Tillämpa Läran och förbunden i ditt liv
Vad gör jag om jag har ”kört fast” i en evangeliefråga?
Genom att välja att ha tålamod med det vi ännu inte förstår, tillåter vi Anden att förändra våra hjärtan.
Oavsett hur smart du är kommer du oundvikligen att stöta på saker som du helt enkelt inte förstår.
Ett knepigt matteproblem. Ett kompakt stycke litteratur. Anledningen till att din bil gör det där konstiga ljudet. Listan är lång.
Ibland, med lite arbete, kan du räkna ut det. Men ibland känns det som att ju mer du gräver och rotar i frågan, desto mindre förstår du. Det är då du känner att du har kört fast på allvar.
Har det någonsin hänt dig när det gäller evangeliet? Det kan vara en lärosats du har svårt för, eller en riktlinje som du inte tycker verkar vettig, eller en realitet i ditt eget liv som inte verkar passa in med det du vet om Gud och hans plan. Ibland tycks en tanke vara för svår att smälta eller acceptera. Som en tugga som är för stor för att svälja.
Det här är precis vad en del medlemmar i kyrkan råkade ut för när de fick uppenbarelsen som gavs i Läran och förbunden 76 om härlighetsgraderna. De flesta av dem hade vuxit upp med en svartvit syn på himlen och helvetet. För dem kändes tanken på att nästan alla ska få uppstå i ett härlighetsrike inte rättvis. Det stämde inte överens med deras uppfattning om Guds natur. Till och med Brigham Young hade svårt för uppenbarelsen eftersom den ”stred direkt mot det han tidigare undervisats om” och eftersom den ”berörde hans egna känslor”.
En frågas vägskäl
När vi ”kör fast” i en evangeliefråga kommer vi till ett vägskäl i vår tro.
För några av de tidiga medlemmarna i kyrkan var uppenbarelsen en brytpunkt. Liksom Frälsarens lärjungar som inte klarade att höra någon ”svår tanke”, ”drog sig många av hans lärjungar undan och slutade vandra med honom” (Johannes 6:60, 66).
Men andra som till en början hade vacklat kom att ta emot den nya kunskapen med glädje. Så vad var skillnaden? Varför knäckte den här uppenbarelsen somligas tro medan den stärkte andras?
Allt handlar om hur de här personerna valde att reagera när deras andliga förståelse blev utmanad. När Brigham Young först hörde talas om uppenbarelsen sa han: ”Vänta lite. Jag förkastade den inte, men jag kunde inte förstå den.” Genom att be, studera och välja att ha tålamod med det han ännu inte förstod, lät han Anden förändra hans hjärta och vittna om sanningen.
I Mormons bok jämför Alma Guds ord med ett frö. När vi tar emot det här fröet i hjärtat kan vi välja att antingen ”kasta ut det genom vår otro” eller vänta lite, som Brigham Young, och se ”om det är ett verkligt frö eller ett gott frö” (se Alma 32:28). Alma lovar att om vi utövar tro och väntar, så börjar fröet gro inom oss och ”utvidga vår själ”, ”upplysa vårt förstånd” och ”bli välbehagligt” för oss.
Det här upplevde många trofasta sista dagars heliga som valde att söka Herrens vägledning. Brigham Young beskrev hur han efter mycket begrundan och bön till slut ”själv visste och förstod helt och hållet”. Som ett perfekt exempel på Moronis undervisning i Ether 12:6 fick han förvissningen efter det att hans tro hade prövats.
”Be, och ni ska få”
Herren förkunnade: ”Be, och ni ska få. Sök, och ni ska finna. Bulta, och dörren ska öppnas för er” (Matteus 7:7). Detta är inte bara ett klokt förslag; det är en befallning från Herren och den åtföljs av ett fast löfte om att han ska svara.
Den här och liknande befallningar upprepas överallt i skrifterna. Herren inbjuder oss ständigt att komma med våra svåraste frågor till honom. Han ber oss inte att blint acceptera det som vi inte kan förstå. När vi gör det med tålamod och tro och fortsätter att tjäna Herren, lovar han att ”uppenbara alla hemligheter … Ja, själva evighetens under” (Läran och förbunden 76:7–8).
Personligen har jag stora frågor som jag fortfarande inte har svar på, trots år av bön och uppriktigt sökande. Men jag tror inte att det betyder att Gud ignorerar mitt bultande. Jag kan se hans ljus genom springan i dörren. Jag kan känna att han är med mig och delar bördan när den är för tung att bära ensam.
När jag fortsätter att be, söka och bulta kan jag känna det lilla fröet svälla i hjärtat. Mina frågor tänjer på mig, ibland smärtsamt, men det ger mig mer utrymme att växa – i förståelse, i visdom, i tro, i närhet till min Fader i himlen. Jag har inte alla svar, men det känns inte som om jag har kört fast. Jag känner hopp i Herrens ”välbehagliga vilja” och jag litar på att han, när jag är redo, kommer att ge mig ”denna förmån att själv se och förstå” (se Läran och förbunden 76:7, 117).