Vår älskade Frälsares seger

I mitt ämbete som apostel har jag rest mycket och haft förmånen att träffa barn, ungdomar och vuxna i stora delar av världen. Det finns stunder av stor glädje i livet, men något jag sett med egna ögon och känt i djupet av mitt hjärta är att förutom lycka och glädje innehåller livet stunder av djup sorg och lidande.

Jag kommer aldrig att glömma när jag satt med fyra små barn vars föräldrar brutalt hade mördats av en inkräktare i deras eget hem medan barnen sov, eller när jag träffade en kvinna som hade utsatts för övergrepp som barn av en släkting man litade på, eller när jag satt vid sängkanten hos en liten flicka som hade fått en hjärnskada efter att ha fallit från en cykel och snart skulle dö, eller när jag lyssnade på en snyftande kvinna vars man på ett skamlöst sätt hade kränkt henne och sina tempelförbund i många år.

Jag har erfarit smärtan hos ett par med ett vuxet barn som inte längre trodde på evangeliets sanningar och försökte försvaga de övriga familjemedlemmarnas tro. Jag träffade en gång ett förtvivlat föräldrapar och vänner till en lovande ung man som hade tagit sitt eget liv. Jag har erfarit uppriktigt botfärdiga syndares sorg efter Guds vilja, och den förtvivlan som de som påverkades av synden kände.

Jag har sett hur hjärtslitande psykisk sjukdom kan vara för både den drabbade och dem som i tysthet lider av att se på utan någon större förmåga att hjälpa. Jag har sett vilka enorma personliga förluster som naturkatastrofer, översvämningar, stormar, eldsvådor och jordbävningar kan orsaka. Jag har bevittnat omvälvande politiska stormar, krig och förstörelse i olika länder, och den vånda som drabbar oskyldiga människor som strävar efter att göra det som är rätt.

Helande händer, av Kolby Larsen, kopiering förbjuden

Frälsaren bistår oss

President James E. Faust (1920–2007), andre rådgivare i första presidentskapet, sa följande om Jesu Kristi försoning: ”De drabbade bör göra vad de kan för att arbeta sig igenom sina prövningar, och Frälsaren kommer att ’bistå sitt folk i enlighet med deras skröpligheter’” [Alma 7:12]. Han hjälper oss att bära våra bördor. Vissa skador är så smärtsamma och omfattande att de inte kan läkas utan hjälp från en högre makt och ett hopp om fullkomlig rättvisa och gottgörelse i nästa liv … Han förstår vår smärta och kommer att vandra med oss också under våra mörkaste timmar.”

Jag känner mig alltmer dragen till Frälsarens kärlek och de oändliga välsignelser vi fått löfte om genom Jesu Kristi försoning. Han skyddade oss inte från de svåra upplevelser i livet som medför enorm smärta, men han skyddade oss från evigt lidande och från att fjärmas från vår himmelske Fader, och genom sitt allomfattande lidande gav han oss möjlighet till fullkomlig glädje och evig lycka i Guds närhet.

President Dallin H. Oaks har sagt: ”Med alla mått mätt var Guds mest kraftfulla hjälp i jordelivet att han gav oss en Frälsare, Jesus Kristus, som skulle lida för att betala priset och möjliggöra förlåtelse för synder man omvänt sig från. Denna barmhärtiga och härliga försoning förklarar varför tro på Herren Jesus Kristus är evangeliets första princip. Hans försoning ’åstadkommer de dödas uppståndelse’ (Alma 42:23) och den ’sonar världens synder’ (se Alma 34:8), suddar ut alla de synder vi har omvänt oss från och ger vår Frälsare makten att bistå oss i våra jordiska skröpligheter.”

Detalj i Bönen i Getsemane, av Del Parson, får bara kopieras för kyrkans bruk

Evighetens avgörande händelse

När jag tänker på de lidanden jag personligen har sett, som är så oändligt små jämfört med alla deras lidanden som någonsin har vandrat eller kommer att vandra på jorden, känner jag inte till några ord som kan beskriva mina innersta känslor för det som måste ha ägt rum i Frälsarens hjärta, själ och kropp i hans heliga stund av allomfattande lidande för hela mänsklighetens synder och smärta.

Evighetens avgörande händelse började när Jesus gick ”till en plats som kallas Getsemane” (Matteus 26:36) på Olivberget utanför Jerusalems murar. Han sa till sina lärjungar: ”Min själ är djupt bedrövad, ända till döds” (Matteus 26:38).

