Mina värdefullaste ägodelar

Amy Bucker Bushman, Wisconsin, USA

Utmaningen att fostra och ta hand om två barn med autism kan vara överväldigande, men Eli och Hannah är en välsignelse. De ger mig stor glädje. De är min glädje.

Våra två barn Eli och Hannah föddes med autism och kognitiva svårigheter. När de var små var de mycket svårhanterliga. Vi behövde hela tiden hålla ett öga på dem. Medan jag hanterade den ena som hittat på något bus, hittade den andra på något bus. Ibland var det överväldigande att ta hand om båda två.

När Eli var nio år led han av aggressionsproblem. Vi kunde inte skydda honom, och utan vidare kunde han gå till fysiskt angrepp mot sin syster eller mot mig och min man Troy. Vi kom fram till att en placering och behandling utanför hemmet var bäst för honom, men vi behövde hitta en plats som ville ta emot honom.

Den enda plats vi hittade i USA som vi kände kunde hjälpa honom med hans utvecklingsstörningar och aggression var ett sjukhus som låg över 160 mil från vårt hem i Wisconsin.

Ingen vill skicka bort sin icke-verbala son från hemmet, särskilt när han inte förstår vad som pågår. Vi ville inte göra det. Det kändes inte rätt. Men vi bad om det och visste att vi behövde göra det.

Jag behövde min Frälsare

Eftersom Eli förknippade packning av resväskor med familjesemestrar trodde han att vi var på väg någonstans för att ha kul. När vi kom till sjukhuset och han checkades in var han mycket arg. Han klöste oss, bet oss, drog oss i håret. Troy och jag blev inte bara fysiskt skadade av att checka in Eli; vi var också känslomässigt sårade.

I det ögonblicket behövde jag min Frälsare. Jag undrade var han befann sig i den svåra situationen. När vi lämnade sjukhuset gick vi genom lobbyn i sjukhusets administrationsbyggnad på andra sidan gatan. Plötsligt såg vi en stor marmorkopia av Kristusstatyn av Bertel Thorvaldsen.

Jag visste inte att organisationer utanför vår kyrka använde den statyn. När jag såg den stående framför mig överväldigades jag omedelbart av en intensiv känsla. Jag kände att Helaren med sina utsträckta armar och händer var där. Jag kände hur han helade oss och vår son. Jag kände en försäkran om att vi hade fattat rätt beslut. Det kändes som om han ville att vi skulle veta att han fanns där för oss och hade varit med oss under varje steg på vägen.

Himmelsk vägledning

Efter två månader av noggranna undersökningar i en kontrollerad sjukhusmiljö identifierade Elis behandlingsteam ett metaboliskt problem som bidrog till hans aggression. När detta väl var åtgärdat använde de tillämpad beteendeanalys för att ta itu med hans problematiska beteenden.

Eli stormtrivdes i sjukhusmiljön. Han fick massor av uppmärksamhet och förutsägbarhet varje dag – något han behöver och något vi ger honom nu när han är hemma för gott. Efter de två första månaderna av hans vistelse där tog vi med honom på korta resor utanför sjukhuset, en tid som hör till de lyckligaste dagarna i mitt liv. Vi besökte honom en vecka varje månad, och under den tiden deltog vi i utbildningskurser för föräldrar. Hans behandling varade i fyra månader.

Hannah hade svårt att förstå Elis frånvaro, men vi försäkrade henne om att Eli fick hjälp, vilket gav henne tröst. När Eli hade kommit hem förundrades vi över förändringarna hos honom. Vänner blev också förvånade och frågade oss hur vi visste att vi skulle göra det vi gjorde. Vi sa att vi hade fått vägledning av vår himmelske Fader som ledde oss till rätt behandling för Eli.

Möjliggörande kraft

Jag vittnar om att Frälsaren har funnits där för oss under några extremt mörka stunder med våra barn. Livet kan vara svårt, men vi vet att allt kommer att ordna sig. Vi har fått nåd genom Frälsarens försoning – hans möjliggörande kraft som stärker oss genom våra utmaningar.

När vi befinner oss mitt i mörka stunder tänker vi: ”Det här är vårt normala liv nu.” Så det verkar inte så farligt. Men efteråt har vi undrat: Hur tog vi oss igenom det? Vi tog oss igenom det eftersom Frälsaren bar oss igenom det och gav oss hjälp som vi inte insåg att vi fick medan vi kämpade oss igenom ännu en dag.

Tack vare den behandling Eli fick är han nu helt fri från sina aggressionsanfall. Han kunde gå ut skolan. Han är aktiv i sitt samhälle, bowlar och spelar baseboll. Han har till och med ett jobb i ett storkök. Och nu kan vi gå i kyrkan tillsammans som familj.

När mina barn var små och svårhanterliga fick jag massor av kramar och sidoblickar från främlingar som om de sa: ”Din stackare. Jag är ledsen att det här var det du fick.” Det gjorde mig alltid ledsen.

Eli och Hanna är mina barn, mina värdefullaste ägodelar. Jag älskar dem. Trots utmaningarna med att fostra och ta hand om dem är de en välsignelse. Jag ser dem inte som något negativt i mitt liv. Jag fascineras av det som fascinerar dem. De ger mig stor glädje. De är min glädje. Jag vet att om jag trofast lever efter min himmelske Faders plan, kan jag behålla dem för evigt.