Från UV: Aktuellt
För alla som känner att de halkar efter i livet
Även om jag inte hade nått de milstolpar jag hade satt upp för mig själv hade jag ändå vuxit och lärt hela tiden.
Känns det någonsin som om du ligger efter i livet?
Jag tillbringade större delen av tiden när jag var mellan 20 och 30 år åt att mäta framsteg på ett mycket specifikt sätt. Jag hade planerat vissa milstolpar och livshändelser som jag litade på skulle visa mig att jag åstadkom allt jag ville i livet.
Jag fyllde precis 30 i år, och många av de här milstolparna har inte inträffat än, särskilt med tanke på min yrkesbana. Och därför känns det som om jag har hamnat på efterkälken – efter mina kamrater, efter när det gäller den plats där alla förväntade sig att jag skulle vara, och värst av allt, efter den plats där jag själv förväntade mig att jag skulle vara.
Jag har vetat att jag vill bli läkare sedan tonåren, och det är något jag har arbetat för i åratal. Om jag gick tillbaka och berättade för mitt tonårsjag hur långt efter min plan jag är, skulle han förmodligen bli förskräckt.
Men här kommer de goda nyheterna: Mitt 30-åriga jag har ett mycket bättre perspektiv på livet.
En oändlig cykel
När jag var 18 gick allt jättebra. Jag flyttade till ett annat land för att börja på ett universitet och navigerade framgångsrikt livet på en ny plats, jag började med huvudämnet som de andra läkarstudenterna runt omkring mig läste, och jag höll mina betyg uppe.
Saker och ting fortsatte att gå bra när jag tog en paus från studierna för att verka som missionär, och när jag kom hem och gifte mig några år senare.
Men det var då saker och ting började bli lite mer komplicerade.
För det första tog jag ett sabbatsår eftersom min fru var några år yngre än jag och behövde avsluta sin utbildning. Året därpå sökte jag och antogs till en skola i mitt hemland – men tackade nej på grund av covid-19 och stängda gränser, och min frus oväntade yrkesmöjlighet. Året därpå ansökte jag igen, den här gången i det land där jag bodde just då, men jag hade ingen större framgång eftersom jag inte bodde permanent där.
När jag hade fyllt 27 var jag helt modfälld. Det var meningen att jag skulle vara halvvägs igenom läkarutbildningen vid det laget! Vännerna jag hade gått i skolan och tagit examen med gick vidare med sina liv medan jag var fast i vad som kändes som en oändlig cykel av ansökningar och avslag.
Olika sätt att göra och mäta framsteg
Ur min synvinkel satt jag fast och gjorde inga framsteg. Eftersom jag inte hade nått alla milstolpar jag hade satt upp som tonåring kände jag mig ganska missmodig och besviken på mig själv.
Men så här är det: det finns så många olika sätt att göra och mäta framsteg. Och så här i efterhand har jag insett att jag växte och lärde hela tiden.
Det där första sabbatsåret? Det var en möjlighet för mig att visa min fru att hennes utbildning var viktig för mig och att fortsätta få erfarenhet som skulle hjälpa mig bli en bättre läkare.
Det där andra året när jag tackade nej till ett erbjudande? Det var ett tillfälle för oss att be och rådgöra tillsammans om hur vi skulle balansera konkurrerande prioriteringar och bygga det liv vi ville ha.
Och det där sista året när jag kände mig hjälplös inför sådant som låg utanför min kontroll? Det gjorde att jag sökte personlig uppenbarelse och fick den bekräftelse jag behövde från min himmelske Fader om att jag var på rätt väg, även när jag var missmodig och inte kunde se vad framtiden hade i beredskap.
Jag vill inte låtsas som om åren av väntan var lätta. Under den tiden kände jag mig ofta frustrerad, stillastående och missmodig. Men vet du vad? Framtiden blev till slut bättre än jag kunde ha föreställt mig. Jag går andra året på läkarutbildningen och min fru har sitt drömjobb och kan stötta oss ekonomiskt. Efter åren av att prioritera sitt arbete och sin utbildning är hon redo att stödja mig i min, och vi har den typ av relation som kan förbli stark under de ansträngande dagarna av läkarutbildningen.
Kom ihåg det som betyder mest
Jag ser fortfarande fram emot den dag då jag kan säga att jag är läkare. Men som president Russell M. Nelson, som själv är läkare, en gång sa, finns det identiteter som är viktigare än den.
Och att minnas min identitet som ett Guds barn, ett förbundets barn och en Kristi lärjunge hjälper mig när jag vill stämpla mig själv som någon som ”hamnat på efterkälken”, vilket är något jag tror att många av oss är benägna att göra som unga vuxna.
Kanske är du som jag och har stämplat dig själv som misslyckad på grund av omvägar i yrkeslivet. Eller så kanske ditt yrkesliv är bra men du måste hantera etiketten ”ensamstående”, ”en som kämpar med psykisk ohälsa” eller något helt annat.
Oavsett din situation ska du veta att det finns så många sätt att växa, lära och utvecklas. Mät inte dig själv efter någon annans liv eller förväntningar – eller ens ditt tidigare jags förväntningar.
Kom i stället ihåg det som betyder mest: ”Våra relationer till vår himmelske Fader och hans älskade Son, våra familjer och vår nästa, och att låta Herrens Ande vägleda oss i dessa relationer.”
Jag kanske inte är läkare än, men jag är en Guds son. Jag håller mina förbund! Jag är en person som verkligen försöker vara en bra make.
Och det har alltid betytt mer än godtyckliga tidslinjer.