Saliga är de som skapar frid

Föreställ dig tillsammans med mig att du är en ung tonåring i Kapernaum, nära Galileiska sjön, under Jesu Kristi verksamhet. Berättelser sprids om en rabbi – en lärare – vars budskap drar folkmassor. Grannar planerar att färdas till ett berg som överblickar sjön för att lyssna på honom.

Du färdas med andra som går längs Galileens dammiga vägar. När du kommer fram överraskas du av den stora folkmassan som samlats för att lyssna på denne Jesus. Några viskar tyst: ”Messias.”

Du lyssnar. Hans ord rör vid ditt hjärta. På den långa vägen hem väljer du tystnad framför samtal.

Du begrundar fantastiska ting – ting som överträffar till och med Moses lag. Han talade om att vända den andra kinden till och att älska sina fiender. Han lovade: ”Saliga är de som skapar frid, för de ska kallas Guds barn.”

I din verklighet, när du känner vikten av svåra dagar – osäkerhet och rädsla – känns frid avlägsen.

Din takt ökar och du kommer hem andfådd. Din familj samlas och din far frågar: ”Berätta vad du hörde och känner.”

Du berättar att han uppmanade dig att låta ditt ljus lysa för människorna, att söka rättfärdighet även om du blir förföljd. Din röst stockar sig när du upprepar: ”Saliga är de som skapar frid, för de ska kallas Guds barn.”

Du frågar: ”Kan jag verkligen bli en fridsskapare när världen är i uppror, när mitt hjärta är fyllt av rädsla och när frid tycks så långt borta?”

Din far sneglar på din mor och svarar milt: ”Ja. Vi börjar på den mest grundläggande platsen – i våra hjärtan. Därefter i våra hem och familjer. När vi övar där kan fridsskapande spridas till våra gator och byar.”

Spola framåt 2 000 år. Vi behöver inte föreställa oss – det här är vår verklighet. Även om det som pressar dagens uppväxande släkte skiljer sig från det som de unga i Galileen upplevde – polarisering, sekularisering, hämnd, trafikraseri, våldshandlingar och grupptrakasserier på sociala medier – möter båda dessa generationer kulturer med konflikter och spänningar.

Tack och lov dras våra unga män och kvinnor också till sina Bergspredikan-stunder: seminariet, FSY-konferenser och Kom och följ mig. Här mottar de samma bestående uppmaningar från Herren: att låta sitt ljus lysa för människorna, att söka rättfärdighet även när de är förföljda och att älska sina fiender.

De tar även emot uppmuntrande ord av återställelsens levande profeter: ”Fridsskapare sökes.” Var av en annan mening utan att bli otrevliga. Ersätt stridighet och stolthet med förlåtelse och kärlek. Bygg samarbetets och förståelsens broar, inte murar av fördomar eller segregering. Och samma löfte: ”Saliga är de som skapar frid, för de ska kallas Guds barn.”

Dagens uppväxande generations hjärtan är fyllda av ett vittnesbörd om Jesus Kristus och hopp om framtiden. Men de frågar också: ”Kan jag verkligen bli en fridsskapare när världen är i uppror, mitt hjärta är fyllt med rädsla och frid tycks så långt borta?”

Det rungande svaret är än en gång ja! Vi hyllar Frälsarens ord: ”Frid lämnar jag åt er. Min frid ger jag er … Låt inte era hjärtan oroas och tappa inte modet.”

I dag börjar fridsskapande fortfarande på den mest grundläggande platsen – i våra hjärtan. Därefter i hem och familjer. När vi övar där kommer fridsskapande att spridas till våra grannskap och samhällen.

Låt oss fortsätta utforska dessa tre platser där nutida sista dagars heliga ”skapar frid”.

Den första är i våra hjärtan. En synbar del av Kristi verksamhet visar hur barn drogs till honom. Det finns en ledtråd däri. Att se in i ett barns rena och oskyldiga fridsskapande hjärta kan inspirera våra hjärtan. Så här svarade flera barn i primäråldern på frågan: ”Vad innebär det att vara en fridsskapare?”

Jag delar med mig av deras svar som kommer rakt från hjärtat! Luke sa: ”Att alltid hjälpa andra.” Grace berättade hur viktigt det är att förlåta varandra, även när det inte känns rättvist. Anna sa: ”Jag såg någon som inte hade någon att leka med, så jag gick och lekte med henne.” Lindys tanke var att fridsskapare är sådana som hjälper andra. ”Och sedan för du det vidare. Det bara fortsätter och fortsätter.” Liam sa: ”Var inte elak mot människor, även om de är elaka mot dig.” London utbrast: ”Om någon retar dig eller är elak mot dig så säger du: snälla sluta.” Trevor konstaterade att ”om det bara finns en munk kvar och alla vill ha den så delar man”.

Dessa barns svar är bevis för mig på att alla föds med en gudomlig benägenhet att vara vänlig och medkännande. Jesu Kristi evangelium vårdar och sammanbinder dessa gudomliga egenskaper, däribland fridsskapande, i våra hjärtan och välsignar oss i detta liv och nästa.

