Prydas med måttlighetens dygd

I maj 2021 när president Russell M. Nelson besökte Salt Lake-templet under renoveringsarbetet förundrades han över pionjärernas ansträngningar som med begränsade resurser och orubblig tro byggt den heliga byggnaden, ett fysiskt och andligt mästerverk som har stått sig genom tiderna. Men han observerade också effekterna av erosion, som med tiden hade orsakat sprickor i templets ursprungliga grundstenar och instabilitet i murverket, vilket tydligt visade på behovet av förstärkning av konstruktionen.

Vår älskade profet lärde oss sedan att precis som det var nödvändigt att vidta omfattande åtgärder för att stärka templets grund så att det kunde stå emot naturens krafter, behöver vi också vidta extraordinära åtgärder – kanske åtgärder som vi aldrig tidigare vidtagit – för att stärka vår egen andliga grund i Jesus Kristus. I sitt minnesvärda budskap gav han oss två djupsinniga frågor för personlig begrundan: ”Hur fast är din grund? Och vilka förstärkningar behöver ditt vittnesbörd och din insikt om evangeliet?”

Jesu Kristi evangelium ger oss gudomligt inspirerade och effektiva medel att förhindra andlig erosion i våra själar, vilket kraftfullt stärker vår grundval och hjälper oss att undvika sprickor i vår tro och instabilitet i både vårt vittnesbörd och vår förståelse av evangeliets heliga sanningar. En särskilt relevant princip för att uppnå detta syfte återfinns i kapitel 12 i Läran och förbunden, en uppenbarelse som gavs genom profeten Joseph Smith till Joseph Knight, en rättfärdig man som uppriktigt sökte förstå Herrens vilja, inte bara för yttre förändring utan för att stå orubblig i sitt lärjungeskap – fast som himlens pelare. Herren förkunnade:

”Se, jag talar till dig och även till alla dem som har en önskan att frambringa och upprätta detta verk.

Och ingen kan hjälpa till i detta verk om han inte är ödmjuk och fylld av barmhärtighet och har tro, hopp och kärlek samt är måttlig i allt, vad som än ska anförtros i hans vård.”

Frälsarens vägledning, nedtecknad i denna heliga uppenbarelse, påminner oss om att måttlighet är en nödvändig förstärkning för en fast grund i Jesus Kristus. Det är en av de oumbärliga dygderna, inte bara för dem som har kallats att verka utan även för alla som har ingått heliga förbund med Herren och går med på att trofast följa honom. Måttlighet förenar och stärker andra kristuslika egenskaper som nämns i den här uppenbarelsen: ödmjukhet, tro, hopp, omtanke och den rena kärlek som flödar från honom. Att utveckla måttlighet är dessutom ett meningsfullt sätt att skydda våra själar mot den subtila men konstanta andliga erosion som orsakas av världsliga inflytanden som kan försvaga vår grund i Jesus Kristus.

Bland de egenskaper som kännetecknar sanna Kristi lärjungar utmärker sig måttligheten som en återspegling av Frälsaren själv, en dyrbar Andens frukt som är tillgänglig för alla som öppnar sig för gudomligt inflytande. Det är dygden som ger hjärtat harmoni och formar önskningar och känslor med visdom och lugn. I skrifterna framställs måttlighet som en viktig del av vår andliga resas framåtskridande, som leder oss mot tålamod, gudsfruktan och medkänsla, samtidigt som våra känslor, våra ord och våra handlingar förädlas.

Kristi lärjungar som strävar efter att utveckla denna kristuslika egenskap blir allt ödmjukare och mer fyllda av kärlek. En fridfull styrka framträder inom dem, och de blir bättre på att hålla tillbaka ilska, vårda tålamodet och behandla andra med tolerans, respekt och värdighet, även när motgångens vindar blåser våldsamt. De strävar efter att inte agera impulsivt utan väljer att handla med andlig visdom, vägledda av ödmjukhet och den Helige Andens milda inflytande. På så sätt blir de mindre sårbara för andlig erosion eftersom de, som aposteln Paulus lärde, vet att de förmår allt i Kristus, som ger dem kraft även när de ställs inför prövningar som kan skaka deras vittnesbörd om honom.

I sitt brev till Titus förmedlade Paulus heliga råd om vilka kvalifikationer som krävs av dem som vill representera Frälsaren och göra hans vilja med tro och hängivenhet. Han sa att de skulle vara gästfria, förståndiga, hederliga och gudfruktiga – egenskaper som tydligt återspeglar måttlighetens inflytande.

Men Paulus varnade dem och sa att de inte skulle ”vara självgoda, inte häftiga … [och] inte vara våldsamma”. Sådana egenskaper är tvärtemot Frälsarens sinne och hindrar sann andlig tillväxt. I skrifterna är att ”inte vara självgod” att vägra handla med arrogans och stolthet; ”inte häftig” att undvika den naturliga driften att bli otålig och irriterad och ”inte vara våldsam” syftar på att förkasta stridslystet, aggressivt och hårt beteende verbalt, fysiskt och känslomässigt. När vi strävar efter att ändra vårt beteende med tro och ödmjukhet kan vi vara fast förankrade vid hans nåds fasta klippa och bli rena och förfinade redskap i hans heliga händer.

