Leenden och tacksamma hjärtan
Storheten i våra heliga i Afrika blir ännu mer uppenbar i deras sätt att hantera livets utmaningar och det som en växande kyrka kräver.
För lite mer än ett år sedan avlöstes jag från mitt uppdrag i de sjuttios presidentskap, en förändring som tillkännagavs här på generalkonferensen. Eftersom mitt namn lästes upp i samma veva som namnen på de generalauktoriteter som fick emeritusstatus, antog många att jag också var färdig med min verksamhet. Efter konferensen fick jag många meddelanden av tacksamhet och lyckönskningar inför min nästa fas i livet. En del av dem erbjöd sig till och med att köpa mitt hus i North Salt Lake. Det var trevligt att se att jag skulle bli saknad och att veta att det inte blir några problem för oss att sälja huset när jag är färdig. Men jag är inte där än.
Mitt nya uppdrag tog Monica och mig till det vackra Afrika där kyrkan blomstrar. Det har varit en välsignelse att få verka bland de trofasta heliga i området Afrika Syd och bevittna Herrens kärlek till dem. Det är inspirerande att se hur generationsfamiljer med olika bakgrunder, även många framgångsrika och välutbildade medlemmar, viger sin tid och sina talanger åt att tjäna andra.
Samtidigt, med tanke på regionens demografi, är det många människor med begränsade resurser som går med i kyrkan och förvandlar sina liv genom välsignelserna av trofast tiondebetalning och utbildningsmöjligheter som kyrkan erbjuder. Program såsom Succeed in School, EnglishConnect, BYU–Pathway Worldwide och Ständiga utbildningsfonden är till hjälp för många, särskilt i det uppväxande släktet.
President James E. Faust sa en gång att ”det har sagts att denna kyrka inte alltid drar till sig framstående människor, utan oftare gör vanliga människor framstående”.
Storheten i våra heliga i Afrika blir ännu mer uppenbar i deras sätt att hantera livets utmaningar och det som en växande kyrka kräver. De tar sig alltid an dem med en positiv inställning. De förkroppsligar väl president Russell M. Nelsons välkända lärdom:
”Glädjen vi känner har väldigt lite att göra med våra omständigheter och allt att göra med vårt fokus i livet.
När vårt fokus i livet är på Guds frälsningsplan … samt på Jesus Kristus och hans evangelium, kan vi känna glädje vad som än händer – eller inte händer – i livet.”
De finner glädje trots sina svårigheter. De har erfarit att vår relation med Frälsaren gör det möjligt för oss att ta itu med svårigheter med leenden och tacksamma hjärtan.
Låt mig berätta om några av mina upplevelser med dessa trofasta heliga som illustrerar den här principen, och jag börjar med Moçambique.
Moçambique
För några månader sedan presiderade jag över en stavskonferens för en ett år gammal stav som redan hade tio enheter. Fler än 2 000 personer fyllde det lilla möteshuset och tre tält som hade rests utanför det. Stavspresidenten är 31 år gammal, hans fru är 26 år, och de har två små barn. Han leder denna växande och prövande stav utan klagomål— bara med ett leende och ett tacksamt hjärta.
I en intervju med patriarken fick jag veta att hans fru var allvarligt sjuk, och han hade svårt att ordna så att hon fick vård. Efter att ha tagit upp saken med stavspresidenten gav vi henne en prästadömsvälsignelse. Jag frågade patriarken hur många patriarkaliska välsignelser han ger i medelsnitt.
”Åtta till tio” sa han.
”Per månad?” frågade jag.
”Per vecka!” svarade han. Jag sa till honom att det inte var vist att ge så många varje veckoslut.
”Äldste Godoy”, sa han, ”de kommer vecka efter vecka, och inkluderar nya medlemmar och många ungdomar.” Återigen, inga klagomål – bara ett leende och ett tacksamt hjärta.
Efter lördagskvällens möte på stavskonferensen lade jag på väg till mitt hotell märke till människor som köpte mat längs vägen sent på kvällen. Jag frågade chauffören varför de gjorde det när det var så mörkt ute i stället för att göra det på dagen. Han svarade att de arbetade på dagarna för att få pengar till att göra det senare.
”Åh, de har arbetat i dag för att äta i morgon”, sa jag.
