“Nu är jag hemma”
Jag är född och uppvuxen i en icketroende familj som alltid har varit väldigt skeptisk mot all form av tro på Gud. För ungefär tio år sedan var jag utbytesstudent i Idaho i USA och blev placerad hos en familj som var medlem i kyrkan. Uppemot 60 % av alla på min high school var medlemmar i kyrkan.
Jag tog beslutet att försöka, så gott jag kunde, att ta del av kyrkans värld under det halvåret jag bodde med min värdfamilj; jag gick till kyrkan varje söndag, avstod från alkohol, te och kaffe, samt fult språk och andra brister. Det var en fantastisk upplevelse för en ung 18-åring som aldrig hade haft möjligheten att uppleva Guds närhet.
Men när jag kom hem till Sverige var det väldigt svårt att hålla fast vid detta liv; helt plötsligt slets varenda vän jag hade från mig och jag kom tillbaka till min familj som såg snett på hela situationen, och ganska snabbt föll jag bort från den rätta vägen.
Någon gång tidigt under pandemin hade jag, precis som alla människor, ganska svårt att anpassa mig till alla nya regler och jag kände mig ofta väldigt instängd och ensam. Mest av slump (eller inte?) började jag läsa Bibeln under den tiden. Först läste jag den för att den var spännande, men mer och mer blev jag övertygad om dess sanning.
Efter att ha läst Bibeln i ungefär två år tog jag beslutet att börja söka mig till en kyrka. Jag fick rådet av en kille online att ”hitta en kyrka, en församling, vilken som helst. Det viktigaste är att hitta någon form av kristen gemenskap; du kan börja oroa dig för detaljerna senare.” Jag tyckte att detta var ett gott råd och frågade en klasskamrat som gick till svenska kyrkan om jag fick följa med henne. Jag gick till svenska kyrkan i ungefär ett år, men efter ett tag började jag hamna i samma gamla vanor och det blev svårt att motivera sig varje söndag.
När jag började glida iväg, helt plötsligt, en vanlig dag då jag var på väg till skolan, stötte jag på två missionärer som haffade tag i mig. Så sa de: ”Känner du till Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga?” och då sa jag, med hänvisning till min tid i USA: ”Mer än ni tror.” Ganska snart var jag inbjuden till gudstjänsten på söndagen och jag såg mycket fram emot det.
När jag väl kom fram var det precis som jag mindes det i USA och jag kände: ”Nu är jag hemma.”
Jag lät döpa mig väldigt snabbt och är väldigt glad att jag gjorde det; jag tror att det hade kunnat bli en så läskig grej om man hade skjutit på det, men missionärerna tuffade ihärdigt på och med deras, och Guds, hjälp är jag nu medlem i kyrkan. Jag älskar fortfarande min mamma, pappa och lillasyster, men jag tackar nej när de bjuder på kaffe.