En bön i mitt hjärta

Illustration: Allen Garns

När jag gick i grundskolan gav mamma mig alltid min lunch, pussade mig på pannan och sa: ”Gör ditt bästa i dag och kom ihåg att ha en bön i hjärtat.” Hon sa samma sak varje morgon, ända tills jag slutade high school.

Faktum är att ”ha en bön i hjärtat” var det sista hon sa till mig när jag satte mig på planet för att åka på min tvååriga mission till Florida. Jag blev så van vid att höra henne säga det att jag inte tänkte så mycket på det när jag växte upp. Jag tänkte att det bara var något som hennes generation alltid sa, som ”ha en bra dag”.

Som heltidsmissionär lärde jag mig prata lite spanska när jag verkade i Miami i Florida. Jag upptäckte att våra nya vänner, många från Kuba och Puerto Rico, var precis som mamma. Varje familj vi besökte tog avsked av oss med en liknande kärleksfull hälsning ”Vaya con Dios” (Gå med Gud).

När jag äntligen började förstå vad mamma menade började jag försöka hitta sätt att verkligen ha en bön i hjärtat. När jag gjorde det växte min tacksamhet för min himmelske Fader och hans Son Jesus Kristus. Jag fick större uthållighet i prövningar och svårigheter. Jag kände en större kärlek till mina föräldrar och en uppskattning för de uppoffringar de hade gjort för mig.

En dag läste jag om Frälsarens besök hos nephiterna efter sin uppståndelse. Andra dagen av sitt besök ”bjöd han sina lärjungar att be”. Medan de bad, bad också Frälsaren och talade ”stora och förunderliga” ord. När han var färdig befallde han mängden ”att de inte skulle sluta be i sina hjärtan” (3 Nephi 19:17, 34; 20:1).

Ett sätt att göra det är att tänka på bönen som en tavelram som omger våra dagliga aktiviteter. Den ramen av bön, tillsammans med kärlek och tacksamhet, hjälper oss att fokusera på Frälsaren och hålla våra förbund.

Jag är tacksam för min mors dagliga råd att ”inte sluta be” i mitt hjärta. Det har gjort en enorm skillnad i mitt liv.