Fast i ett dike

Illustration: David Green

När jag för några år sedan arbetade som gårdskonsult söder om Casa Grande i Arizona, USA, såg jag ett sto ute på ett alfalfafält.

”Det borde inte vara några hästar här ute”, sa jag till mig själv. När jag kom närmare såg jag ett föl som hade fastnat i ett närliggande bevattningsdike av betong. Fölet, som bara var en eller två dagar gammalt, var så litet att det inte kunde ta sig upp ur diket. Han var fast.

När jag närmade mig honom blev stoet på fältet upprört. Jag hoppade ner i det torra diket och pratade lugnt med hennes föl, klappade honom, lyfte upp honom och lade honom på dikesvallen.

I stället för att gå till sin mor hoppade han ner i diket igen. Jag tog tag i hans högra bakben, lyfte upp honom ur diket igen och föste honom i riktning mot hans mor. Han vände sig snabbt om och försökte ta sig ner i diket igen.

Jag tog tag i honom en tredje gång och pratade milt med honom igen medan jag bar honom mot hans mor. När jag lämnade honom och började backa undan följde han efter mig!

”Nej”, sa jag och föste honom återigen i riktning mot hans mor, ”du måste gå till din mor.”

Då hände något anmärkningsvärt. Stoet gnäggade. Genast kände den lilla hästen igen hennes röst och satte av efter henne. Båda sprang sedan bort från fältet mot öknen.

När jag reflekterade över den här upplevelsen undrade jag hur många av oss som har ramlat ner i ett dike som vi inte kan ta oss ur eller hela tiden ramlar tillbaka i. Kanske är det ett dike av synd eller beroende eller tvivel.

President Russell M. Nelson har sagt: ”Vi ska höra Herrens ord, lyssna till dem och ge akt på det han har sagt till oss!” Han sa att vi hör Herrens röst i skrifterna och templet, i nutida profeters och apostlars ord, och genom den Helige Andens viskningar.

Fölet räddades när hans mor ropade på honom. Han kände igen hennes röst och följde efter henne.

Den gode herden kallar på oss. När vi hörsammar hans röst och följer honom (se Alma 5:37, 41) lyfter han oss när vi faller, helar oss och leder oss hem.