Vandra med nya medlemmar på lärjungeskapets resa

Visa uppriktigt intresse

Amy Faragher visste att kyrkan var sann i samma ögonblick som hon klev in genom kyrkdörren. ”Jag kunde inte förneka vittnesbördet jag hade fått av den Helige Anden”, säger hon, ”så jag valde att döpas.”

Ungefär ett år efter att hon hade blivit medlem i kyrkan som 19-åring kallades hon att tjäna i Hjälpföreningen. Ett år senare kallades hon att verka som Hjälpföreningens president i sin församling för unga ensamstående vuxna. ”De upplevelserna berikade verkligen mitt liv”, säger hon. ”Jag gav allt.”

Att verka i det här ämbetet som en relativt ny medlem i kyrkan hade sina utmaningar. ”Jag befann mig i en ny kultur full av ny vokabulär och nya traditioner”, säger hon. ”Jag kände mig som en utomstående i de flesta samtal och ifrågasatte mitt värde som medlem.”

Trots svårigheterna tog kyrkans medlemmar emot henne med värme och öppna armar, som till exempel en syster som ville bli hennes vän. ”Sådana vänner mildrade utmaningen att lära sig ett nytt liv”, säger syster Faragher. ”Jag kände att jag tillhörde en gemenskap. Församlingsmedlemmarna dömde mig inte för att jag inte förstod kyrkans kultur eller lära.”

Fem år efter att ha blivit medlem i kyrkan gifte hon sig. Hon och hennes man har bott i olika församlingar under årens lopp. En församling var särskilt positiv till hennes omvändelseupplevelse. Hon inbjöds till och med att berätta om sin upplevelse som medlem i en panel under en församlingsaktivitet.

I andra församlingar Amy gick i var hon ivrig att delta men kände sig inte inkluderad. Hon började tvivla på sin plats i kyrkan. ”Ibland var ensamheten outhärdlig”, minns hon. ”Jag fortsatte att vara med på sakramentsmötet och skötte mitt ämbete i barntillsynen, men jag led av stark ångest.”

När hennes ansträngningar att få stöd från församlingen under en svår tid inte gav resultat sökte hon råd från sin stavspresident. När hon talade med honom vid ett tillfälle, avslöjade hon sitt hjärtas smärta. Han svarade snabbt och bad att få höra mer. De pratade länge och kom överens om att träffas regelbundet. ”Stavspresidenten var uppriktigt intresserad och lyssnade på allt jag hade att säga”, minns hon. ”Han var den förste som ställde den svåra frågan om vad som pågick.”

När hon rådgjorde med stavspresidenten och kontaktade vården fick hon hjälp att känna sin himmelske Faders kärlek, vilket var ett viktigt steg i hennes helande. ”Allt förändrades för mig. Jag håller på att hitta min plats”, säger hon. ”Jag har lärt mig att jag inte behöver skämmas för att vara nyomvänd.”

”Det är viktigt att ledare uppmärksammar och tar hand om nya medlemmar”, säger hon. ”Ställ de svåra frågorna och ta reda på hur det verkligen går för dem. Ett ämbete eller ansvar som är anpassat till den nya medlemmens kapacitet är också viktigt för den nya medlemmens självförtroende. Det är ingen börda att tjäna, som en del ledare tror.”

Amy tog nyligen examen från en psykoterapiutbildning och hon leder studiekurser om psykisk hälsa och hjälper till med kyrkans program för tillfrisknande från beroende.

Ett tillfälle att tjäna

Ka Bo Chan föddes i Hongkong och flyttade till USA som ung. Han hörde talas om kyrkan som tonåring av en rumskamrat på college när han studerade musik i Portland i Oregon. Evangeliets sanningar väckte genklang hos honom och han döptes och konfirmerades. En kort tid senare flög han till Estland för att fortsätta sina studier.

Det visade sig vara svårt att hitta kyrkan i Estland. Gradvis, utan kontakt med medlemmar och med begränsad kunskap om bön och skrifterna, svalnade hans tro.

Under den här tiden träffade han Maila, en ung kvinna i skolan. ”Allting hos henne strålade”, säger han. Han började sitta bredvid henne och de blev snart vänner.

Maila var inte medlem i kyrkan och visste inget om religion. Men allteftersom deras förhållande fortsatte, sa hon att om hon gifte sig, skulle det vara för evigt.

Under studierna kände Ka Bo en andlig maning att återvända till kyrkan och sökte sig till grenen i sitt område. Den första aktiviteten han och Maila var med på var en julfest i grenen. Hon tyckte att aktiviteterna var märkliga och hon fick ett dåligt intryck, så hon lovade sig själv att aldrig återvända. Men Ka Bo fortsatte att gå i kyrkan.

En vårmorgon sa Maila till Ka Bo att han var tvungen att välja mellan henne och kyrkan. Utan att blinka sa han att han behövde kyrkan och uppmanade henne att följa med honom.

Hans rättframma svar fick henne att undra om hon missat något. Hennes känslor mjuknade och hon tackade ja till att följa med igen. Söndagen därpå möttes hon genast av en systermissionärs leende. Hon kände sig dragen till henne, som om de hade varit vänner länge. Hennes oro försvann och hon döptes och konfirmerades två veckor senare.

