Tjänande: Vår största glädje

Under covid-19-pandemin hade de med fasta jobb i Peru fortfarande inkomster, men många peruaner är entreprenörer som säljer saker på gatan. Man skulle inte lämna sitt hem på grund av karantänen, så många kunde inte arbeta.

En dag kom en grupp dansare med en orkester till vår gata och började uppträda. Grannar kastade mynt till dem från sina dörrar. De som inte hade pengar gav dem mat.

Jag blev ledsen av att se människor i sådan nöd. Min familj hade inte mycket, men vi hade mer än vad de hade. Vi hjälpte dem så gott vi kunde.

Den upplevelsen lärde mig att Herren är medveten om oss och våra behov, och det var till stor nytta för mig i mitt ämbete som biskop. Med det stora ansvaret att ta hand om Guds barn kände jag något i det ämbetet som jag aldrig hade känt när jag verkade i andra ämbeten.

När jag började arbeta igen efter pandemin kom jag ofta hem runt klockan åtta på kvällen. Sedan begav jag mig till kyrkan för att intervjua personer som behövde råd och stöd. Intervjuerna blev ibland sena.

I mitt tjänande kände jag den stora kärlek som Herren har till sina barn. Det var en otrolig känsla som jag inte hade haft förut. Ibland grät jag när jag kom hem.

Andra gånger kände jag mig trött och svag, men Herren stöttade mig under min tid som biskop. Min fru stöttade mig också, och jag var tacksam för att mina barn kunde se mig tjäna Herren.

Jag lärde mig också förstå den stora kärlek våra ledare har till oss. Jag är tacksam för hur den kunskapen hjälpte mitt vittnesbörd att växa. Och jag är tacksam för att Herren välsignade mig med kärlekens gåva (se Moroni 7:46–48).

Jag känner att Gud gav mig en möjlighet att tjäna som jag inte förtjänade. Jag frågar aldrig: ”Varför just jag?” Jag insåg att Herren älskade mig och såg något i mig som jag inte såg i mig själv.

Vi förlorar inget i Herrens tjänst. Av alla aktiviteter vi kan delta i genom hans kyrka vet jag att vår största glädje får när vi tjänar andra och blir Herrens händer under svåra tider (se Mosiah 2:17).