I sin bön sa han: ”Min Far! Om det är möjligt, så låt den här bägaren gå förbi mig. Men inte som jag vill, utan som du vill” (Matteus 26:39). Han återvände till sina lärjungar, fann dem sovande, gick bort igen och bad en andra gång. ”Min Far, om den inte kan gå förbi mig utan jag måste dricka den, så ske din vilja … och [han] bad för tredje gången med samma ord igen” (Matteus 26:42, 44).

Jesus drack den bittra bägaren och led bortom vår jordiska fattningsförmåga, både i trädgården och på korset. Utan synd tog han på sig alla våra synder, så att våra synder och bördor lyfts från oss när vi kommer till honom och omvänder oss (se 2 Korintierbrevet 5:21).

Jesu lidande, död och försoningsoffer var förutsedda sedan länge. 700 år före Jesu födelse profeterade Jesaja att ”all vår skuld lade Herren på honom” (Jesaja 53:6). Jesus talade om att ge sitt liv ”till lösen” (Matteus 20:28; se även 1 Timoteusbrevet 2:6) ”för många till syndernas förlåtelse” (Matteus 26:28) för alla som skulle tro på honom och omvända sig från sina synder. Petrus beskrev hur Kristus en gång led för våra synder (se 1 Petrusbrevet 3:18), att ”genom hans sår är [vi] helade” (1 Petrusbrevet 2:24). Han gjorde vad ingen annan kunde göra för att vi skulle kunna återvända till vår Faders närhet. Han blev ”slagen för våra synder” (Jesaja 53:5).

Efter lidandet i Getsemane fortsatte hans vånda – sveket från en av dem som vandrat med honom, hånet inför orättfärdiga makthavare, plågan när hans kropp gisslades, törnekronan som trycktes in i hans hjässa och soldaternas grymhet och hjärtlöshet (se Johannes 18:2–3, 12–14; Markus 15:15–20) och det tunga korset som vräktes på hans sargade kött när han gick mot Golgata (se Johannes 19:16–17).

På korset kom den fruktansvärda smärtan han upplevt i Getsemane tillbaka med en intensitet som ingen människa hade kunnat utstå. Jesus Kristus, Guds Son, bar ensam sin Faders gudomliga uppdrag att ge sitt liv. Soldaterna och makthavarna kunde inte ta det ifrån honom (se Johannes 10:18). I vördnad och ödmjukhet böjde Jesus sitt huvud och sa: ”Det är fullbordat” (Johannes 19:30).

Det sista ögonblicket i hans jordeliv var fulländat. Inga ord kan beskriva omfattningen av hans dyrbara gåva. Den kommer aldrig att krävas av någon annan. Jesus Kristus led ”en gång för alla” (Hebreerbrevet 10:10).

När nu hans gudomliga mission var fullbordad skulle han bli den förste i mänsklighetens historia att uppstå från graven till odödlighet (se 1 Korintierbrevet 15:21–23).

Till kvinnorna vid graven sa änglarna:

”Varför söker ni den levande bland de döda?

Han är inte här, han har uppstått!” (Lukas 24:5–6).

Till sina apostlar sa han: ”Se på mina händer och mina fötter att det verkligen är jag” (Lukas 24:39). Senare ”visade han sig för mer än femhundra bröder på samma gång” (1 Korintierbrevet 15:6). Ögonvittnen såg den uppståndne Frälsaren. Han var inte död. Han levde.

Jesus Kristus lossade dödens eviga bojor och kedjor för var och en som har levt eller kommer att leva på jorden (se 1 Korintierbrevet 15:22). Han besegrade vår allomfattande fiende – dödens fiende hade för alltid besegrats.

President Russell M. Nelson (1924–2025) sa: ”Jesus Kristus tog på sig dina synder, din smärta, dina sorger och dina skröpligheter. Du behöver inte bära dem ensam! Han förlåter dig när du omvänder dig. Han välsignar dig med det du behöver. Han helar din sårade själ. När du går i ok med honom känns dina bördor lättare. Om du ingår och håller förbund att följa Jesus Kristus finner du att de smärtsamma stunderna i ditt liv är tillfälliga. Dina lidanden ’uppslukas av glädjen i Kristus’ [Alma 31:38].”

Som en av hans ordinerade apostlar har jag upplevt andliga och personliga ögonblick som har gett mig ett osvikligt och fast vittnesbörd om att han lever. Må dessa ord den här påsken stilla bli kvar i vårt allra innersta: ”Herre, låt mig aldrig glömma, att för mig du led och dog” när vi i glädje sjunger: