Våra svårigheter blev våra välsignelser

Livet kan ibland bli oroligt i Nairobi, Kenyas huvudstad i Östafrika. Men som barn till en fabrikschef i medelklassen hade jag och mina två syskon gott om mat och ett hem med allt vi behövde.

Men valen 2008 störde snabbt vårt bekväma liv och skapade kaos i landet. Rebeller strövade omkring på gatorna och plundrade affärer. Pappa behövde poliseskort när han skulle åka till jobbet.

Av säkerhetsskäl lämnade vi staden och flyttade till ett hus som vår far höll på att bygga 45 mil bort, i Busia i Kenya. Men vi låste dörren även där.

Julen 2009 var utan tvekan vår tuffaste tid någonsin. Varje dag under den tiden fruktade vi för våra liv. Personer lurpassade utanför vårt hem, ivriga och redo att stjäla. En gång marscherade ett gäng gangsters mot oss med machetes. Vi var ofta rädda för att öppna dörren. Jag är övertygad om att min trofasta mors böner skyddade oss.

Vid det laget hade pappa inget arbete. Maten tog snart slut. Vår julmåltid det året bestod av kokta löv plockade från bönplantor som mamma hade planterat. Trots våra svårigheter var min far trofast, även om han också plågades svårt.

Vi överväldigades av rädsla och förlorade nästan hoppet. ”Varför hände det här?” frågade vi oss. ”Varför går vi igenom sådana svårigheter efter att precis ha blivit medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga?”

En kväll trotsade två äldre missionärer farorna trots att de kände till området för att ge oss ett budskap om frid. Vi fattade mod när de citerade Nephis löfte i 1 Nephi 1:20: ”Herrens ömma barmhärtighet är över alla dem som han har utvalt på grund av deras tro, så att han gör dem mäktiga, ja, ger dem kraft till befrielse.”

Vi trodde på det.

Missionärerna hjälpte oss förstå att oavsett våra lidanden förväntade sig Herren att vi fortsatte att leva trofast. Jag minns tydligt den frid och tröst som överväldigade mig den kvällen. Jag visste, mer än någonsin tidigare, att Herren var medveten om oss och vår belägenhet. Den kvällen, och under svåra stunder efteråt, lärde jag mig att hans ömma barmhärtighet är storartad.

När tiden kom för mig att verka som missionär kände jag en önskan att välsigna människorna i grannlandet Uganda med evangeliet, men jag ville också undervisa folket i Zimbabwe, där missionären som hade döpt mig kom ifrån.

Jag bad, men i mitt hjärta såg jag ingen möjlighet att tjäna i två länder som låg långt ifrån varandra. Jag fick inom kort min kallelse till Zimbabwe, men medan jag var på missionärsskolan i Johannesburg i Sydafrika blev mitt visum försenat. Jag omdirigerades till Uganda där jag verkade i åtta månader innan jag fick visumet till Zimbabwe.

”Herren har sina gåtfulla sätt”, tänkte jag för mig själv.

Mitt första område i Zimbabwe var Chikanga Mutare. Ivrig att hitta familjen till missionären som hade döpt mig, studerade jag områdesboken med min kamrat. Många namn matchade hans släktnamn. Vi bad, fattade beslut utifrån bästa förmåga om vart vi skulle gå, och gav oss iväg.

Vid den första dörren vi knackade på hittade vi min missionärs familj. Vilken glädje vi kände! Vi grät och kramades som en familj. När jag bläddrade igenom familjens fotoalbum hittade jag bilder på min familj vid vårt dop.

Jag återvände hem efter min mission och upptäckte att omständigheterna inte hade förbättrats för min familj. Pappa var fortfarande arbetslös. Två kusiner frågade om jag ville bo hos dem i Kibera – det tuffaste området i Nairobi. Där skapade jag en plats som jag kallade mitt hem.

Gängen styrde i Kibera, men jag höll mig borta från de brottsdrabbade områdena. Jag kände mig malplacerad, men mina kusiner hjälpte till att skydda mig och såg till att andra visste att jag var religiös och skulle respekteras.

Maten i slummen bestod av vatten och en chokladpasta som formade något som såg ut som en munk. Jag valde att äta på kvällen. Varje morgon vaknade jag hungrig. I kyrkan gjorde jag mitt bästa för att le och vara glad så att medlemmarna inte skulle märka av min hunger.

Under den här tiden verkade jag som äldstekvorumets president i Langata gren och gick i skolan när så var möjligt. På söndagseftermiddagarna gick jag med grenspresidenten för att besöka medlemmar, medveten om att våra vita skjortor gjorde oss till lätta måltavlor för gäng. Men vi kände himlen när vi tjänade andra, och mina kusiner vakade över oss när vi gick längs de dammiga gatorna.

Hoppet belönades

Det här var en svår tid, men genom bön kände jag mig stärkt och förlorade inte hoppet. Det hoppet belönades.

En tid senare fick jag komma på en arbetsintervju. Jag konkurrerade om tjänsten mot ett dussin andra som var mer kvalificerade med examen och intyg. Men jag hade varit på mission, och jag hade tro på och tillit till att Herren skulle välsigna mig. Jag bad en bön och stod sedan inför en intervjupanel.

I slutet av intervjun utbrast jag: ”När börjar jag?” Två veckor senare var jag en av två som anställdes. Jag utmärkte mig snart som en toppsäljare, vilket öppnade dörrar till avancemang, bland annat ett samtal från en verkställande chef som bad mig börja i hans stora företag. I dag har jag förmånen att vara make och far och att få verka som biskop i Langata församling.

Jag ser tillbaka på julen 2009 och de svårigheter som följde som en minnesvärd lärdom – en tid när våra svårigheter blev våra välsignelser och Herren visade oss sin innerliga barmhärtighet i rikt mått tack vare vår tro.