För mödrar till små barn
Jag trodde att jag inte kunde prata om mina utmaningar eftersom andra ”hade det värre”
Var jag otacksam om jag uttryckte mina svårigheter med graviditeten?
Graviditetsillamående drabbade mig i femte graviditetsveckan. Förutom att det inte bara var på morgonen.
Det var konstant. Den enda lindringen jag fick var när jag sov.
Men nästan lika illa som det fysiska berg jag höll på att bestiga var den mentala kamp som rasade i mitt sinne.
När jag kände mig eländig och ledsen, gjorde det mig otacksam för barnet som växte inom mig? Fick jag lov att önska att mitt lidande skulle ta slut när andra kvinnor jag kände inte ens kunde få barn eller hade förlorat barn?
Jag kände skuld över att uttrycka smärta, svårigheter eller vånda – fysiska eller känslomässiga – när jag jämförde mina utmaningar med andras.
Men jag insåg snart att jag förstått saker och ting helt fel.
Ensamheten i jämförelse
Något av det svåraste med att vara mamma i dag är den ständiga pressen att vara perfekt, vilket får oss att jämföra oss med varandra. Konkurrerande röster från media, medmänniskor eller familjen kan få oss att ifrågasätta vårt värde eller vår potential som mödrar, se oss själva som underlägsna eftersom vi inte lever upp till någon annans normer, och i slutändan nedvärdera den kärlek och ansträngning vi investerar i moderskapet.
Men jag måste tro att detta inte är vad vår gudomlige Skapare önskar för oss.
President Jeffrey R. Holland, tillförordnad president för de tolv apostlarnas kvorum, har påmint oss: ”Vi tävlar inte mot varandra för att se vem som är rikast eller har flest talanger eller är vackrast eller ens vem som är mest välsignad.”
Vi är inte heller med i en tävling för att se vem som har det sämst! Under mina ensamma timmar av graviditeten kände jag att jag bara kunde uttrycka glädje och positivitet till dem vars svårigheter jag hade bedömt var värre än mina. I själva verket kände jag mig deprimerad och hopplös och undrade om jag var stark nog att vara mamma. Den jämförelsen gjorde mig ännu ensammare.
Men som äldste Claudio D. Zivic i de sjuttios kvorum har sagt: ”Livet ser olika ut för var och en av oss. Vi har alla en tid av prövning, en tid av lycka, en tid för att fatta beslut, en tid för att övervinna hinder och en tid för att tillvarata möjligheter.”
Våra upplevelser är olika och därför svåra på olika sätt. Vi kan erkänna svårigheterna i vår egen och andras situation utan att mäta dem mot varandra.
Du kan känna både och
Jag bestämde mig för att prata om mina känslor med en terapeut, och hon lärde mig en livsförändrande sanning om känslor:
Vi kan känna flera känslor samtidigt.
Efter att ha bevittnat krig och stridigheter mellan nephiterna och lamaniterna skrev profeten Alma: ”Och sålunda ser vi den stora orsaken till sorg och likaså till glädje – sorg över död och förgörelse bland människor och glädje över Kristi ljus till liv” (Alma 28:14).
Nephiterna upplevde känslor av sorg och glädje.
Jag insåg att det var möjligt för mig att vara upprörd över mina prövningar och samtidigt vara tacksam för att jag var gravid.
Äldste Dieter F. Uchtdorf i de tolv apostlarnas kvorum har lärt:
“När vi är tacksamma mot Gud i våra omständigheter, kan vi uppleva ljuvlig frid mitt i svårigheterna. I sorgen kan vi ändå lyfta våra hjärtan i lovord. I smärtan kan vi prisa Kristi försoning …
Att vara tacksam i svåra stunder innebär inte att vi är nöjda med våra omständigheter. Men, det betyder att vi genom trons ögon ser bortom dagens utmaningar.”
Vi kan tillåta oss att känna alla våra känslor när vi också uttrycker tacksamhet till Gud för hans välsignelser och nåd.
Frälsaren led för oss alla
När Frälsaren led i sin försoning sållade han inte bland alla prövningar och upplevelser som vi alla skulle gå igenom, valde de han ansåg vara värst och led bara för dem. Han bar dem alla.
Detta inkluderar, som äldste Zivic sa, ”våra synder, smärtor, depressioner, ångestkänslor, sjukdomar och rädslor, och därför vet han hur han ska hjälpa oss, inspirera oss, trösta oss och hur han ska stärka oss så att vi kan hålla ut och få den krona som väntar dem som inte låter sig besegras”.
Jesu Kristi försoning är oändlig. När vi kämpar oss igenom livets svårigheter och moderskapets toppar och dalar, låt oss då uttrycka oändlig tacksamhet till vår Frälsare, med tårar i ögonen eller med glädje, och lyfta varandra.