Trofasthet och profeter – då och nu

Naturligtvis har Satan alltid försökt minska förtroendet för profeter och apostlar. Trots allt har de ju under historiens gång varit de främsta vittnena om Jesu Kristi namn för hela världen (se Läran och förbunden 107:23).

I vår tid försöker motståndaren hindra det som president Russell M. Nelson har kallat ”det viktigaste som sker på jorden i dag”, nämligen Israels insamling, som måste föregå Jesu Kristi andra ankomst. Profeterna och apostlarna innehar nycklarna till den här insamlingen. Därför ställs de alltid inför motstånd.

Vare sig i forna dagar eller i de sista dagarna har Satan till och med hittat sätt att bedra några av Guds egna förbundsbarn så att de strider mot Lammets apostlar, forntida och nutida (se 1 Nephi 11:34–36).

Här är fem principer som kan hjälpa oss undvika att gå i den fällan.

Tro på Herren Jesus Kristus

Den första av dessa principer är också evangeliets första grundsats: tro på Herren Jesus Kristus och hans försoning.

Tro ger ledning. President Jeffrey R. Holland, tillförordnad president för de tolv apostlarnas kvorum, har lärt att tro alltid pekar mot framtiden.

När vår tro på Kristus och tillit till Gud ökar ”ser [vi] framåt med trons öga, och ser” att deras löften uppfylls (Alma 5:15; se även Mosiah 18:21; Alma 32:40). Under ”Be One”-firandet till minne av 40-årsdagen av 1978 års uppenbarelse om prästadömet, uppmanade president Dallin H. Oaks, förste rådgivare i första presidentskapet, alla att ”se framåt i enheten i vår tro och lita på Herrens löfte” [se 2 Nephi 26:33].”

Detta fokus framåt för oss mot uppfyllandet av president Nelsons löfte om ”fullkomlig frid och harmoni” och dagen, som president Henry B. Eyring, andre rådgivare i första presidentskapet, har undervisat om, då ”Herren Jehova ska återvända för att bo med dem som har blivit hans folk och finna dem eniga, att de är av ett hjärta, förenade med honom och med vår himmelske Fader”.

Satan, å andra sidan, försöker förhärda Guds barn så att de ska fastna i ett fokus bakåt och älta tidigare omständigheter, uttalanden eller lärdomar – även dem som förtydligats av senare profeter och apostlar. Som ”våra bröders åklagare … dag och natt” (Uppenbarelseboken 12:10), uppviglar han till ständig kritik av Guds profeter och apostlar och deras lärdomar. På så sätt underminerar han skickligt tron på föremålet för deras vittnesbörd: Jesus Kristus – vilket är hans yttersta djävulska mål.

Nutida apostlars uttalanden om enighet, frid och harmoni visar tydligt att även om Satan är skicklig på att framkalla stridigheter och oenighet, är tiden inne för alla Guds förbundsbarn (se 1 Nephi 11:34–36) att vara eniga i att omfamna, och handla, enligt de eviga sanningar som Gud uppenbarar genom sina profeter och apostlar. Genom att göra det kan vi bli ett enat, lyckligt, mäktigt, trosfyllt förbundsfolk utan någon som helst skillnad i fråga om ras, kön, etnicitet eller annan oenighet.

Profeternas och apostlarnas undervisning, som inspirerar till denna enighet och säkra tro på Jesus Kristus, är det som alltid för oss framåt.

Moroni såg vår tid och lärde oss hur vi kan beskyddas från att bli kritiska mot profeter och apostlar: principen att inte fördöma eller döma.

”Döm mig inte för min ofullkomlighets skull”, sa Moroni, ”och inte heller min far för hans ofullkomlighets skull, och inte heller dem som skrivit före honom, utan tacka hellre Gud för att han har uppenbarat våra ofullkomligheter för er, så att ni kan lära er att vara visare än vi har varit” (Mormon 9:31; betoning tillagd).

Med andra ord fokuserar vi på och lär oss av profeternas och apostlarnas lärdomar och vittnesbörd om Kristus och hans evangelium och undviker att leta efter deras ofullkomligheter. Genom historien har Gud uppenbarat några av de här ofullkomligheterna till vår nytta och för att hjälpa oss bli klokare. Jag tackar honom för att han gjort det.

Men vi måste ändå vara försiktiga. Under generalkonferensen i april 2019 citerade president Eyring följande lärdom av president George Q. Cannon (1827–1901), förste rådgivare i första presidentskapet: ”Gud har utvalt sina tjänare. Han förbehåller sig rätten att fördöma dem, om de behöver fördömas. Han har inte gett den till oss som enskilda att klandra eller fördöma dem. Ingen, hur stark i tron han än är, oavsett hur hög i prästadömet, får tala illa om Herrens smorda och finna fel hos Guds myndighet på jorden utan att ådra sig hans misshag. Den Helige Anden drar sig undan en sådan människa, och hon går in i mörkret. När nu så är fallet, förstår ni inte hur viktigt det är att vi är försiktiga?”

