Det enkla i Kristus

För 33 år sedan kallades jag att verka som missionär i Utahmissionen Ogden. Eftersom jag kommer från Europa var så klart vissa lokala traditioner som ”grön Jell-O med morötter” och ”begravningspotatis” lite konstiga!

Men jag blev djupt imponerad av många heligas hängivenhet och lärjungeskap, blotta antalet människor på kyrkans möten och omfattningen av fungerande kyrkprogram. När min mission närmade sig slutet ville jag se till att glädjen jag kände och den andliga styrka och mognad jag såg också skulle finnas tillgänglig för min framtida familj. Jag var fast besluten att snabbt återvända för att leva i ”skuggan av de eviga höjderna”.

Men Herren hade andra planer. Min första söndag hemma kallade min kloke biskop mig att tjäna som Unga mäns president i församlingen. När jag tjänade denna underbara grupp unga män lärde jag mig snabbt att glädjen i att vara en Kristi lärjunge har väldigt lite att göra med antalet personer på kyrkans möten eller programmens omfattning.

Så när jag gifte mig med min vackra hustru Margret bestämde vi oss glatt för att bo kvar i Europa och fostra vår familj i vårt hemland Tyskland. Tillsammans bevittnade vi det president Russell M. Nelson sa för många år sedan: ”Glädjen vi känner har väldigt lite att göra med våra omständigheter och allt att göra med vårt fokus.” När vårt fokus i livet är på Jesus Kristus och hans evangeliebudskap kan vi uppleva lärjungeskapets fulla välsignelser var vi än bor.

Men i en värld med ökad sekularitet, komplexitet och förvirring, med skiftande och motsägelsefulla budskap och krav, hur kan vi undvika att våra ögon förblindas och våra hjärtan förhärdas och förbli fokuserade på Jesu Kristi evangeliums ”tydliga och dyrbara” ting? I en tid av förvirring gav aposteln Paulus ett utmärkt råd till de heliga i Korint genom att påminna dem om att fokusera på ”det enkla som finns i Kristus”.

Kristi lära och evangeliets lag är så enkla att till och med små barn kan förstå dem. Vi kan tillgå Jesu Kristi återlösande kraft och ta emot alla de andliga välsignelser vår himmelske Fader har förberett för oss genom att utöva tro på Jesus Kristus, omvända oss, låta döpa oss, bli helgade genom den Helige Andens gåva och hålla ut intill änden. President Nelson har så vackert beskrivit den här resan som ”förbundsstigen” och processen att bli en ”hängiven Jesu Kristi lärjunge”.

Om budskapet är så enkelt, varför känns det så ofta svårt att leva efter Kristi lag och följa hans exempel? Kanske vi feltolkar enkelheten som något vi enkelt kan uppnå utan ansträngning eller flit. Att följa Kristus kräver ständig ansträngning och fortsatt förändring. Vi behöver ”lägga av den naturliga människan och … bli som ett barn”. Det innebär att ”förtrösta på Herren” och släppa taget om krångligheten, precis som barn gör. Genom att tillämpa Kristi rena lära på ett enkelt och fokuserat sätt får vi hjälp att finna glädje i vår vardag, vägledning i våra ämbeten, svar på några av livets svåraste frågor och styrka att ta itu med våra största utmaningar.

Men hur kan vi praktiskt tillämpa denna enkelhet under vår livslånga resa som Kristi lärjungar? President Nelson påminde oss om att fokusera på ”ren sanning, ren lära och ren uppenbarelse” när vi följer Frälsaren. Att regelbundet fråga: ”Vad vill Herren Jesus Kristus att jag ska göra?” ger djupgående inriktning. Att följa hans exempel ger oss en säker väg genom osäkerheten och en kärleksfull, ledande hand att hålla i dag efter dag. Han är Fridsfursten och den gode herden. Han är vår Hjälpare och räddare. Han är vår klippa och tillflykt. Han är en vän – din vän och min vän! Han inbjuder oss alla att älska Gud, hålla hans bud och älska vår nästa.

När vi väljer att följa hans exempel och gå framåt med tro på Kristus, anamma kraften i hans försoning och minnas våra förbund, fyller kärlek våra hjärtan, hopp och läkedom lyfter vår ande och bitterhet och sorg ersätts med tacksamhet och tålamodet att invänta utlovade välsignelser. Ibland kan vi behöva ta ett steg tillbaka från en skadlig situation eller söka professionell hjälp. Men i varje situation kommer tillämpningen av enkla evangelieprinciper att hjälpa oss hantera livets utmaningar på Herrens sätt.

Ibland underskattar vi styrkan vi får av enkla handlingar som bön, fasta, skriftstudier, daglig omvändelse, att ta del av sakramentet varje vecka och att regelbundet dyrka Gud i templet. Men när vi inser att vi inte behöver göra ”något svårt” och utgår från att tillämpa ren och enkel lära, så börjar vi förstå hur evangeliet ”fungerar utmärkt” för oss, också i de svåraste omständigheterna. Vi finner kraft och ”självtillit inför Gud”, även när vi har hjärtesorg. Äldste M. Russell Ballard har många gånger påmint oss att ”det är i den enkelheten [vi] ska finna … frid, glädje och lycka”.

