Vi hejar på varandra

Nyligen läste jag om en händelse som påverkade mig djupt. Den ägde rum på de nationella mästerskapen USA Masters Track and Field – på en tävling för äldre människor.

En av deltagarna på 1 500-metersloppet var 100-årige Orville Rogers. Författaren skriver:

”När startskottet gick av satte löparna fart, och Orville hamnade genast sist, och förblev så hela loppet i det att han långsamt släpade sig framåt. När den siste löparen förutom Orville kom i mål, hade Orville fortfarande två och ett halvt varv kvar. Nästan 3 000 åskådare såg tyst på medan han långsamt tog sig runt banan – fullständigt, tyst och pinsamt ensam.

Men när han påbörjade sitt sista varv ställde folkmassan sig upp, applåderade och hejade på honom. När han väl kom in på upploppet tjöt publiken. Uppmuntrad av påhejandet från tusentals åskådare uppbådade Orville sina sista krafter. Publiken fick ett glädjeutbrott när han korsade mållinjen och omfamnades av sina medtävlare. Ödmjukt och tacksamt vinkade Orville till folkmassan och lämnade banan med sina nya vänner.”

Det här var Orvilles femte lopp i mästerskapen, och i vart och ett av de andra loppen hade han också kommit sist. Det fanns kanske de som frestades att döma ut Orville och tänkte att han inte ens borde ha tävlat vid sin ålder – att han inte hörde hemma på banan eftersom han med råge sinkade sina lopp för alla andra.

Men trots att han alltid kom sist slog han fem världsrekord den dagen. Ingen som såg honom löpa skulle ha trott att det var möjligt, men ingen av åskådarna, inte heller hans medtävlare, var domare. Orville bröt inga regler och tävlingsledningen sänkte inga krav. Han sprang samma lopp och uppfyllde kraven som alla de andra tävlande. Men hans svårighetsgrad – i det här fallet hans ålder och begränsade fysiska kapacitet – medräknades och placerade honom i klassen för hundraåringar eller äldre. Och i den klassen slog han fem världsrekord.

Precis som det krävdes stort mod för Orville att gå ut på banan varje gång, krävs det också stort mod för en del av våra syskon att ge sig ut på livets arena varje dag, i vetskap om att de kanske blir orättvist dömda även om de gör sitt allra bästa trots avskräckande odds för att följa Frälsaren och ära sina förbund med honom.

Oavsett var i världen vi bor, oavsett hur gamla vi är, har vi alla ett grundläggande behov av att känna oss önskade och behövda, och känna att livet har mål och mening, oavsett omständigheter och begränsningar.

Under det sista loppet fick Orville kraft att fortsätta tack vare folkmassans överväldigande påhejningar. Det spelade ingen roll att han kom sist. För deltagarna och för publiken handlade det här om mycket mer än en tävling. På många sätt var det här ett mycket fint exempel på Frälsarens kärlek i handling. När Orville kom i mål jublade alla tillsammans.

Precis som med detta mästerskap kan våra församlingar och familjer utgöra samlingsplatser där vi hejar på varandra – en förbundsgemenskap som drivs av Kristi kärlek för varandra, där vi hjälper varandra att överkomma alla slags svårigheter vi kan ha, och ger varandra styrka och uppmuntran utan att döma varandra. Vi behöver varandra. Gudomlig styrka kommer av enighet, och det är därför Satan är fast besluten att splittra oss.

Olyckligtvis kan det ibland vara svårt för en del av oss att närvara i kyrkan av många olika skäl. Det kan vara någon som brottas med trosfrågor eller någon med social ångest eller depression. Det kan vara någon från ett annat land eller med annat etniskt ursprung eller med andra livserfarenheter eller synsätt som får dem att känna att de inte passar in i mallen. Det kan även vara sömndepriverade och känslomässigt tärda föräldrar med spädbarn eller småbarn eller någon som är ensamstående i en församling full med par och familjer. Det kan också vara någon som uppbådar mod att återvända efter åratal av frånvaro eller någon som har en gnagande känsla av att helt enkelt inte duga och aldrig kunna känna tillhörighet.

President Russell M. Nelson sa: ”Om ett par i er församling skiljer sig, eller en ung missionär kommer hem i förtid, eller om en tonåring tvivlar på sitt vittnesbörd, behöver de inte ert fördömande. De behöver få uppleva hur Jesu Kristi rena kärlek återspeglas i era ord och handlingar.”

Vår upplevelse i kyrkan är ämnad att ge oss en grundläggande relation med Herren och med varandra, som är så nödvändig för vårt andliga och känslomässiga välbefinnande. I de förbund vi sluter med Gud, som börjar med dopet, ingår vårt ansvar att älska och ta hand om varandra som medlemmar i Guds familj, medlemmar i Kristi kropp, och inte bara att bocka av en uppgift på en lista med saker vi förväntas göra.

Kristuslik kärlek och omsorg är högre och heligare. Denna kärlek är Kristi rena kärlek. Som president Nelson har sagt: ”Kristi rena kärlek får oss att ’bära varandras bördor’ [Mosiah 18:8] snarare än att stapla bördor på varandra.”

Frälsaren sa: ”Om ni har kärlek till varandra ska alla förstå att ni är mina lärjungar.” Och president Nelson tillade att ”kristuslik kärlek är den främsta egenskapen hos en sann efterföljare till Jesus Kristus”. ”Frälsarens budskap är tydligt: Hans sanna lärjungar bygger upp, lyfter, uppmuntrar, övertygar och inspirerar … Vårt sätt att tala till och om andra hemma, i kyrkan, på jobbet och på nätet har verkligen betydelse.”

Frälsarens undervisning om det här är mycket tydlig. Den sammanfattas i den gyllene regeln: ”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem.” Föreställ dig vara i den personens situation och bemöt honom eller henne så som du hade velat bli bemött om du var i hans eller hennes ställe.

Ett kristuslikt bemötande sträcker sig långt bortom den egna familjen eller församlingen. Det innefattar syskon med en annan tro eller ingen tro alls. Det innefattar våra syskon från andra länder och med andra kulturer, samt de som har annan politisk övertygelse. Vi är alla en del av Guds familj och han älskar alla sina barn. Han vill att hans barn ska älska honom och också varandra.

Frälsarens liv var ett exempel på att visa kärlek, samla in och lyfta i synnerhet dem som blivit utstötta och ansågs orena av ett dömande samhälle. Hans föredöme är något vi befallts att följa. Vi är här för att utveckla kristuslika egenskaper och så småningom bli som vår Frälsare. Hans evangelium är inte en att-göra-lista; det handlar om vad vi blir – att vi blir som han är och visar kärlek så som han gör. Han vill att vi ska bli ett Sions folk.

När jag närmade mig 30 års ålder genomgick jag en period av djup depression, och under den tiden var det som om Gud plötsligt inte existerade. Jag kan inte helt förklara känslan på något annat sätt än att jag kände mig helt vilsen. Ända sedan min barndom hade jag alltid vetat att min himmelske Fader fanns där och att jag kunde tala med honom. Men under den tiden visste jag inte längre om det fanns en Gud. Jag hade aldrig tidigare upplevt något liknande i mitt liv, och det kändes som om hela min grundval höll på att falla sönder.

Följden blev att det var svårt för mig att närvara i kyrkan. Jag gick dit, men det var delvis för att jag var rädd att få stämpeln ”inaktiv” eller ”inte så trofast”, och jag var rädd att bli ett projekt som någon tilldelats. Det jag egentligen behövde under den tiden var att få känna äkta kärlek, förståelse och stöd från dem omkring mig, inte fördömande.

Några av de antaganden jag var rädd att människor skulle göra om mig hade jag själv gjort om andra när de inte kom till kyrkan regelbundet. Genom denna smärtsamma personliga upplevelse fick jag värdefull kunskap om varför vi har befallts att inte döma andra orättfärdigt.

Finns det de ibland oss som lider i det tysta av rädsla för att andra ska få veta vad de i hemlighet brottas med eftersom de inte vet hur andra ska reagera?

Endast Herren har full vetskap om den faktiska svårighetsgrad varmed vi var och en springer livets lopp – de bördor, utmaningar och hinder som vi får utstå utan att andra ser det. Endast han förstår helt och fullt vilka livsförändrande sår och trauman som en del av oss tidigare upplevt och som fortfarande påverkar oss i nuet.

Ofta dömer vi också oss själva för hårt, för att vi tycker att vi borde ha kommit mycket längre på banan. Endast Herren har full vetskap om våra individuella begränsningar och förmågor, och är därför den ende som är fullständigt kvalificerad att bedöma våra prestationer.

Systrar och bröder, låt oss vara som dessa åskådare i berättelsen och heja på varandra under vår resa som lärjungar, oavsett våra omständigheter. Det kräver inte att vi bryter mot regler eller sänker kraven. Det är faktiskt det andra stora budet – att älska sin nästa som sig själv. Och som vår Frälsare har sagt: ”Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta … det har ni gjort för mig”, på gott och ont. Han har också sagt till oss: ”Om ni inte är ett är ni inte mina.”

Det kommer att finnas stunder i allas våra liv då vi är de som behöver hjälp och uppmuntran. Låt oss förplikta oss att alltid ge det till varandra. Genom att göra det utvecklar vi starkare enighet och underlättar för Frälsaren att utföra sitt heliga verk att hela och förvandla oss.

Till var och en av er som känner att ni sackar långt efter i detta livets lopp, denna resa genom dödligheten – jag ber er, fortsätt framåt. Endast Frälsaren är den domare som helt och fullt kan bedöma var du bör vara just nu, och han är barmhärtig och rättvis. Han är den store domaren i livets lopp, och endast han förstår helt och fullt den svårighetsgrad varmed du springer, går eller hasar dig fram. Han medräknar dina begränsningar, dina förmågor, dina livsupplevelser och de dolda bördor du bär på, såväl som dina innersta önskningar. Du håller kanske också på att slå symboliska rekord. Jag ber dig att inte tappa hoppet. Jag ber dig att fortsätta framåt! Jag ber dig att stanna kvar! Du hör verkligen hemma här! Herren behöver dig och vi behöver dig!

Var du än bor i världen, hur avlägset det än må vara, ber jag dig alltid minnas att din Fader i himlen och din Frälsare känner dig på riktigt och älskar dig helt och fullt. För dem är du aldrig bortglömd. De vill föra dig hem.

Håll blicken på Frälsaren. Han är din ledstång av järn. Släpp inte taget om honom. Jag vittnar om att han lever och att du kan lita på honom. Jag vittnar också om att han hejar på dig.

Må vi alla följa Frälsarens föredöme och heja på varandra, är min bön i Jesu Kristi namn, amen.