”Hur kan jag klaga?” Liahona, jan. 2026.
Porträtt av tro
Hur kan jag klaga?
Våra fyra flyttar som flyktingfamilj visade sig bli en gigantisk prövning. Men vi håller fast vid ledstången av järn i vissheten om att Herren leder oss mot en bättre framtid.
Hösten 2019 kom jag till Spanien med mina barn, 8-årige Aaron och 17-årige Jorge, som har autism. Med bara mina drömmar nedpackade i en resväska höll jag fast vid Gud och litade helt och fullt på honom.
En barmhärtig samarier välkomnade oss till sitt hem där vi bodde i två veckor. Men att ta bort Jorge från omgivningen han kände till var inte lätt. På grund av sitt tillstånd följer han strikta rutiner. De första nätterna bankade han i väggarna och jag gick snabbt upp för att hindra honom från att väcka andra. Jag knäböjde bredvid honom och bad, och mindes Jesaja 41:10: ”Var inte rädd, för jag är med dig, se dig inte ängsligt om, för jag är din Gud. Jag styrker dig, jag hjälper dig, jag stöder dig med min rättfärdighets högra hand.”
Under vår andra helg i Spanien kom vi till kyrkan precis när sakramentsmötet var över. Jag gick fram till en ung kvinna som var tillsammans med primärbarnen och förklarade att jag var medlem i kyrkan men inte kände någon. Hon presenterade oss för flera andra medlemmar.
Dagen därpå tog kommunfullmäktige i Zaragoza emot oss som flyktingar och tog oss till en lägenhet utan vatten eller elektricitet. Biskopsrådet, Hjälpföreningen och äldstekvorumet i församlingen vi gick i kom till vår undsättning med filtar, mat som inte behövde värmas upp, vinterkläder och andra förnödenheter.
Mina barn började skolan och jag påbörjade en utbildning. Måltiderna var en utmaning för Jorge som var van vid att äta mitt på dagen. Hans privatlärare informerade mig om att oavsett vem som undervisade tog han ut maten och började äta när klockan slog tolv.
”Jag ska också fasta”
Våra fyra flyttar visade sig bli en gigantisk prövning. Jag bad om att kunna vara stark men grät ofta ensam. I flera veckor sov jag bara två eller tre timmar per natt. Efter att ha sökt jobb i flera dagar välsignades jag med att få ett jobb där jag tog hand om en ung kvinna med obotlig hjärncancer. Efter varje arbetspass hämtade jag mina barn, hjälpte dem med deras studier och gjorde sedan mina läxor.
Jag tog hand om den här underbara unga kvinnan i ett år, tills hon gick bort vid 48 års ålder och lämnade efter sig två små barn. Hennes situation fick mig att fråga mig själv: ”Hur kan jag klaga?” Genom att ta hand om henne kunde vi ta hand om våra behov och min själ fylldes av tacksamhet mot min himmelske Fader.
Varje dag hemma läste vi skrifterna, bad och skapade rutiner för att ge Jorge trygghet. I början av 2024 började vi förbereda oss för att besöka Madrids tempel i Spanien. För att komma närmare vår himmelske Fader kände jag att vi borde fasta som familj. Aaron gick med på det och nästa morgon sa Jorge till mig: ”Mamma, i dag ska jag också fasta.” Det var ett ögonblick av obeskrivlig glädje.
”Jag kände att vi skulle fasta som familj för att komma närmare vår himmelske Fader när vi började förbereda oss för att åka till Madrids tempel i Spanien”, säger Yesmin. ”Jorge sa till mig: ’Mamma, i dag ska jag också fasta.’ Det var ett ögonblick av obeskrivlig glädje.”
Sedan vårt besök i templet har Jorge blivit mycket bättre. Han är mer flexibel med sitt schema. På lördagar gör han i ordning sina kläder så att han kan vara redo att dela ut sakramentet på söndagen. Han har också gjort stora framsteg akademiskt.
I dag försörjer vi oss själva, med stöd av en kärleksfull himmelsk Fader. Jesus Kristus har uppväckt oss ur askan (se Jesaja 61:3). Genom att betala vårt tionde har vi fått rikliga välsignelser. Vi håller fast vid ledstången av järn (se 1 Nephi 8:24, 30; 11:25; 15:23) med visshet om att vi går mot en bättre framtid.