Ka Bo och Maila förstod inte nyanserna i skrifterna och utövningen av evangeliet, och det fanns ingenting i deras nya religion som upplevdes som bekant, inte ens musiken. Men de gick i kyrkan och försökte lära sig evangeliet.

När missionärerna förflyttades kände Maila inte medlemmarna så väl och kände sig osäker under nya omständigheter, som i Hjälpföreningen, där hon en gång undrade om hon var på fel plats. Inom kort kände biskopsrådet inspiration att kalla henne att spela piano i Primär. ”Att spela piano gav mig en plats och ett syfte”, säger hon.

Näring genom Guds goda ord

Mari och Jorma Alakoski känner till omvändelsens väg. Under åren som gått sedan de blev medlemmar i kyrkan i hemlandet Finland har de verkat i olika ämbeten, bland annat har Mari verkat som assisterande tempelvärdinna och Jorma som rådgivare i det första tempelpresidentskapet i Helsingfors tempel.

Men liksom många andra nyomvända fick de kämpa för sin tro. När missionärerna träffade dem var det inte lika lätt för Mari att få ett vittnesbörd som det var för hennes man. Till en början kände hon sig obekväm med Mormons bok och sköt undan den genom att röra vid den så lite som möjligt med bara fingertoppen.

Senare, när hon såg tårar rinna nerför sin makes kinder medan han läste Mormons bok, tänkte hon för sig själv: ”Om den här boken berör honom så starkt måste den vara värdefull.”

Hennes motstånd mjuknade gradvis och hon började söka efter sanningen. Med tiden fällde även hon tårar när hon läste Mormons bok.

Mari och Jorma insåg att de gick emot kultur och tradition när de blev medlemmar i kyrkan. Ändå ändrade de tvärt kurs i livet och såg aldrig tillbaka. ”Kyrkan gav oss stor tillfredsställelse i livet. Jag tror nästan att allt var för bra för att vara sant. Vi fick ett mycket vänligt mottagande i församlingen”, säger Mari.

”Plötsligt var det många nya saker i livet”, säger hon. Söndagar var inte längre lediga dagar utan fullpackade med möten i kyrkan som hölls tre gånger under sabbatsdagen på den tiden. Vi behövde klä barnen inför varje möte och tajma deras måltider och sovstunder.”

Varje dag i veckan gick det tid till evangelierelaterade aktiviteter och möten, oavsett om det gällde hemafton, Hjälpföreningen eller Primär. ”På lördagen förberedde vi mat och kläder för söndagen”, säger Mari.

Paret Alakoski gjorde inget storslaget tillkännagivande när de blev medlemmar i kyrkan, utan deras familj och vänner fick veta efter hand. ”Alla förstod inte vårt beslut”, minns Mari. ”Några vänner slutade prata med oss. Men det var ett lågt pris att betala för allt det dyrbara som kom in i våra liv. Inget och ingen kunde påverka oss att överge kyrkan. När min far fick kännedom om vår omvändelse löste han alla meningsskiljaktigheter med orden: ’Låt dem göra som de finner lämpligt. De är vuxna människor. De vet vad de vill göra.’”

Med tiden ville paret beseglas. De planerade, gjorde uppoffringar och reste två dagar med buss och en natt med båt genom Sverige och Tyskland. Till slut kom de fram till Berns tempel i Schweiz, det enda templet i Europa på den tiden.

Paret Alakoski är exempel på personer som får ett vittnesbörd om evangeliet och sedan strävar framåt, liksom Nephi, utan att veta allt på förhand, men som följer Anden (se 1 Nephi 4:6). De observerade andra medlemmar för att lära sig läran och för att tillämpa evangeliet i sina liv. När de inte visste något studerade eller bad de om mer vägledning.

”Vi har länge undervisats om hur vi kan hjälpa våra nya vänner att känna sig välkomna och älskade i Jesu Kristi återställda kyrka. De behöver tre saker för att stå starka och trofasta livet ut”, lärde äldste Soares, som ett eko av rådet från president Gordon B. Hinckley (1910–2008).

”För det första behöver de bröder och systrar i kyrkan som är uppriktigt intresserade av dem, sanna och lojala vänner som de alltid kan vända sig till, som vandrar bredvid dem och besvarar deras frågor”, fortsatte äldste Soares.

”För det andra, nya vänner behöver en uppgift – en möjlighet att tjäna andra … Det är en process som gör det möjligt för vår tro att stärkas …

För det tredje måste nya vänner ges ’näring genom Guds goda ord’ [Moroni 6:4]. Vi kan hjälpa dem att älska och bekanta sig med skrifterna genom att läsa och samtala om lärdomarna med dem, sätta in berättelserna i deras sammanhang och förklara svåra ord.”

När vi hjälper nya medlemmar välsignas både nyomvända och de som varit medlemmar hela livet. Det stärker kyrkan på flera sätt. Våra nya vänner har gudagivna talanger, entusiasm och godhet inom sig”, undervisade äldste Soares. ”Deras entusiasm för evangeliet kan smitta av sig, och på så sätt ge ny livskraft till våra egna vittnesbörd. De för också med sig nya perspektiv som hjälper oss förstå livet och evangeliet.”