Jag tror
Eftersom jag är döv kände jag mig utanför. Jag hittade tillhörighet i kyrkan
Att vara medlem i Herrens kyrka har lärt mig att oavsett de utmaningar vi ställs inför kan tro på och hopp i honom hjälpa oss att känna frid, mening och tillhörighet.
Eftersom jag växte upp döv kände jag mig ofta osynlig och åtskild från världen omkring mig, osäker på om jag någonsin skulle hitta en plats där jag verkligen passade in.
Trots de här utmaningarna vägrade jag att ge upp. Jag trodde på att det fanns mer i livet än svårigheterna jag upplevde, och jag var fast besluten att hitta det.
Jag hittade kyrkan
För några år sedan sökte jag efter en mening med livet och upptäckte en Facebook-sida som hette ”ASL Followers of Jesus Christ in Washington, D.C” [Amerikanskt teckenspråk-följare till Jesus Kristus i Washington D.C.]
Jag hade aldrig hört talas om Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, men jag kunde amerikanskt teckenspråk (ASL) och det var något med sidan som jag fastnade för. Jag kommenterade ett inlägg och fick till min förvåning ett svar. Systermissionärerna som hade hand om sidan ställde två frågor till mig:
”Hur hittade du oss?”
”Vad vet du om Jesus Kristus?”
Jag var ärlig i mitt svar: Jag hade varken tro, hopp eller självkänsla. Gensvaret från systermissionärerna förändrade allt. De uppmanade mig att fokusera på att lita på min himmelske Fader och Jesus Kristus och lovade att de skulle hjälpa mig igenom mina svårigheter. Även om jag var skeptisk först, kände jag att deras ord fastnade hos mig.
När jag utforskade evangeliet insåg jag att livet är en resa tillbaka till vår himmelske Fader, full av upp- och nedgångar, vändningar och svängar. Men med tro på och hopp i Jesus Kristus kunde jag navigera den här resan och känna frid och glädje (se 1 Nephi 17:13).
Under de följande månaderna arbetade jag med systermissionärer i D.C. som kunde amerikanskt teckenspråk, och jag lärde mig om evangeliet och växte i min tro. Jag gick i kyrkan, deltog i aktiviteter och besökte till och med Washington D.C. tempel när det var öppet hus. När jag kom in i det celestiala rummet för första gången kände jag en frid och ett lugn som jag aldrig hade upplevt tidigare.
När jag fortsatte på min resa ställdes jag inför nya utmaningar och möjligheter. Jag började på ett nytt college i New York där jag inte bara träffade nya vänner utan också fördjupade min tro. Under den tiden fattade jag beslutet att döpas – ett beslut som förändrade mitt liv till det bättre.
Jag fann frid och tillhörighet
När jag blev medlem i kyrkan kändes det som om jag äntligen hade hittat min plats.
Följande ord av äldste Neil L. Andersen i de tolv apostlarnas kvorum har varit en ständig påminnelse om det hopp jag nu har: ”Vårt hopp om evigt liv är säkrat genom Kristi nåd och våra val.” De här orden gör att jag känner mig säker på att jag inte är ensam och att Jesu Kristi offer ger mig möjlighet att omvända mig och återvända till min himmelske Fader.
Jag hade känt mig utanför under en stor del av mitt liv, men kyrkan gav mig en känsla av tillhörighet och mening. Genom tro på Jesus Kristus upptäckte jag att jag är ett Guds barn som är värd kärlek och evig glädje. Förut kände jag mig isolerad och ensam, men nu känner jag en djup samhörighet med vetskap om att jag aldrig är ensam, oavsett vilka utmaningar jag möter.
Om du söker frid, tillhörighet och mening i ditt liv uppmanar jag dig att ta första steget på din egen resa genom att utforska Jesu Kristi evangelium och fördjupa din tro på honom.
Upptäck hoppet som kommer av att omfamna din gudomliga identitet. Du ska veta att du aldrig är ensam – och att din himmelske Fader och Jesus Kristus hjälper dig igenom dina svårigheter.