Från UV: Aktuellt
4 saker att komma ihåg om du upplever relationsångest
Jag insåg att fastän jag var rädd så litade Gud på att jag skulle fatta beslutet om att gifta mig.
Det var inte så här jag trodde det skulle kännas att vara förlovad.
Min fästman var rättfärdig, värdig och snäll. Vi hade under bön övervägt beslutet att gifta oss. Men vad jag än gjorde kunde jag inte skaka av mig en fruktansvärt ängslig känsla.
Tänk om han är fel person för mig, undrade jag. Tänk om jag förstör min himmelske Faders plan för mig genom att göra fel val?
Vissa dagar kändes ångesten som ett förkrossande stenblock som jag inte kunde komma loss ifrån.
Om det var rätt att gifta mig med min fästman, varför kände jag då så här? Försökte Gud att tala om för mig att jag inte borde gifta mig med honom?
Så småningom fick jag veta att jag led av relationsångest, vilket gjorde det svårt att känna mig lugn över mitt val. Om jag kunde gå tillbaka och prata med mitt oroliga, förlovade jag, skulle jag nämna några av de här sakerna.
Alla kärlekshistorier är olika, och det är okej.
Jag minns att jag kände mig skyldig när jag läste vänners inlägg på sociala medier om deras förlovningar. ”Lättaste frågan någonsin!” kunde det stå. ”Jag tvivlade aldrig för en sekund på att det var han som var den rätte!”
Jag behövde förstå att min kamp med ångesten inte betydde att kärleken vi hade till varandra inte var verklig – eller att Gud inte vägledde oss.
I slutändan var det inte hur snabbt vi blev kära eller hur lätt vi fattade beslutet att gifta oss som var viktigt. Det som betydde något var hur vi växte tillsammans under den svåra tiden. Och att se min fästman älska mig under den svåraste, mest ångestfyllda tiden i mitt liv bekräftade att han verkligen var äkta vara.
Känslor av rädsla eller ångest kommer inte från Anden.
Något som hjälpte mig att gå vidare var att lära mig känna igen när Anden talade till mig – och när ångesten satte tankar i mitt sinne. När jag fick ont i magen vid tanken på att jag skulle gifta mig med min fästman, kom det från Gud? Eller var det bara min egen rädsla?
I Galaterbrevet 5:22 står det: ”Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet.” När jag tänkte på tillfällen i mitt liv då Gud hade talat till mig genom sin Ande hade det alltid åtföljts av uppmuntrande, fridfulla och stärkande känslor. Han orsakade mig aldrig rädsla eller panik.
Jag lärde mig också att den ständiga illamåendekänslan faktiskt var ett klassiskt symptom på ångestsyndrom. Och medan andliga maningar vanligtvis är lågmälda och subtila, var min ångest väldigt högljudd. Genom att använda strategier för att hantera mina oroliga tankar kunde jag bättre lugna mitt sinne och känna igen den Helige Andens tysta maningar och försäkran.
Även om de här stunderna av frid ibland var sällsynta, hjälpte det att skriva ner dem. Ibland satte jag en post-it-lapp på badrumsspegeln med ett skriftställe som gav mig tröst. Andra gånger skrev jag i min dagbok om en särskilt lugn känsla jag hade fått efter en innerlig bön. Min fästman och jag spelade till och med in videor där vi pratar om stunder då vi båda känt frid över att gifta oss. När jag blev rädd tittade vi på dem tillsammans för att komma ihåg hur Gud hade väglett oss dit vi var.
Var inte rädd för att be om hjälp.
När min ångest var som värst minns jag att det kändes som om min himmelske Fader hade övergett mig. Jag läste skrifterna, besökte templet, fastade och bad, men var ändå rädd. Varför hjälpte han mig inte mer?
När jag ser tillbaka förstår jag att han faktiskt hjälpte mig – men ofta genom andra. Han hjälpte mig genom en klok biskop som lyssnade och föreslog att jag skulle träffa en terapeut. Gud hjälpte mig genom min terapeut som gav mig sin professionella insikt och lärde mig praktiska strategier för att hantera känslorna. Senare fick jag hjälp av en läkare som rekommenderade att jag skulle pröva medicinering mot min ångest.
Gud hjälpte mig också genom släktingar som kände och älskade mig. När jag pratade med min fästman om mina känslor fick jag tröst genom hans förståelse och även stöd. Och jag fann tröst i vetskapen om att min Frälsare förstod mig fullständigt och fanns där för mig i mina svåraste stunder.
Gud ger dig förtroendet att välja.
Trots alla stilla, betryggande maningar gjorde min ångest att jag alltid önskade att jag hade fått ett säkrare svar. Jag bad fortfarande att himlen skulle öppnas och att Gud skulle sända ett tydligt tecken på att min fästman var rätt person att gifta sig med.
Men det hände inte.
I stället lärde jag mig att Gud anförtrodde åt mig att fatta beslutet. Hur mycket jag än ville att han bara skulle tala om för mig vad jag skulle göra, var det upp till mig att välja.
President Thomas S. Monson gav en gång det här rådet: ”Välj din älskade, älska ditt val.”
Till slut valde jag att gifta mig med min fästman. Vi beseglades i templet en vacker sommardag.
Spoilervarning: Min ångest försvann inte magiskt.
Jag fortsatte att träffa min terapeut, ta mediciner, söka andlig vägledning och prata med min man om mina utmaningar. Och med tiden kändes det bättre.
Jag älskar de här orden från äldste David A. Bednar i de tolv apostlarnas kvorum: ”När du och din äkta hälft förblir ståndaktiga på förbundsstigen får ni himmelsk hjälp till att skapa det äktenskap ni hoppas kunna ha.”
Min man och jag har nu varit gifta i fem år. Livet är inte perfekt, men vi är så lyckliga. Jag är så tacksam för att jag valde att handla i tro trots min oro.
Om du upplever relationsångest, vänd dig då till Herren, sök vägledning från profeter, dina ledare i kyrkan och vid behov sjukvården för att få hjälp. Din himmelske Fader kommer aldrig att överge dig. Han kommer att vägleda dig. Och i din strävan att följa honom ger han dig modet att lita på din förmåga att fatta bra beslut.