Varför den här maningen?

Illustration: David Green

I Concord i Kalifornien undervisade jag biologi, naturvetenskap och konst på high school, inklusive en avancerad konstkurs för högskolepoäng utanför skoltid. Jag gjorde också studiebesök med mina elever för att se några av konstskatterna i området vid San Francisco-bukten.

För ett studiebesök planerade vi att se en samling skulpturer i brons av Rodin och andra konstverk på ett konstmuseum i San Francisco och sedan äta lunch i Golden Gate Park. Eleverna såg entusiastiskt fram emot utflykten.

Vi planerade att åka dit den 17 oktober 1989, men den morgonen fick jag en obehaglig skrämmande känsla. Jag kände att vi inte skulle åka till San Francisco trots allt, men jag förstod inte varför. Den andliga känslan var stark och varade hela morgonen. Jag försökte slå bort den och bad tyst för att få veta om jag upplevde en ogrundad rädsla eller normal ångest över att ha ansvar för flera tonåringar i en ny miljö.

Men då kom en tanke till mig från skrifterna som jag inte kunde ignorera:

”Jag ska tala till ditt förstånd och till ditt hjärta genom den Helige Anden, som ska komma över dig och som ska bo i ditt hjärta.

Och se, detta är uppenbarelsens ande” (Läran och förbunden 8:2–3).

Den tanken bekräftade att jag måste skjuta upp resan. När jag sa till mina studenter att vi inte skulle åka hördes suckar och stön av besvikelse som kunde höras över hela skolområdet. Jag sa att jag var ledsen men att jag kände att vi inte skulle åka. I stället skulle vi som vanligt ha en lektion i den avancerade konstkursen efter skolan. Jag lovade att vi skulle göra studiebesöket en annan gång.

I stället för att vara inne under lektionen den eftermiddagen bestämde jag mig för att vi skulle gå till parken som gränsar till skolområdet, omkring 140 meter från klassrummet, och rita. Jag satt på en bänk vid ett betongbord och demonstrerade några metoder för eleverna när jag kände att bordet rörde sig.

För en sekund trodde jag att en elev sparkade på bordet, men plötsligt skakade träden i parken våldsamt. Grenar bröts av. Marken i parken skakade som när en matta skakas. Ett fruktansvärt muller växte till ett dån. Några av eleverna började gråta och jämra sig. Efter 20 sekunder blev det alldeles tyst.

När ljudet och skakningarna lagt sig gick vi tyst tillbaka till klassrummet. Det redan stökiga klassrummet för konst såg ut som ett slagfält. Elen till skolan var av och det var mörkt i rummet. Jag lade undan en del material och sa till eleverna att gå direkt hem, låste rummet och gick.

När jag var på väg hem rapporterade bilradion att en jordbävning med magnitud 6,9 på Richterskalan hade drabbat San Francisco-bukten. Tusentals hade skadats och dussintals dödats. I San Francisco brann eller rasade många byggnader. Vägar och broar stängdes. Det gick nästan en vecka innan de som var strandsatta i staden kunde återvända hem. Det tog åratal att reparera några av byggnaderna som var allvarligt skadade, bland annat museet som mina elever och jag hade planerat att tillbringa eftermiddagen i.

Jag är tacksam över att veta att vår Fader i himlen älskar oss och att han tar hand om och vakar över oss enligt sin vilja. Jag är också tacksam för att han genom den Helige Andens viskningar varnar oss för fysiska och andliga faror om vi har öron att höra med.

”Vi [kan] be till vår himmelske Fader och få vägledning, bli varnade för faror och distraktioner, och få hjälp att åstadkomma saker vi helt enkelt inte skulle kunna göra på egen hand. Om vi verkligen tar emot den Helige Anden och lär oss urskilja och förstå hans maningar blir vi vägledda i stort och smått.”

Jag vet att det är sant.