Jag kände frid

Illustration: Allen Garns

När jag fick två ämbeten i kyrkan som pianist under samma vecka började jag fundera över hur jag skulle hinna med mina andra ansvar hemma, på jobbet och i skolan. Min allra innersta önskan var att tjäna Herren och föra hans ande till människor medan jag finslipade mina talanger. Jag kände mig emellertid otillräcklig eftersom jag inte kunde ägna mig åt mina nya ämbeten som jag hade velat.

Veckan därpå fanns det mycket att göra på företaget där jag jobbade. Eftersom det mesta av mitt arbete går ut på att skriva började mina armar och handleder värka. Jag oroade mig för om jag skulle kunna spela piano om smärtan inte försvann.

På söndagen, när jag spelade preludiet på pianot i möteshuset, började mina muskler värka igen. Jag bad en snabb bön i hjärtat om styrka att fortsätta spela.

Under sakramentet insåg jag att nästa planerade psalm var en som jag inte hade spelat på länge. Som om det inte räcker med min smärta – nu måste jag spela en svår psalm också, tänkte jag. Det var då jag läste de här orden, som uttryckte exakt vad jag kände:

Medan jag läste kände jag frid. Jag visste att Frälsaren kände till mina smärtor. Han hade trots allt lidit dem (se Alma 7:11–12). Jag behövde inte gå igenom det här ensam. Jag hade inte väntat mig det, men jag kände Herrens Ande.

När jag började spela kände jag ingen smärta längre, och mina fingrar kände igen noterna. Jag insåg att mitt tjänande hade banat väg för helande och fört mig närmare min himmelske Fader.

När jag tänker på min upplevelse vid pianot vet jag att jag inte spelade ensam. Jag berördes av Jesu Kristi kraft och nåd – en andlig upplevelse som kom tack vare att jag tjänade honom. Jag vet att han alltid är där för att stötta och ge oss kraft om vi är villiga att tjäna honom.