Men han rättade mig: ”Nej, de har arbetat under dagen för att kunna äta i kväll.” Jag hade hoppats att våra medlemmar levde under bättre omständigheter, men han intygade att många levde med liknande utmaningar i den delen av landet. Under söndagsmötet nästa morgon gjorde min nya kännedom om deras omständigheter mig ännu mer rörd av deras leenden och tacksamma hjärtan.
Zambia
På vägen till ett söndagsmöte såg stavspresidenten och jag ett par som gick längs vägen med en bebis och två små barn. Vi stannade till för att erbjuda dem skjuts. De blev överraskade och glada. När jag frågade hur långt de behövde gå till möteshuset svarade pappan att det kunde ta dem 45 minuter till en timme, beroende på barnens takt. De färdades fram och tillbaka på det här sättet, varje söndag, utan klagomål – bara med leenden och tacksamma hjärtan.
Malawi
En söndag inför en stavskonferens besökte jag två grenar som använde kommunala skolor som möteshus. Jag blev förskräckt över de enkla och anspråkslösa förhållandena i byggnaderna, där även vissa grundläggande bekvämligheter saknades. När jag träffade några medlemmar där var jag redo att be om ursäkt för de bristfälliga förhållandena i möteshuset, men de var glada att ha en plats i närheten att samlas på, och inte behövde gå så långt. Återigen, inga klagomål – bara leenden och tacksamma hjärtan.
Zimbabwe
Efter ledarskapsutbildningen en lördag tog stavspresidenten med mig till söndagens möten som hölls i en hyrd lokal. 240 personer närvarade. Biskopen presenterade tio nya medlemmar som hade döpts den veckan. Församlingen var uppdelad i två små rum, och några medlemmar satt utanför byggnaden och såg mötet genom fönster och dörrar. Inga klagomål— bara leenden och tacksamma hjärtan.
Lesotho
Jag besökte det här vackra lilla landet, även känt som ”kungariket bland molnen” för att se ett distrikt i kyrkan bli en stav. Efter en lördag med möten var jag med på söndagens möten i en av deras grenar i en hyrd lokal. Sakramentssalen var överfull, och många stod utanför dörren för att delta. Jag sa till grenspresidenten att han behövde en större lokal. Till min förvåning talade han om för mig att det här bara var hälften av medlemmarna. Den andra hälften hade ett andra sakramentsmöte efter den andra timmen. Återigen, inga klagomål – bara leenden och tacksamma hjärtan.
Jag återvände senare till Lesotho på grund av en dödsolycka som involverade flera av våra ungdomar som äldste D. Todd Christofferson nämnde tidigare. När jag besökte familjerna och ledarna förväntade jag mig en dyster stämning. I stället mötte jag starka och härdiga heliga som hanterade situationen på ett upplyftande och inspirerande sätt.
Mpho Aniciah Nku, 14 år, i den här bilden, som överlevde olyckan, illustrerade detta så väl med egna ord: ”Lita på Jesus och se alltid till honom, eftersom vi genom honom finner frid, och han hjälper oss i helandeprocessen.”
Det här är bara några exempel på var vi ser deras positiva attityd eftersom deras liv kretsar kring Jesu Kristi evangelium. De vet var de finner hjälp och hopp.
Frälsarens helande kraft
Hur kan Frälsaren hjälpa dem och oss i alla slags omständigheter i livet? Svaret finns i skrifterna:
”Och han ska gå ut och lida smärta och bedrövelser och frestelser av alla slag …
Och han ska ta på sig deras skröpligheter så att hans inre kan fyllas av barmhärtighet … så att han … kan veta hur han ska bistå sitt folk i enlighet med deras skröpligheter.”
Äldste David A. Bednar har sagt att vi inte kan uppleva någon fysisk smärta, ångest eller svaghet som Frälsaren inte har upplevt. ”Du och jag kanske ropar i ett ögonblick av svaghet: ’Ingen förstår [vad jag går igenom]’ … Kanske ingen mänsklig varelse vet det. Men Guds Son känner till det fullständigt och förstår.” Och varför? Eftersom ”han upplevde och bar våra bördor innan vi gjorde det”.
Jag avslutar med mitt vittnesbörd om Kristi ord i Matteus 11:
”Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila.
Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då ska ni finna ro för era själar,
för mitt ok är milt och min börda är lätt.”
Precis som de heliga i Afrika vet jag att det här löftet är sant. Det är sant där, och det är sant överallt. Om detta vittnar jag i Jesu Kristi namn, amen.