Inte förlorad för Frälsaren

Illustration av Allen Garns, med tillstånd att avbilda Del Parsons målning Det förlorade lammet

En familjemedlem och hennes man bestämde sig nyligen för att lämna kyrkan tillsammans med sina små barn. Nyheten var hjärtslitande för vår familj. Under veckorna som följde försökte vi hitta vårt nya normala.

Dagarna efter att de hade berättat det var fyllda av ångest, tårar och innerliga böner till vår himmelske Fader. Ett av mina omedelbara bönesvar var att jag behövde besöka templet varje vecka. Som studerande och arbetande hustru och mamma tyckte jag att svaret innebar en utmaning, men jag bestämde mig för att lyda maningen så gott jag kunde.

En kväll efter ett särskilt jobbigt arbetsskift kände jag starkt att jag behövde åka till templet den kvällen. Jag bad min son följa med mig för att utföra inledande förrättningar.

När vi kom till templet delade vi på oss. När jag utförde ställföreträdande förrättningar för flera systrar och lyssnade på deras utlovade välsignelser överväldigades jag av känslor. Jag kunde inte sluta tänka på våra vilsegångna familjemedlemmar.

När jag var klar bytte jag om, gick till väntrummet och satte mig ner. Men snart kände jag att jag behövde byta plats så att jag kunde se min son när han kom ut från männens omklädningsrum.

Jag flyttade på mig men kände mig obekväm på varje plats jag satt – tills jag slutligen satte mig på soffan som vette mot väggen nära ingången till templet. Jag hade just tagit upp skrifterna och försökte lugna mitt oroliga hjärta när jag tittade upp mot väggen.

Där såg jag en målning i nästan naturlig storlek av Frälsaren som höll ett litet lamm i famnen. Anden påminde mig plötsligt om att även om det kändes som om mina kära familjemedlemmar var förlorade för mig, så var de inte förlorade för vår Frälsare.

”Om någon av er har hundra får och förlorar ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går ut efter det förlorade tills han finner det?

Och när han har funnit det, blir han glad och lägger det över sina axlar” (Lukas 15:4–5).

Vi fortsätter att älska och be för dem som har irrat sig bort. Men när jag överväldigas av sorg minns jag den här upplevelsen och hoppas att de som gått vilse en dag ska hitta tillbaka med hjälp av en kärleksfull Frälsare.