Från påskens sorg till dess morgon

Illustration: Elia Sampò, kopiering förbjuden

Efter att ha tjänat i nästan tre år som missionsledare i Ghana hade min fru Ruth och jag äntligen kommit igång. Allt verkade gå bra.

Sedan utvecklade Ruth oväntat en olidlig smärta i nedre delen av ryggen. Efter att ha diagnostiserats med njurstenar som var för stora för passage flögs hon till Johannesburg i Sydafrika. Efter en lyckad operation drabbades hon av hjärtstillestånd och avled i operationssalen.

Hur kunde det här hända? Vi hade gett allt för vår mission.

”Blir du inte arg på Gud för det här?” frågade en tidigare kollega.

”Nej, jag klandrar inte Gud”, svarade jag. ”Jag förstår inte varför det hände, men ingen av oss undgår sorg och förtvivlan, inte ens när vi försöker följa Frälsarens föredöme i att gå ’omkring och göra gott’ (Apostlagärningarna 10:38). Hoppet om uppståndelse är nu mer personligt och mer verkligt för mig. Påsken kommer aldrig att vara densamma igen.”

När jag sökte tröst och vägledning i skrifternas och i nutida profeters ord såg jag ett samband mellan processen i påskens sorg och löftet i påskens morgon. Jag fann ord som beskrev Jesu Kristi makt och löftet om vår uppståndelse – ord som gav mig andlig näring och en ny innebörd av något som tidigare mest hade varit abstrakt.

Jag påmindes om att ”de fundamentala principerna i vår religion är apostlarnas och profeternas vittnesbörd om Jesus Kristus, att han dog, begravdes och uppstod på den tredje dagen och uppsteg till himlen”.

Äldste Gary E. Stevenson i de tolv apostlarnas kvorum har sagt att tack vare Jesus Kristus och hans försoning

• ”förändrades allt,

• är allting bättre,

• är livet hanterbart – särskilt de smärtsamma stunderna,

• är allt möjligt.”

Den här påsken – och varje påsk – ska jag fira kraften i och löftet om en härlig uppståndelse för mig, Ruth, nära och kära och till och med människor jag aldrig har träffat. Jag är varken ensam eller övergiven, trots den oväntade förlusten av min älskade hustru.

Vi kommer att ses igen, minnas berättelser och minnen, utbyta menande blickar och dela upplevelser vi hade när vi var ifrån varandra. Vi kommer att ha mycket att ta igen med varandra.