”Simon från Kyrene, han som bar korset”, Liahona, april 2026.
De kände Frälsaren
Simon från Kyrene, han som bar korset
Liksom Simon finner vi kanske att de bördor vi bär i lydnad blir livets största ära.
Illustration: Laura Serra; kopiering förbjuden
I en av de mest mänskliga scenerna i Frälsarens exemplariska liv blev Simon från Kyrene ett ögonvittne till hans ”kärlek och sorg bortom alla gränser”.
I virvlarna av damm och tillrop som fyllde Jerusalems gator denna ödesdigra fredag, drogs Simon ut ur folkmassan och tvingades bära det kors som tilldömts Jesus av Nasaret. Simon hade kommit från en stad i Nordafrika och var möjligen en from jude som vallfärdade till påskfirandet.
”De hejdade en man som just kom in från landet, Simon från Kyrene, far till Alexander och Rufus. Honom tvingade de att bära Jesu kors” skrev Markus (Markus 15:21).
På rätt plats i rätt tid
Simon gjorde det inte frivilligt. Han var, av allt att döma, en främling. Och ändå blev han utvald. I kaoset kring korsfästelseprocessionen fanns Simon när Jesus stapplade under korsets tyngd.
Vi vet mycket lite om Simon, men det känns bra att föreställa sig att medan himlen iscensatte detaljerna i Jesu Kristi för evigt avgörande försoning, skulle någon som kan ha varit ”räknad bland de troende” ha blivit utvald att vandra bredvid Frälsaren i hans stund av nöd.
Enligt romersk sed bar en dömd man sitt kors till avrättningsplatsen. Korset – grovt uthugget ur ett vanligt träslag, kanske olivträ eller mullbärsträ – var inte tillverkat med omsorg utan med grymhet. Det var ett verktyg för skam och död som konstruerats i all hast för att inte hålla för mer än tyngden av en människas lidande.
”Och så leddes Jesus, bärande på sitt kors, längs den dystra vägen till en plats för begravningar, skallar och död. Fyra romerska soldater gick bredvid honom” – för att förödmjuka honom och skrämma andra. Ett plakat, som hängdes om Frälsarens hals eller bars av en soldat, förkunnade brottet han sades ha begått.
Jesus, som redan gisslats och led sömnbrist, var fullständigt utmattad. Korsets tyngd var inte hans enda börda – den symboliserade kulmen av våndan i Getsemane, förräderiet, brutaliteten och hånet. Hans fysiska styrka hade dränerats genom utmattning och själsliga kval.
Han stapplade och snavade. Sedan kunde han inte gå längre.
I det ögonblicket tvingade otåliga soldater Simon att rycka in. Han var inte med i processionen men togs ändå och tvingades att bära Jesu kors.
Förödmjukelse och heder
Att bära en dödsdömd mans kors var ett tecken på förnedring. Ingen romare eller jude skulle frivilligt ha åtagit sig en sådan uppgift. Korsfästelser var i detalj avsedda att förnedra. Ändå bar Simon förödmjukelsen.
Vad kan han ha känt? Förvirring? Medlidande? Mötte han Frälsarens blick? Uppfattade han att tillfället var heligt?
Under den korta vandringen till Golgata steg Simon in i hjärtat av passionshistorien. Kan han ha fått en sådan upplevelse utan att ha förvandlats av den? Kanske kom han till Jerusalem som pilgrim men lämnade staden som vittne.
Simon hade varit nära Guds Lamm under hans sista timmar. Han hade rört vid korsets trä. Händelserna den dagen måste ha varit mycket verkliga för honom i och med att han hjälpte till att bära korset mot Golgata.
Också vi har kallats att bära varandras bördor. Också vi är tillsagda att ”ta [vårt] kors” och vandra med Frälsaren (se Matteus 16:24), även när stigen är svår och lasten tung. Och liksom Simon upptäcker vi kanske att de bördor vi bär i lydnad blir den största äran i livet.
”För att vara en Jesu Kristi efterföljare måste man ibland bära en börda – sin egen eller någon annans – och gå till den plats där offer krävs och lidande är oundvikligt”, har president Jeffrey R. Holland, president för de tolv apostlarnas kvorum, sagt. Vidare sa han: ”När vi tar våra kors och följer honom vore det verkligen tragiskt om tyngden av våra utmaningar inte gjorde oss mer empatiska mot och mer uppmärksamma på de bördor som bärs av andra.”