För det andra så bygger vi fridsskapande i våra hem genom att använda Herrens mönster att påverka våra relationer med varandra: överbevisning, långmodighet, mildhet, ödmjukhet och uppriktig kärlek.

Här följer en inspirerande berättelse som visar hur en familj gjorde fridsskapande till en familjeangelägenhet genom att utöva dessa principer.

Barnen i den här familjen kämpade i relationen med en vuxen vars beteende ofta var grinigt, nedlåtande och bryskt. Barnen som var sårade och frustrerade började undra om enda sättet att gå vidare var att bete sig på samma elaka sätt.

En kväll pratade familjen öppet om spänningarna och hur påfrestande det var. Och sedan fick de en idé – inte bara en lösning utan ett experiment.

I stället för att bemöta allt med tystnad eller hämnd skulle barnen göra något oväntat: de skulle visa vänlighet. Inte bara visa artig återhållsamhet, utan medvetet och innerligt flöda över av vänliga ord och omtänksamma handlingar, oavsett hur de behandlades i gengäld. Alla gick med på att försöka under en överenskommen period, och därefter skulle de omgruppera och reflektera över det.

Även om vissa först tvekade, beslutade de sig för att försöka med uppriktiga hjärtan.

Det som hände sedan var helt enkelt enastående.

De kyliga ordväxlingarna blev varmare. Leenden ersatte bistra uppsyner. Den vuxne som varit okänslig och hård började förändras. Barnen, som stärktes av beslutet att leda med kärlek, gladdes åt förvandlingen. Förändringen var så påtaglig att det planerade uppföljningsmötet aldrig behövdes. Vänligheten hade gjort det den skulle, i tysthet.

Med tiden skapades sanna vänskapsband som lyfte alla. För att kunna vara fridsskapare förlåter vi andra och bygger medvetet upp andra i stället för att riva ner dem.

För det tredje: Fridsskapande i våra samhällen. Under andra världskrigets problemtyngda år lärde äldste John A. Widtsoe: ”Det enda sättet att bygga ett fredligt samhälle är att bygga män och kvinnor som älskar freden och som stiftar fred. Varje enskild, enligt denna lära från Kristus … håller i sina händer [hela] världens fred.”

Följande berättelse illustrerar detta mönster så vackert.

För flera år sedan stod två män – en muslimsk imam och en kristen pastor från Nigeria – på varsin sida om en smärtsam religiös konflikt. Båda hade lidit svårt. De valde ändå att genom förlåtelsens helande kraft gå sida vid sida.

Imamen Muhammad Ashafa och pastor James Wuye blev vänner och osannolika fredspartner. Tillsammans grundade de ett centrum för interreligiös medling. De lär nu andra att ersätta hat med hopp. Två gånger har de nominerats till Nobels fredspris och de var nyligen de första att ta emot Samväldets fredspris.

De tidigare fienderna färdas nu sida vid sida medan de bygger upp det som var trasigt, levande vittnen om att Frälsarens uppmaning att vara fridsskapare inte endast är möjlig – den är mäktig.

När vi lär känna Guds härlighet kommer vi inte ”att ha någon önskan att skada varandra utan önskar då leva fredligt”. Må vi, i våra församlingar och samhällen, välja att se varandra som Guds barn.

Slutligen vill jag ge er en inbjudan. Fridsskapande kräver handling – och hur kan det se ut för oss, med början i morgon? Skulle du kunna tänka dig en veckoplan i tre steg för fridsskapande?

1. En grälfri hemmazon: När tvister uppstår, ta en paus och börja om med vänliga ord och handlingar.

2. Digitalt brobyggande: Innan du lägger upp ett inlägg, svarar på eller kommenterar något online, ställ frågan: ”Bygger det här en bro?” Om inte, sluta. Skicka inte. Sprid godhet i stället. Publicera frid i stället för hat.

3. Reparera och återförena: Varje familjemedlem kan fokusera på en ansträngd relation där de kan förlåta, tjäna, reparera och återförena.

Det har gått några månader sedan jag kände den obestridliga känslan som ledde till detta budskap: ”Saliga är de som skapar frid.” Låt mig avslutningsvis berätta om de intryck mitt hjärta fyllts med under den här perioden.

Fridsskapande är en kristuslik egenskap. Fridsskapare blir ibland stämplade som naiva eller svaga – från alla håll. Men att vara fridsskapare är inte att vara svag – det är att vara stark på ett sätt som världen kanske inte förstår. Fridsskapande kräver mod och kompromisser, men det kräver inte att vi offrar våra principer. Fridsskapande är att leda med öppenhet, inte trångsynthet. Det är att nalkas varandra med utsträckta händer, inte knutna nävar. Fridsskapande är inte något nytt som precis uppfunnits. Det lärdes ut av Jesus Kristus själv, både till människorna i Bibeln och i Mormons bok. Fridsskapande har sedan dess undervisats av nutida profeter från Återställelsens första dagar tills i dag.

Vi uppfyller vår himmelska roll som barn till en kärleksfull himmelsk Fader när vi strävar efter att bli fridsskapare. Jag vittnar om Jesus Kristus som är Fridsfursten, den levande Gudens Son, i Jesu Kristi namn, amen.