss efter mer och mer beröm och ära. Liksom vår forntida motståndare (se Mose 4:1) viskar vi till oss själva att vi förtjänar äran, för visst har vi gjort det.

”Och sålunda kan vi se hur falska och även föränderliga människobarnens hjärtan är. Ja, vi kan se att Herren i sin stora och oändliga godhet välsignar och ger dem framgång som sätter sin lit till honom.

Ja, och vi kan se att just då han ger sitt folk framgång, ja, genom att föröka deras åkrar, deras flockar och deras hjordar och guld och silver och alla sorters dyrbarheter av varje slag och art … ja, kort sagt, genom att göra allt för sitt folks välfärd och lycka, ja, det är just då som de förhärdar sina hjärtan och glömmer Herren sin Gud och trampar den Helige under sina fötter – ja, och detta till följd av deras bekvämlighet och mycket stora framgång” (Helaman 12:1–2).

Långsamt – och utan att helt inse det – närmar vi oss återigen högmodets höjdpunkt klockan tolv, så upptagna med att se oss omkring efter beröm att vi inte ser framåt mot det fall som väntar oss, för ”högmod går [alltid] före fall” (Ordspråksboken 16:18). Och så fortsätter kretsloppet.

Låt oss vara ärliga. De flesta av oss har, liksom de forna nephiterna, gått några varv runt högmodets kretslopp. Jag brukade undra hur den nephitiska nationen kunde ta sig igenom hela kretsloppet på så kort tid som fem år. Jag har sedan dess kommit till insikt om att vi kan ta oss igenom cykeln på fem år, och vi kan ta oss igenom den på fem minuter. Det är ett fördärvligt tanke- och beteendemönster som genomsyrar vårt samhälle. Det är så vanligt att det ibland blir svårt att känna igen.

Att ta sig ur högmodets kretslopp

Är vi dömda till att för alltid förbli i denna ändlösa cykel av förtvivlan? Finns det inget sätt att ta sig ur högmodets kretslopp? Det finns det. Faktum är att det finns två punkter i högmodets kretslopp där vi kan ta oss ut – den ena punkten till vår eviga undergång och den andra till vår eviga lycka.

Klockan fyra, när vi står inför misslyckanden eller prövningar och det känns som om allt är förlorat, om vi i stället för att bli ödmjuka blir arga, om vi förlorar hoppet eller ger efter för självömkan, eller om vi börjar skylla våra olyckor på andra – även Gud – så tar vi avfarten från högmodets kretslopp. Men vi beger oss neråt mot undergång liksom de forna nephiterna gjorde.

Men vid klockan tio, när det verkar som om vi är felfria, när allt går bra, om vi då i stället för att bli högmodiga blir tacksamma så tar vi avfarten från högmodets kretslopp. Men den här gången tar vi avfarten mot Gud. För att lämna högmodets kretslopp vid klockan tio måste vi inse att alla välsignelser vi får kommer från vår himmelske Fader. Han är källan till allt som är gott i livet – källan till alla välsignelser. Vi måste ta till oss kung Benjamins undervisning att vi alla är ”beroende av samma väsen, nämligen Gud, för alla ägodelar som vi har, för både föda och kläder och för guld och för silver och för alla rikedomar som vi har av varje slag” (Mosiah 4:19).

Att lyckas undfly den kraftfulla dragningskraften från högmodets kretslopp är inte lätt, men det är möjligt. Vi har några exempel i den nephitiska uppteckningen som bevisar det. Titta på det här exemplet:

”Men trots sina rikedomar och sin styrka och sin framgång förhävde de sig inte med högmod i blicken, och inte heller var de sena att komma ihåg Herren, sin Gud, utan de ödmjukade sig djupt inför honom.

Ja, de kom ihåg hur stora ting Herren hade gjort för dem, att han hade befriat dem från död och från bojor och från fängelser och från alla slags lidanden, och att han hade befriat dem ur deras fienders händer.

Och de bad ständigt till Herren, sin Gud, och Herren välsignade dem enligt sitt ord, och de växte sig starka och hade framgång i landet” (Alma 62:49–51; se även Alma 1:29–31).

Vi befinner oss förmodligen var och en någonstans i högmodets kretslopp. Var är du? Om du är vid klockan fyra, om det känns som om allt är förlorat och du är totalt misslyckad, misströsta inte. Du befinner dig på en bra plats. Undvik att skylla dina misslyckanden på andra. Vänd dig ödmjukt till Gud och inse att du är beroende av honom.

”Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta, förlita dig inte på ditt förstånd.

Räkna med honom på alla dina vägar, så ska han jämna dina stigar” (Ordspråksboken 3:5–6).

Men om du är vid klockan tio och solar dig i framgångens falska ljus, var försiktig. Undvik tendensen att vända dig inåt och bli högmodig. ”Räkna då Guds gåvor, nämn dem en och en.” Följ rådet i skrifterna att komma ihåg allt som Herren har gjort för dig (se Moroni 10:3). Som sakramentsbönen påminner oss om sluter vi förbund att minnas honom, inte för en timme eller två utan alltid (se Läran och förbunden 20:77, 79). Vi bör inte ta honom eller hans offer för givet. Vi bör inte underlåta att vara tacksamma mot honom för varje välsignelse.

Allt gott kommer från Gud. Han är källan till varje välsignelse vi får. När vi fyller hjärtat med tacksamhet för hans nåderika godhet skyddar det oss mot högmod och gör det möjligt för oss att ta oss ur högmodets kretslopp.