Ingen jul i år?

Jag ser fortfarande huset framför mig den där kalla, grå decemberdagen i Illinois. Taket var ovanför marken, men större delen av huset låg under marken. ”Det bor nog ingen där”, fastslog min kamrat och jag.

Vi knackade på dörren. Efter en liten stund öppnade en dam dörren på glänt. Vi berättade att vi var missionärer från Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga och att vi hade ett viktigt budskap till henne. Hon tvekade men släppte in oss.

Hon bad oss att sätta oss på två vingliga trästolar. Rummet var svagt upplyst. När mina ögon vande sig vid ljuset märkte jag att huset hade ett jordgolv. Inga tavlor hängde på väggarna. Plötsligt dök fyra ledsna barn klädda i färglösa kläder upp.

Det var två veckor kvar till jul. Var fanns Jesusbarnet i en krubba? Var fanns de färgglada dekorationerna och julgranen?

När vi hade framfört vårt budskap om återställelsen inbjöd mamman oss att komma tillbaka för att prata med hennes make. Innan vi åkte därifrån frågade vi om julen. Hon sa att de hade det tufft och att de inte skulle ha något till jul det året.

När min kamrat och jag hade åkt vädjade vi om hjälp från de lokala församlingsmedlemmarna. Det ledde till en stor kärlekshandling. Medlemmarna skänkte mat, kläder, leksaker och en julgran med pynt.

Vi återvände till familjen några dagar senare. Vi knackade på och dörren öppnades återigen på glänt. ”God jul”, sa vi och hälsade på pappan, mamman och fyra storögda barn.

Vi bar in granen, julklapparna och maten i huset. Familjen såg förbluffad ut. Vi ställde upp granen, lade julklappar under den, satte mat på bordet och pratade med dem en kort stund. När vi gjorde oss redo att gå därifrån tittade jag på barnen. Alla log stort.

Vi fortsatte att undervisa familjen och så småningom blev de medlemmar i kyrkan. När evangeliets ljus lyste upp deras hem stärktes faderns tro och han fick en ny målbild för sin familj. Han hittade ett bättre jobb. Familjen kom varandra närmare. Snart flyttade de in i ett nytt hus.

Mer än 60 år senare tackar jag fortfarande Herren för att han lät oss välsigna sex av hans dyrbara barn, och påminde mig om att ”allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig” (Matteus 25:40).