Genom att tillämpa enkelheten som är i Kristus prioriterar vi människor över processer och eviga relationer över kortsiktiga beteenden. Vi fokuserar på ”det som betyder mest” i Guds frälsnings- och upphöjelseverk i stället för att fastna med hanteringen av vår stödverksamhet. Vi gör så att vi är fria att prioritera det vi kan göra hellre än att tyngas av det vi inte kan göra. Herren påminde oss: ”Tröttna därför inte på att göra gott, för ni lägger grundvalen till ett stort verk. Och av det ringa kommer det som är stort.” Vilken kraftfull uppmuntran till att handla i enkelhet och ödmjukhet, vilka våra omständigheter än är.

Min farmor Marta Cziesla var ett underbart exempel på att med ”små och enkla medel” uträtta mycket stort. Vi kallade henne kärleksfullt för Oma Cziesla. Oma tog emot evangeliet i den lilla byn Selbongen i Ostpreussen med min farmors mor den 30 maj 1926.

Marta Cziesla (till höger) på sin dopdag.

Hon älskade Herren och hans evangelium och var fast besluten att hålla de förbund hon hade ingått. 1930 gifte hon sig med min farfar som inte var medlem i kyrkan. Det blev då omöjligt för Oma att delta i kyrkans möten, för min farfars gård låg långt borta från närmaste församling. Men hon fokuserade på det hon kunde göra. Oma fortsatte be, läsa skrifterna och sjunga Sions sånger.

Vissa kan ha trott att hon inte längre var aktiv i sin tro, men det var långt ifrån sant. När min faster och far föddes, utan en prästadömsbärare i hemmet och utan möten i kyrkan eller tillgång till förrättningar i närheten, gjorde hon åter det hon kunde göra och fokuserade på att lära sina barn ”att be och att vandra rättrådigt inför Herren”. Hon läste för dem ur skrifterna, sjöng Sions sånger med dem och bad naturligtvis med dem – varje dag. En hundraprocentig hemcentrerad kyrkupplevelse.

1945 tjänstgjorde min farfar i kriget långt hemifrån. När fiender närmade sig deras gård tog Oma sina två små barn och lämnade deras älskade gård bakom sig för att söka skydd på en säkrare plats. Efter en svår och livshotande färd fann de slutligen skydd i maj 1945, i norra Tyskland. De hade ingenting kvar förutom kläderna de bar. Men Oma fortsatte med det hon kunde göra: hon bad med sina barn – varje dag. Hon sjöng med dem de Sions sånger hon hade lärt sig utantill – varje dag.

Livet var oerhört mödosamt och under många år var deras fokus att se till att det fanns mat på bordet. Men 1955 gick min då 17-årige pappa en yrkesutbildning i Rendsburg. Han passerade en byggnad och såg en liten skylt utanför där det stod: ”Kirche Jesu Christi der Heiligen der Letzten Tage” – ”Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga”. Han tänkte: Det här är intressant, det är mammas kyrka. Så när han kom hem berättade han för Oma att han hade hittat hennes kyrka.

Ni kan föreställa er hur hon måste ha känt efter nästan 25 år utan kontakt med kyrkan. Hon bestämde sig för att gå dit följande söndag och övertygade min far att följa med. Rendsburg var över tre mil ifrån den lilla byn där de bodde. Men det kunde inte hindra Oma från att gå till kyrkan. Söndagen därpå satte hon och min far sig på cykeln och cyklade till kyrkan.

När sakramentsmötet började satte min pappa sig längst bak och hoppades att det skulle vara över snart. Det här var Omas kyrka, inte hans. Det han såg var inte särskilt uppmuntrande; bara några äldre kvinnor närvarade och två yngre missionärer som effektivt hanterade allt under mötet. Men sedan började de sjunga och de sjöng de Sions sånger som min pappa hade hört sedan han var liten: ”Kom, kom Guds folk”, ”O min Fader”, ”Pris åt den man”. Att höra denna lilla församling sjunga de Sions sånger han känt till sedan barndomen rörde hans hjärta och han visste omedelbart och utan tvivel att kyrkan var sann.

Första sakramentsmötet min farmor närvarade vid efter 25 år var mötet när min far mottog en personlig bekräftelse om sanningshalten i Jesu Kristi återställda evangelium. Han döptes tre veckor senare, den 25 september 1955, tillsammans med min farfar och faster.

Det har gått mer än 70 år sedan det lilla sakramentsmötet i Rendsburg. Jag tänker ofta på Oma, hur hon måste ha känt sig dessa ensamma kvällar, när hon gjorde de små och enkla saker hon kunde göra, som att be, läsa och sjunga. När jag står här i dag under generalkonferensen och talar om min Oma, så fyller hennes beslutsamhet att hålla sina förbund och lita på Herren, oavsett hennes problem, mitt hjärta med ödmjukhet och tacksamhet – inte bara för henne utan för så många av våra underbara heliga runt om i världen som fokuserar på enkelheten i Kristus i sina svåra omständigheter, där de kanske inte ser någon större förändring men litar på att stora saker händer någon gång i framtiden.

Jag har genom egen erfarenhet lärt mig att de små och enkla sakerna i evangeliet och att trofast fokusera på Kristus leder oss till sann glädje, det medför mäktiga underverk och ger oss tilliten att alla utlovade välsignelser ska ske. Det här stämmer lika väl för dig som för mig. Med president Jeffrey R. Hollands ord: ”Vissa välsignelser kommer snart, andra kommer sent, vissa kommer inte förrän i himlen – men de kommer förvisso till dem som omfattar Jesu Kristi evangelium.” Jag vittnar även om detta i Jesu Kristi namn, amen.