Ni och jag har Herrens välsignelse och befallning vad gäller profetiska lärdomar och handlingar, även sådana som vi kan ha svårt att förstå eller acceptera:

”Därför ska du, det vill säga kyrkan, ge akt på alla hans ord och befallningar som han ska ge dig såsom han tar emot dem och vandra i all helighet inför mig,

för hans ord ska ni ta emot som från min egen mun, med största tålamod och tro” (Läran och förbunden 21:4–5, betoning tillagd).

Återigen, vi varken fördömer eller dömer (se Matteus 7:1–2). När jag har gått framåt med tro på Jesus Kristus och tacksamhet för välsignelsen av profeter och apostlar har jag blivit rikligen välsignad (se Läran och förbunden 21:6).

En annan huvudprincip är att undvika att överskrida vår befogenhet eller ta på oss roller som vi inte har. De här tänkesätten vilseleder oss till att ha för höga tankar om våra egna åsikter, vilket är en naturlig följd när vi har för låga tankar om profeternas och apostlarnas undervisning. Fördömande av profeter och apostlar, även de som levde i gångna tider, överskrider uppenbarligen vår befogenhet, eftersom Herren förbehåller sig denna förmåga. Jag är fullt övertygad om att vår allvetande, kärleksfulle och barmhärtige Frälsare har eller kommer att ta itu med och ivrigt förlåta alla tidigare misstag och brister, precis som vi hoppas att han ska göra för oss i dag.

Ett annat exempel på att överskrida sina befogenheter är att ta sig friheten att instruera profeter och apostlar om vad kyrkan ska göra eller hur den ska ledas. Det är Herrens roll, inte vår (se Läran och förbunden 28:2–7). Hur välmenande vi än må vara är det högmod som ligger till grund för fördömande och den egenmäktiga friheten att instruera profeter och apostlar, och leder till villfarelse och underlåtenhet i att följa profetisk myndighet.

Från år 1820 fram tills i dag har Herren ständigt undervisat sina profeter, siare och uppenbarare om uppenbarelseprocessen genom vilken han leder sin kyrka.

President Nelson har sagt:

”När vi samlas som första presidentskapets råd och de tolvs kvorum blir våra mötesrum uppenbarelserum. Anden är påtagligt närvarande … Även om vi har olika syn på saken initialt är den kärlek vi känner till varandra konstant. Vår enighet hjälper oss urskilja Herrens vilja för sin kyrka.

På våra möten bestämmer aldrig majoriteten! Vi lyssnar under bön på varandra och talar med varandra tills vi är eniga.”

Äldste D. Todd Christofferson i de tolv apostlarnas kvorum har sagt: ”Målet är inte bara att nå samförstånd bland rådsmedlemmarna utan att få uppenbarelse från Gud. Det är en process som innefattar både förnuft och tro så att Herrens avsikt och vilja ska bli uppenbar.”

Den här återställda, finjusterade principen för visshet ökar förtroendet för våra nuvarande ledares förmåga att alltid leda kyrkan enligt Herrens vilja.

Naturligtvis är Jesus Kristus sin kyrkas överhuvud och han vägleder sina profeter. Det vi kanske uppfattar som ofullkomligheter i deras ord eller handlingar kan i själva verket återspegla ofullkomligheter i vår egen uppfattningsförmåga eller jordiska förståelse. När vi minns att Herrens vägar är högre än våra vägar och att hans tankar är högre än våra tankar (se Jesaja 55:8–9) kan vi undvika att döma profeter, även de som levde förr. Den här ödmjuka inställningen gör att vi kan följa de levande profeternas ord ”med största tålamod och tro” (Läran och förbunden 21:5, se även 1:28).

Den hjälper oss också att få mer uppenbarelse, hopp och tro på Kristus i en allt svårare värld. Enligt Jakob ”utforskar vi profeterna, och vi får många uppenbarelser och har profetians ande. Och med alla dessa vittnen får vi ett hopp, och vår tro blir … orubblig” (Jakob 4:6). Om vi är ödmjuka kan dessa heliga upplevelser ta bort vår önskan att finna fel på profeter och apostlar, även de som levde förr (se Läran och förbunden 88:124; 136:23). Ödmjukhet hjälper oss att ”utforska profeterna” efter sanningar som ökar vår glädje och frid och inte söka efter ofullkomligheter.

I den andan bär jag mitt fasta och kärleksfulla vittnesbörd om att profeterna från Joseph Smith och framåt har varit Guds profeter i en obruten successionslinje till och med president Russell M. Nelson. Det har varit en stor välsignelse för mig att ”utforska profeterna” och komma närmare Gud genom den undervisning som var och en av dem ger.

Jag vittnar om att de som kallats till det heliga apostlaskapet under dessa profeters ledning var och är särskilda vittnen om Jesu Kristi namn i hela världen. Vilken förmån det är att kunna se och gå framåt mot Jesus Kristus genom dessa vittnens lärdomar.