Samlas för att tjäna i Chennai

På kvällen den 25 december 2004 hade medlemmarna i Chennai första gren på Indiens östkust en julaktivitet. Föga anade de att en kraftig jordbävning följande morgon skulle inträffa i Indiska oceanen utanför Sumatras kust. Kraften från skalvet strålade ut över havet och drev höga väggar av havsvatten mot land. Skyhöga vågor slog in över städer och byar i Indien, Indonesien, Sri Lanka, Malaysia och Thailand och översvämmade gator och jämnade hem och byggnader med marken. Ett okänt antal personer saknades eller var döda.

När äldsterna Alwyn Kilbert och Revanth Nelabelle, missionärer som verkade i Chennai, kom till kyrkan senare på förmiddagen kände de att något var fel. Vid stranden hade poliser satt upp barrikader för att hålla åskådarna borta och patrullerade området till häst. Längs stranden drog människor upp kroppar ur vattnet. Missionärerna kunde se att vattnet och förödelsen hade nått mer än en halv kilometer inåt landet från stranden.

Den kvällen skickade kyrkan lastbilar, från en stad nästan 64 mil bort, fulla med förnödenheter som de heliga skulle dela ut till de behövande i Chennai. På morgonen samlades medlemmar och missionärer vid Chennai första grens möteshus för att hjälpa till med ett tjänandeprojekt som organiserats av stadens två grenar. Under de följande två dagarna satte de ihop och sorterade hjälppaket med kläder, sängkläder, hygienartiklar och bestick.

Sedan tsunamin slog till hade sista dagars heliga i landet delat ut förnödenheter som kyrkan tillhandahållit till offren. Efter att ha lastat lastbilar med hundratals hygienpaket och andra förnödenheter reste missionärerna och andra med president Brent Bonham i Indienmissionen Bangalore för att överlämna dem till en station vid indiska Röda Korset.

På stationen kände mannen som hälsade på dem igen deras namnbrickor. ”Åh, ni är från kyrkan”, sa han. ”Vad har ni med er?”

De svarade att de hade lyktor, hygienpaket och flera ton kläder. Tjänstemannen var överlycklig över donationerna och sa åt dem att köra in lastbilarna i anläggningen.

Där inne trängdes människor runt stora klädhögar. Människor från olika religioner och organisationer lämnade också förnödenheter, och missionärerna ägnade flera timmar åt att lasta av lastbilarna och flytta förnödenheterna dit de behövdes.

När äldste Kilbert såg på personerna i de olika grupperna slogs han av hur de alla arbetade tillsammans av kärlek till sin nästa. ”Det finns goda människor överallt”, tänkte han.