Johannes: lärjungen ”som Jesus älskade”

Eric D. Snider

Kyrkans tidskrifter

Johannes Uppenbararen fortsatte lära om Kristus efter hans uppståndelse.

Johannes var en av Frälsarens tolv apostlar. Han, hans bror Jakob och deras medapostel Petrus ingick i Herrens inre krets och var närvarande med honom även när de andra nio var frånvarande. Trots denna trios närhet till Frälsaren verkar Johannes relation med Jesus ha varit unik.

Enligt uppteckningar var han den ende av apostlarna som bevittnade korsfästelsen. Mer än 90 procent av hans evangelium består av innehåll som inte återfinns i de andra tre (inte ens det som skrevs av Matteus, en medapostel). Det var Johannes som satt bredvid och vilade huvudet på Jesus under den sista måltiden (se Johannes 13:23). Det var Johannes som Frälsaren gav uppdraget att ta hand om hans mor efter hans bortgång (se Johannes 19:26–27).

Och det var Johannes själv som kallade sig lärjungen ”som Jesus älskade” (Johannes 21:7). Kristna har i århundraden undrat vad Johannes menade med detta, för i slutändan älskar ju Herren alla. Äldste Karl D. Hirst i de sjuttios kvorum har sagt: ”Jag tänker mig att det var på grund av att Johannes kände sig så totalt älskad av Jesus.” Han jämförde det med Nephis ord ”min Jesus” (2 Nephi 33:6; kursivering tillagd) – en så djup och personlig närhet att den känns exklusiv. Ur det perspektivet kan vi, allteftersom vi lär av Herren och kommer närmare honom, sträva efter att bli den lärjunge ”som Jesus älskade”.

Större kärlek

Kärleken är ett återkommande tema i Johannes uppteckningar. På engelska förekommer ordet kärlek 57 gånger i Johannesevangeliet. Det är fler än de andra tre evangelierna tillsammans, delvis för att Johannes citerade fler av Frälsarens lärdomar om kärlek än vad de andra gjorde. Kärlek förekommer ytterligare 48 gånger i de 105 verserna i Johannes första brev. Hur passande är det inte att den lärjunge ”som Jesus älskade” använde kärlek som ett huvudtema.

Johannes lärjungeskap började innan han träffade Jesus. Han verkar ha varit en av Johannes Döparens följare och trodde på hans vittnesbörd om Jesus (se Johannes 1:35–40). Aposteln Johannes blev senare Johannes Uppenbararen som hade förutordinerats att skriva om världens ände (se 1 Nephi 14:20–27). Han fick se sådant som få andra har sett, och har tillsammans med de tre nephitiska lärjungarna (se 3 Nephi 28:4–10) fortsatt att betjäna mänskligheten i nästan 20 århundraden (och gör det fortfarande). Johannes andliga kunskap och erfarenhet måste vara nästan oöverträffad.

Men han fick denna kunskap steg för steg. När Johannes sprang ifatt Petrus till den tomma graven på påskmorgonen gick han inte in i den – ”han tog hänsyn till Petrus, som varit apostel längre, och denne gick in i graven först”. Johannes nämnde sig själv i tredje person när han skrev att det inte var förrän i detta ögonblick som han och Petrus ”trodde” på uppståndelsen: ”Tidigare hade de nämligen inte förstått Skriftens ord att han måste uppstå från de döda” (Johannes 20:8–9).

Om Johannes – en av Herrens närmaste vänner och mest betrodda rådgivare, den lärjunge ”som Jesus älskade” – inte helt förstod Jesu mission förrän han såg den tomma graven, borde vi vara snälla mot oss själva när det finns något som vi inte förstår. Johannes liv och hans fortlöpande mission påminner oss om att även för lärjungar – särskilt för lärjungar – är processen att lära känna Frälsaren fortlöpande.