Påskens budskap i Gamla testamentet

Troende på Nya testamentets tid hade i stort sett samma gammaltestamentliga texter som vi har i dag. Genom bildspråk, sinnebilder och dolda sanningar lär de oss grundläggande sanningar och leder oss till Frälsaren. Till exempel är Jesajas profetia om den lidande tjänaren (se Jesaja 53) mycket svår att förklara som något annat än en profetia om Jesus. När lärjungen Filippus träffade en man från Etiopien som höll på att läsa ur den texten frågade han:

”’Förstår du vad du läser?’

Mannen svarade: ’Hur skulle jag kunna det om ingen vägleder mig?’ …

Stället i Skriften som han läste var detta: ’Som ett får som förs bort till slakt, som ett lamm som är tyst inför den som klipper det, så öppnade han inte sin mun.’”

Den etiopiske mannen sa:

”’Jag vill fråga dig vem profeten talar om, om sig själv eller någon annan?’

Då började Filippus tala och utifrån det skriftstället förklara evangeliet om Jesus för honom” (Apostlagärningarna 8:30–32, 34–35).

Abinadi läste samma text ur Jesaja för fientliga lyssnare som inte kunde se Jesus i Gamla testamentet. Efter att ha läst för dem sa han: ”Gud själv ska komma ner bland människobarnen och återlösa sitt folk” (Mosiah 15:1).

Budskapet om Kristus saknas sannerligen inte i Gamla testamentet. I denna storslagna heliga skrift är tro och omvändelse grundläggande för Israels Guds personlighet och natur. Hans förmåga att frälsa är ett av kännetecknen på hans gudomlighet, och tron på hans förmåga att befria sitt folk från alla slags fiender lär oss att ha tillit till hans makt att frälsa oss från de största fienderna – synd och död. Jehovas tålamod och villighet att ta emot botfärdiga syndare är ett kännetecken på hans natur. Omvändelse var möjligt eftersom hans barmhärtighets arm alltid var utsträckt till dem som övergav sina synder och kom till honom. Därför kunde uppriktiga israelitiska tillbedjare som inte visste något om Jesus Kristus förstå både tro och omvändelse, och såg dem som grunden till sin relation med en barmhärtig Gud – även om de inte kände till alla detaljer om sin frälsning.

Israels gudsdyrkan i templet undervisade om det kristna evangeliet eftersom ställföreträdande försoning och efterföljande förlåtelse utgör själva kärnan i tempeloffren. Trofasta forntida israeliter visste att de inte kunde frälsa sig själva från synd, utan behövde förlita sig på Guds ingripande för andlig befrielse. Jesus, hans profeter i Mormons bok och Nya testamentets författare uppenbarade att Kristus själv skulle vara Guds offerlamm, men de grundläggande principerna hade redan tillkännagetts i den mosaiska lagen. Och Israels Messias var Jehova själv, något som inte alltid var tydligt i Gamla testamentet men som Jesu efterföljare i Mormons bok och Nya testamentet förstod. Hedervärda människor som såg fram emot en frälsande Messias såg fram emot Jesu ankomst, och många kände igen honom när han kom.

Genom att undervisa om Jehovas kärlek och barmhärtighet och bära vittnesbörd om honom, vittnade alla profeter i Gamla testamentet om Kristus, så som det står i Mormons bok att de gjorde (se Jakob 4:4–5; 7:11). De som kunde se med trons öga såg Jehova som han som alla deras rättfärdiga önskningar och all deras hängivenhet kretsade kring. De som liksom mannen från Etiopien fick undervisning, eller vars ögon öppnades som för lärjungarna på vägen till Emmaus, fick då förmåga att rätt förstå att Jesus från Nasaret var deras Messias och Guds obefläckade offer för deras skull. En sådan lärjunge, Johannes Döparen, kunde vittna om Jesus när han såg honom: ”Se Guds Lamm som tar bort världens synd!” (Johannes 1:29.)