Ingen sitter ensam

I 50 år har jag studerat kultur, inte minst evangeliekultur. Jag började med lyckokakor.

I San Franciscos Chinatown brukade familjen Gongs middagar avslutas med en lyckokaka och några visdomsord såsom ”En resa på tusen mil börjar med ett enda steg”.

När jag var ung vuxen brukade jag baka lyckokakor. Med bomullshandskar vek och formade jag de ugnsvarma runda kakorna.

Till min förvåning fick jag veta att lyckokakor inte har sitt ursprung i den kinesiska kulturen. För att skilja mellan kinesiska, amerikanska och europeiska lyckokakor, tittade jag efter lyckokakor i flera världsdelar – precis som man skulle använda flera platser för att triangulera en skogsbrand. Kinesiska restauranger i San Francisco, Los Angeles och New York serverar lyckokakor, men inte de i Beijing, London eller Sydney. Endast amerikaner firar en nationell lyckokaksdag. Endast kinesisk reklam erbjuder ”autentiska amerikanska lyckokakor”.

Lyckokakor är ett roligt, enkelt exempel. Men samma princip för att jämföra uttryck i olika kulturella sammanhang kan hjälpa oss att urskilja evangeliekultur. Och nu öppnar Herren nya möjligheter att lära sig evangeliekultur i det att profetior i Mormons boks bildspråk och Nya testamentets liknelser uppfylls.

Överallt nödgas folk flytta. Förenta nationerna rapporterar om 281 miljoner internationella migranter. Det är uppskattningsvis 128 miljoner fler individer än år 1990, och tre gånger så många som år 1970. Överallt har rekordmånga nya medlemmar hittat Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Varje sabbat samlas medlemmar och vänner från 195 ursprungsländer och territorier i 31 916 enheter i kyrkan. Vi talar 125 språk.

Nyligen bevittnade jag i Albanien, Nordmakedonien, Kosovo, Schweiz och Tyskland hur nya medlemmar uppfyller liknelsen i Mormons bok om olivträdet. I Jakob 5 stärkte vingårdens Herre och hans tjänare både olivträdens rötter och grenar genom att samla och ympa in sådana från olika platser. I dag samlas Guds barn till ett i Jesus Kristus och Herren erbjuder ett förunderligt naturligt sätt att leva ännu mer i fullheten av hans återställda evangelium.

För att förbereda oss för himmelriket återgav Jesus liknelserna om den stora måltiden och bröllopsfesten. I de här liknelserna kom inbjudna gäster med ursäkter för att inte närvara. Mästaren sa till sina tjänare: ”Gå genast ut på gator och gränder i staden” och ”på vägar och stigar” och ”hämta hit fattiga, handikappade, blinda och lama”. Andligt talat är det var och en av oss.

Skrifterna förkunnar:

”Alla nationer ska inbjudas” till ”en väl tillredd måltid i Herrens hus”.

”Bered Herrens väg … så att hans rike kan gå ut över jorden, så att dess invånare kan ta emot det och bereda sig för kommande dagar.”

I dag kommer de som är inbjudna till Herrens måltid från alla platser och kulturer. Gamla och unga, rika och fattiga, lokala och globala, får vi våra enheter i kyrkan att återspegla våra samhällen.

Som den främste aposteln såg Petrus himlarna öppnas till en syn av ”en stor linneduk …fäst i sina fyra hörn … och i den fanns jordens alla [djur]”. Petrus sa: ”Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor … [Herren] tar emot den som fruktar honom och gör det som är rätt, vilket folk han än tillhör”.

I liknelsen om den barmhärtige samariern inbjuder Jesus oss att komma till varandra och till honom i hans värdshus – hans kyrka. Han inbjuder oss att vara goda medmänniskor. Den barmhärtige samariern lovar att återvända och betala för omsorgen om dem i Herrens värdshus. Att leva efter Jesu Kristi evangelium innebär att göra plats för alla i hans återställda kyrka.

Andemeningen i ”plats i värdshuset” innefattar att ”ingen sitter ensam”. När du kommer till kyrkan och ser någon sitta ensam, kan du då hälsa på den personen och sätta dig bredvid honom eller henne? Det är kanske inte något du brukar göra. Personens utseende eller sätt att tala skiljer sig kanske från ditt. Och självklart, som en lyckokaka kan förmedla, så ”börjar en resa av vänskap och kärlek i evangeliet med en första hälsning och att ingen sitter ensam”.

”Ingen sitter ensam” betyder också att ingen sitter ensam känslomässigt eller andligt. Jag följde med en sorgtyngd far för att besöka hans son. Många år tidigare hade sonen sett fram emot att bli diakon. Denna begivenhet innebar bland annat att hans familj köpte hans första par nya skor till honom.

Men i kyrkan skrattade diakonerna åt honom. Hans skor var nya, men inte moderna. Förödmjukad och sårad sa den unge diakonen att han aldrig mer skulle gå till kyrkan. Mitt hjärta blöder fortfarande för honom och hans familj.

På de dammiga vägarna till Jeriko har vi var och en blivit utskrattade, förödmjukade och sårade, kanske till och med hånade och smädade. Och med olika grader av avsikt har vi var och en också ignorerat, inte sett eller hört, och kanske med flit sårat andra. Det är just för att vi har blivit sårade och har sårat andra som Jesus Kristus tar oss alla till sitt värdshus. I hans kyrka och genom hans förrättningar och förbund kommer vi till varandra och till Jesus Kristus. Vi älskar och blir älskade, tjänar och blir betjänade, förlåter och blir förlåtna. Jag ber er komma ihåg att ”ingen sorg på jorden finns som himlen ej bär”; jordiska bördor lättas – verklig Frälsarens glädje är.

I 1 Nephi 19 läser vi: ”[De] trampar till och med Israels Gud själv under fötterna … de aktar honom för intet … Därför gisslar de honom, och han låter det ske. Och de slår honom, och han låter det ske. Ja, de spottar på honom, och han låter det ske.”

Min vän professor Terry Warner säger att dömandet, gisslandet, slagen och spottandet inte var tillfälliga händelser som bara förekom under Kristi jordiska liv. Vårt sätt att behandla varandra – särskilt de hungriga, de törstande, de som lämnats ensamma – är vårt sätt att behandla honom.

I hans återställda kyrka är vi alla bättre när ingen sitter ensam. Låt oss helt enkelt inte bara bereda rum eller tolerera. Låt oss uppriktigt välkomna, uppmärksamma, hjälpa och visa kärlek. Må varje vän, syster eller bror inte längre vara en gäst eller en främling, utan ett barn i sitt hem.

I dag känner många sig ensamma och isolerade. Sociala medier och artificiell intelligens kan få oss att trängta efter mänsklig närhet och beröring. Vi vill höra varandras röster. Vi vill uppleva genuin tillhörighet och vänlighet.

Det finns många anledningar till att vi kan känna att vi inte passar in i kyrkan – att vi, bildligt talat, sitter ensamma. Vi är kanske bekymrade över vår brytning, våra kläder, vår familjesituation. Vi känner oss kanske otillräckliga, luktar rök, längtar efter moralisk renhet, har gjort slut med någon och är sårade och förödmjukade, eller har problem med någon av kyrkans normer. Vi kan vara ensamstående, frånskilda, änkor eller änklingar. Våra barn är högljudda, eller så har vi inga barn. Vi utförde inte en mission eller så kom vi hem tidigt. Listan bara fortsätter.

I Mosiah 18:21 uppmanas vi att förena våra hjärtan i kärlek. Jag uppmanar oss att bekymra oss mindre, döma mindre, kräva mindre av andra – och, när så behövs, vara mindre hårda mot oss själva. Vi skapar inte Sion på en dag. Men varje ”hej”, varje varm gest, för Sion närmare. Låt oss lita mer på Herren och med glädje välja att lyda alla hans bud.

Rent doktrinärt sitter ingen ensam i de heligas gemenskap av tro, tack vare förbundstillhörigheten i Jesus Kristus.

Profeten Joseph Smith sa: ”Det har givits oss att se, delta i och hjälpa till med att rulla fram de sista dagarnas härlighet, tidernas fullbordans utdelning … när Guds heliga ska samlas in från varje nation, släkt … och folk.”

Gud ”gör ingenting utom det som är till nytta för världen, för han älskar världen så högt att han lägger ner sitt eget liv för att kunna dra alla människor till sig …

Han inbjuder dem alla att komma till honom och ta del av hans godhet … och alla är lika inför Gud.”

Omvändelse i Jesus Kristus kräver att vi lägger av den naturliga människan och världens kultur. Som president Oaks lär oss, ska vi upphöra med alla traditioner och kulturella yttringar som går emot Guds bud, och bli sista dagars heliga. Han förklarar att ”det finns en unik evangelisk kultur, en uppsättning värderingar och förväntningar och sedvanor som är gemensamma för alla medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga”. Evangeliets kultur innefattar kyskhet, närvaro i kyrkan varje vecka och avhållsamhet från alkohol, tobak, te och kaffe. Den innefattar ärlighet och integritet, och medvetenhet om att vi rör oss framåt och inte uppåt eller neråt i kyrkans positioner.

Jag lär mig av trofasta medlemmar och vänner i alla länder och kulturer. Skriftstudier på många olika språk och ur många olika kulturella perspektiv fördjupar vår kunskap om evangeliet. Olika uttryck för kristuslika egenskaper fördjupar min kärlek till och kunskap om min Frälsare. Alla välsignas när vi definierar vår kulturella identitet, som president Russell M. Nelson lärde, som ett barn till Gud, ett förbundets barn, en Jesu Kristi lärjunge.

Jesu Kristi frid är avsedd för oss personligen. Nyligen frågade en ung man uppriktigt: ”Äldste Gong, kan jag fortfarande komma till himlen?” Han undrade om han någonsin kunde få förlåtelse. Jag frågade vad han hette, lyssnade noga, uppmanade honom att prata med sin biskop, och gav honom en stor kram. Han gick därifrån med hopp i Jesus Kristus.

Jag nämnde den unge mannen i ett annat sammanhang. Senare fick jag ett anonymt brev som började med ”Äldste Gong, min fru och jag har fått nio barn … och vi har utfört två missioner”. Men ”jag kände alltid att jag inte skulle få komma in i celestiala riket … eftersom synderna i min ungdom var så allvarliga!”

Brevet fortsatte: ”Äldste Gong, när du berättade om den unge mannen som fick hopp om förlåtelse fylldes jag av glädje och började inse att jag kanske [kunde få förlåtelse].” Han avslutade brevet med ”Jag tycker till och med om mig själv nu!”

Förbundstillhörigheten fördjupas när vi kommer till varandra och till Herren i hans värdshus. Herren välsignar oss alla när ingen sitter ensam. Och vem vet? Kanske den person vi sitter bredvid blir vår bästa lyckokaksvän. Må vi finna och bereda plats för Kristus och varandra vid Lammets måltid, är min ödmjuka bön, i Jesu Kristi heliga namn, amen.