Ett brev till dig som har svårt att förlåta

Kära vän!

Att känna sig sårad eller kränkt verkar vara något vi alla får uppleva. Människor omkring oss säger eller gör ofta sådant som får oss att känna oss arga, förbisedda, förolämpade, nedvärderade eller ouppskattade.

För många år sedan blev jag sårad av någon i kyrkan. Jag var arg och upprörd, och jag ville att den personen skulle be om ursäkt, men det gjorde den aldrig. Jag försökte glömma vad som hade hänt i tron att smärtan och ilskan jag kände bara skulle försvinna.

Men jag bar med mig de där arga känslorna i flera år. Bitterheten jag kände mot den här personen vägrade att försvinna.

En dag pratade jag med en vän om den här situationen. En tanke kom till mig:

Förlåt.

Anden manade mig att förlåta den här personen som jag hyste så mycket ilska mot. Jag var förbluffad.

Hur skulle jag kunna förlåta den här personen? Det var jag som hade blivit sårad, så jag förtjänade väl att man bad mig om förlåtelse, eller?

Jag kämpade med den här maningen länge. Men jag begrundade min Frälsares exempel och hans lärdomar om förlåtelse:

”För om ni förlåter människorna deras överträdelser, ska er himmelske Far också förlåta er.

Men om ni inte förlåter människorna, ska inte heller er Far förlåta era överträdelser” (Matteus 6:14–15).

Till och med på korset vädjade Frälsaren till sin Fader att förlåta soldaterna som korsfäste honom (se Lukas 23:34).

Jag mindes också president Russell M. Nelsons inbjudan att ”utöva den ödmjukhet, det mod och den styrka som krävs för att både förlåta och att söka förlåtelse …

Om förlåtelse för närvarande verkar omöjligt, vädja då om kraft genom Jesu Kristi försonande blod att hjälpa dig.”

Med allt det här i åtanke bad jag mycket. Jag bad till min himmelske Fader och sa: ”Om det är din vilja att jag ska förlåta den här personen, gör det då möjligt och hjälp mig att få det att hända, för jag har inte styrkan att göra det själv.”

Nästa dag i kyrkan stod jag öga mot öga med personen som hade sårat mig. Vägledd av Anden kände jag att jag skulle be om förlåtelse. Jag bad om ursäkt för att jag inte hade varit en god vän ibland och frågade om personen kunde förlåta mig. Det gjorde personen, och i gengäld bad personen mig om förlåtelse för vad denne hade gjort. Jag förlät personen.

Efter den upplevelsen kände jag mig lättad. Mina sårade känslor försvann inte med en gång, men det kändes bättre. Jag befriades från den smärta och sorg som hade plågat mig så länge. Jag kunde gå vidare i frid.

Ibland kan det kännas omöjligt att förlåta. Men att hålla fast vid ilskan skadar oss bara ytterligare. Vår himmelske Fader vill inte att vi ska fortsätta lida den smärta, sorg och ilska som Jesus betalade så dyrt för att vi skulle bli fria från. Eftersom han älskar oss vill han att vi ska känna glädje.

Min vän, var villig att ge upp de bördor du håller fast vid. Ge dem till Frälsaren och släpp in hans kärlek i ditt liv. Välj inte att fortsätta lida. Välj honom i stället.

Syster Kristin M. Yee, andra rådgivare i Hjälpföreningens generalpresidentskap, vittnade: ”Herren förväntar sig att vi förlåter för vårt eget bästa. Men han ber oss inte att göra det utan hans hjälp, hans kärlek eller hans förståelse. Genom våra förbund med Herren kan var och en av oss få den stärkande kraft, vägledning och hjälp vi behöver för att både förlåta och få förlåtelse.”

Min kära vän, du är så älskad. Din väg till förlåtelse ser förmodligen inte ut som min. Men eftersom vi alla är Guds barn och är så älskade, tar han hand om var och en av oss, utifrån våra individuella behov. Han visar oss helandets väg, även om det tar tid.

Jag hoppas att du söker den förlåtelse som din själ så innerligt behöver. Jag hoppas att mina ord har varit till hjälp för dig, men än mer hoppas jag att Anden har vittnat för dig om sanningen att Frälsaren kan ge oss frid, lindring och helhet.

Kära hälsningar

Din vän