När jag begrundar behovet av att utveckla måttlighetens dygd påminns jag om ord som Hanna, profeten Samuels mor sa – en kvinna med enastående tro som, trots stora prövningar, sjöng en sång av tacksamhet till Herren. Hon sa: ”Tala inte så högmodigt, låt inte fräcka ord komma från er mun, för Herren är en Gud som vet allt, och hos honom vägs gärningarna.” Hennes sång är mer än en bön – det är en uppmaning till henne själv att handla med ödmjukhet, självkontroll och återhållsamhet. Hanna påminner oss om att sann andlig styrka inte uttrycks i impulsiva reaktioner eller högmodiga ord utan i måttliga, eftertänksamma inställningar som överensstämmer med Herrens visdom.

Ofta upphöjer världen beteenden som föds ur aggressivitet, arrogans, otålighet och överdrifter, och rättfärdigar ofta sådana attityder med påfrestningar från det dagliga livet och böjelsen för bekräftelse och popularitet. När vi vänder oss bort från måttlighetens dygd och ignorerar den Helige Andens milda och återhållsamma inflytande i vårt sätt att handla och tala, fastnar vi lätt i fiendens fälla, vilket oundvikligen leder oss till att yttra ord och ta till oss attityder som vi kommer att ångra djupt, vare sig det gäller sociala relationer, familjerelationer och till och med kyrkliga relationer. Jesu Kristi evangelium inbjuder oss att utöva den här dygden, särskilt under svåra tider, för det är just vid dessa tillfällen som den enskildes sanna karaktär kommer fram. Som Martin Luther King Jr en gång sa: ”En människas yttersta måttstock är inte var hon står i stunder av bekvämlighet och komfort, utan var hon står i tider av utmaningar och kontroverser.”

Som förbundsfolk är vi kallade att leva med våra hjärtan fast förankrade i de heliga löften vi har gett Herren, och noggrant följa det mönster han upprättade genom sitt fullkomliga exempel. Han har i gengäld lovat: ”Sannerligen, sannerligen säger jag er att detta är min lära, och var och en som bygger på den bygger på min klippa, och helvetets portar ska inte få makt över dem.”

Frälsarens verksamhet på jorden utmärktes av måttlighetens dygd i hela hans karaktär. Genom sitt fullkomliga föredöme lärde han oss att vara ”tålmodiga i lidanden. Smäda inte dem som smädar.” När han lärde att vi inte ska ge efter för vrede på grund av dispyter och stridigheter, förkunnade han: ”Ni måste omvända er och bli som ett litet barn.” Han lärde också att alla som önskar komma till honom med helhjärtat uppsåt måste förlika sig med dem som de är arga på eller med dem som har något emot dem. Genom måttlighet och ett medkännande hjärta försäkrade han oss att när vi behandlas med hårdhet, ovänlighet, respektlöshet eller ringaktning kommer hans godhet inte att vika från oss, och förbundet om hans frid ska inte tas bort från våra liv.

För några år sedan hade min fru och jag den heliga förmånen att träffa några trofasta medlemmar i kyrkan i Mexico City. Många av dem hade, antingen personligen eller genom sina nära och kära, utstått obeskrivliga prövningar, bland annat kidnappningar, mord och andra hjärtslitande tragedier.

När vi såg dessa heliga i ögonen såg vi ingen vrede, förbittring eller hämndlystnad. I stället såg vi en stilla ödmjukhet. Deras ansikten var märkta av sorg, men de utstrålade en uppriktig längtan efter läkedom och tröst. Trots att dessa heligas hjärtan var förkrossade av lidanden strävade de framåt med tro på Jesus Kristus och valde att inte låta sina svårigheter bli sprickor i deras tro eller orsaka instabilitet i deras vittnesbörd om evangeliet.

I slutet av det här heliga mötet hälsade vi på var och en av dem. Varje handslag, varje omfamning blev till ett stilla vittnesbörd om att vi med Herrens hjälp kan välja att reagera med måttlighet på livets besvikelser och utmaningar. Deras lågmälda och anspråkslösa exempel utgjorde en ömsint inbjudan att vandra på Frälsarens stig med måttlighet i allt. Det kändes som om vi var i änglars närhet.

Jesus Kristus, den störste av alla, led för oss tills han blödde ur varje por, men han tillät aldrig vrede att få fäste i hjärtat, inte heller undslapp aggressiva, förolämpande ord eller svordomar hans läppar, inte ens mitt i sådana lidanden. Med fullkomlig måttlighet och ojämförlig ödmjukhet tänkte han inte på sig själv utan på vart och ett av Guds barn – tidigare, nuvarande och framtida. Aposteln Petrus vittnade om Kristi ädla inställning när han förklarade: ”När han blev hånad svarade han inte med hån, när han fick lida svarade han inte med hot, utan han överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist.” Till och med mitt under sin största smärta visade Frälsaren fullkomlig och gudomlig måttlighet. Han förkunnade: ”Dock, ära vare Fadern, och jag drack och fullbordade mina förberedelser för människobarnen.”

Mina älskade bröder och systrar, jag ger en enträgen inbjudan till oss alla att smycka sinne och hjärta med den kristuslika dygden måttlighet som ett heligt svar på den profetiska uppmaningen från vår käre president Russell M. Nelson. När vi strävar med tro och flit att väva in måttlighet i våra handlingar och ord, vittnar jag om att vi stärker och förankrar våra liv än mer vid vår Återlösares säkra grundval.

Jag bär mitt högtidliga vittnesbörd om att den ständiga strävan efter måttlighet renar vår själ och helgar vårt hjärta inför Frälsaren. Den drar oss milt närmare honom och förbereder oss, med hopp och frid, för den härliga dag när vi ska möta honom vid hans andra ankomst. Jag säger dessa heliga ord i vår Frälsare Jesu Kristi heliga namn, amen.