Till den nyblivna mamman vars bebis aldrig sover

Foto med tillstånd av författaren.

Jag var förstagångsmamma till två månader gamla tvillingar. Min man skiftarbetade vilket gjorde att jag ensam fick ta hand om mina barn på nätterna. Vi bodde i ett litet hyrt hus med gamla trägolv som knarrade för varje steg jag tog. Natten blev en förrädisk prövning när våra två sovrum låg så nära varandra, och jag var alltid paranoid för varje steg jag tog.

För det mesta sov våra barn bra, vilket jag var så tacksam för. Men vissa nätter, när den som sov bättre vaknade och grät och oundvikligen väckte den som sov lättare, hade jag två trötta, skrikande bebisar att själv ta hand om.

Det behöver inte sägas att det var stressigt och frustrerande att själv försöka lugna två bebisar mitt i natten.

En natt hände just det här, och jag fick snabbt ett av barnen att lugna ner sig och nästan somna om i vardagsrummet. Jag gick tillbaka för att hämta min andra bebis, som fortfarande grät, och tog upp henne. Mitt i min stigande frustration tittade jag upp och såg målningen av Kristus omgiven av barn som hängde på väggen bredvid hennes spjälsäng. Jag tänkte på hur tålmodig och kärleksfull och ömsint han såg ut att vara.

När jag tittade åt sidan såg jag i mörkret reflektionen av min egen siluett som höll om mitt barn. När jag hade satt upp den lilla spegeln på väggen intill hade jag inte insett vilken parallell den skulle skapa med målningen. Men när jag tittade fram och tillbaka mellan bilden av Frälsaren med barnen och mig själv med mitt söta, skrikande barn, överväldigades jag plötsligt av tanken att jag inte var ensam i det här. Jag kände att jag, den trötta mamman jag såg i spegelbilden, kunde vara mer tålmodig, mer kärleksfull och mer ömsint än jag kände mig – precis som han var – tack vare honom och hans exempel.

Det var ett ögonblick som jag aldrig vill glömma. Jag är tacksam för påminnelsen om att jag aldrig är ensam och för hans exempel på hur jag ska behandla mina barn, även (och särskilt) mitt i natten.

Sedan den kvällen har jag funnit en särskild tröst i skrifternas ord som påminner oss om att vi aldrig är ensamma – i våra prövningar, i våra sorger, i vår utmattning över det nya moderskapet.

Som äldste Robert D. Hales (1932–2017) i de tolv apostlarnas kvorum sa: ”I vårt Getsemane är vi inte ensamma. Han som vakar över oss ’han slumrar inte, han sover inte’ [Psaltaren 121:4]. Hans änglar här och bortom slöjan är ’runtomkring [oss] för att upprätthålla [oss]’ [Läran och förbunden 84:88]. Jag bär mitt särskilda vittne om att Frälsarens löfte är sant, för han säger: ’De som hoppas på Herren får ny kraft, de lyfter med vingar som örnar. De springer utan att mattas, de vandrar utan att bli trötta’ [Jesaja 40:31].”

Bebisarna kanske inte slutar att vakna mitt i natten än på ett tag. Men vi kan finna tröst i vetskapen om att när vi finns där för våra barn, hur trötta och frustrerade vi än är, finns vår Frälsare och vår Fader i himlen alltid där för oss.