Maria Magdalena: Kärlek och frågor

Något av det första man lägger märke till i den här redogörelsen är att Maria kom till graven ”tidigt”, innan solen hade gått upp (se Johannes 20:1). Johannes säger inte varför Maria var där. Markus och Lukas redogörelser antyder att Maria och några andra kvinnor ville smörja Jesu kropp men behövde vänta till efter sabbaten (se Markus 16:1; Lukas 23:55–56; 24:1). Matteus säger bara att de gick ”för att se på graven” (Matteus 28:1).

Oavsett anledning verkar det som om Maria och hennes följeslagare ville komma dit så fort som möjligt. Det måste ha varit smärtsamt att se sin älskade Herre lida och dö på korset bara några dagar tidigare. Framtiden verkade förmodligen oviss, mörk och skrämmande. Men Maria stannade inte kvar i sitt mörker. Hon visste att Jesus var hennes källa till ljus – han hade räddat henne från mörker förut (se Lukas 8:2) – så hon gick ivrigt till det enda jordiska hon hade kvar av honom: hans grav. Och bildligt talat väntade hon inte på att mörkret skulle försvinna och ljuset lysa på hennes väg. Hon tog steg i tro i mörkret.

När Maria kom till graven förstod hon inte helt först. Faktum är att det hon såg där väckte fler frågor, mer förvirring. Hur hade stenen tagits bort? Varför låg inte Jesu kropp i graven? Var var han?

För oss är svaren nu tydliga och härliga. Men för Maria var de inte det – inte än. I ett försök att förstå vad hon såg drog Maria slutsatsen: ”De har tagit bort Herren från graven, och vi vet inte var de har lagt honom” (Johannes 20:2). Sedan sprang hon till Petrus och Johannes för att rapportera stölden.

Med denna oroande tanke fortfarande i sinnet återvände Maria till graven. Där såg hon två änglar sitta där Jesus hade legat – ett tydligt bevis på att något himmelskt var på gång. Men Maria fortsatte uttrycka sitt felaktiga antagande att Jesu kropp var stulen. (Se Johannes 20:11–13.)

Men imponerande nog lämnade Maria inte graven. Trots sin förvirring, trots alla obesvarade frågor, stannade hon kvar. Hon grät, tittade, fortsatte att ställa frågor (se Johannes 20:10–11). Hon stannade, inte för att hon förstod allting utan för att hon älskade Herren. Trots sin osäkerhet förblev det ett faktum att Maria älskade Frälsaren. Det var kärlek, inte kunskap, som förde henne till graven, och kärlek höll henne kvar där.

Och eftersom hon stannade kvar var hon på rätt plats i rätt tid för att få de svar hon behövde när de äntligen kom.

Kunskapen kom gradvis. Maria såg den uppståndne Frälsaren stå i trädgården. Hon talade till honom, och han talade till henne. Men hon kände inte igen honom först. Det var inte förrän Jesus sa Marias namn som hon insåg vem han var. (Se Johannes 20:14–16.) Varför var det så? Vad var det med att Frälsaren kallade Maria vid namn som uppenbarligen var ett kraftfullare vittnesbörd för henne än det hennes ögon såg och det hennes öron hörde? Maria visste hur Jesus såg ut. Hon kände igen ljudet av hans röst. Men hennes relation med Frälsaren var mycket djupare än så. Hon kände honom. Hon hade byggt upp en personlig relation med honom genom åren. Hon hade följt honom, hört honom och blivit botad av hans kraft. Det verkar som om det var därför hon till slut kände igen honom.

Kanske borde vi alla vara mer som Maria. Vi behöver alla modet att ta steg i tro när ”det ännu [är] mörkt”. När vi upplever sådant som är svårt, när frågor bara leder till fler frågor, när våra jordiska antaganden gör oss andligt blinda, kan vi hålla fast vid vår kärlek till Jesus Kristus, som Maria gjorde. Vi kan bygga en relation med honom som är så stark att vi till och med litar mer på honom än på våra fysiska sinnen. Då kanske vår kärlek till Frälsaren kan hålla oss nära honom, oavsett vad som händer – tills solen slutligen går upp och våra ögon, liksom Marias, öppnas.