Vad jag lärde mig om andligt oberoende av att flytta till ett annat land

När jag flyttade kände jag ingen och kunde inte tala engelska. Jag kände mig vilsen, utan kontakter och ensam. Det var skrämmande.

När jag hade berättat för mamma om min oro över att bo i ett annat land hade hon gett mig rådet: ”Vart du än åker, sök efter kyrkan.”

Så det var precis det jag gjorde: jag letade upp närmaste möteshus och hittade min församling. Jag hade ingen aning om att det här enkla steget skulle bli en vändpunkt på min resa mot andligt oberoende.

Min första söndag i det här nya landet var överväldigande, men att välkomnas av medlemmarna i min nya församling var ett sant underverk. En syster frågade om jag ville vara med på institutet, och genom det förbättrade jag inte bara min engelska utan utökade också min vänkrets.

Tack vare institutet deltog jag i en konferens i närheten för unga ensamstående vuxna i kyrkan och fick kontakt med andra unga vuxna som strävade efter att leva efter evangeliet.

Jag kände verkligen hur mitt andliga oberoende växte när jag i en anda av bön levde efter mina förbund, tog sakramentet varje söndag och tjänade andra.

Trots alla de här välsignelserna ställdes jag ändå inför utmaningar.

Att arbeta som inneboende barnflicka gick inte så smidigt som jag hade förväntat mig. Min värdfamilj höll inte sin del av vårt kontrakt och det slutade med att jag bestämde mig för att leta efter ett nytt jobb och någonstans att bo.

Det var många kvällar när jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Sökandet verkade oändligt och det spända förhållandet med min värdfamilj fick mig att ifrågasätta allt.

Jag visste att det första steget var att be till min himmelske Fader om min situation. Som äldste Clement M. Matswagothata, områdessjuttio, har sagt: ”Var bedjande när du söker efter sätt att bli oberoende. Jag försäkrar dig att vår himmelske Fader för tankar till ditt sinne och välsignar dig.”

Varje kväll vände jag mig till min himmelske Fader i bön och bad, inte bara om en utväg, utan om styrka att följa maningarna. Jag visste att ”tro utan gärningar är död” (se Jakobs brev 2:26).

När jag berättade om min situation för vänner i församlingen erbjöd en syster mig ett deltidsjobb som hjälpte mig spara extra pengar för att försörja mig. Jag var så tacksam för att jag hade fått kontakt med min församling och kunde lita på dem under den här svåra tiden.

Så småningom hittade jag en ny värdfamilj i Utah. Efter att ha bett mycket kände jag starkt att det var där jag behövde vara. Jag flyttade igen och hittade en församling för unga ensamstående vuxna där jag kunde fortsätta tjäna och utvecklas.

Den här upplevelsen lärde mig att oberoende – andligt eller timligt – inte innebär att vi måste klara av allting på egen hand. Som äldste Gerrit W. Gong i de tolv apostlarnas kvorum har sagt: ”’Oberoende’ innebär inte att vi bara förlitar oss på oss själva. I slutändan innebär det tro och tillit till Herren. Oberoende är ett val vi gör att komma till Herren så att han kan hjälpa oss hjälpa andra.”

Genom tro och ödmjukhet kan vi överlämna våra svagheter och Herren kan ”göra så att det svaga blir starkt” (Ether 12:27). Mina svagheter blev möjligheter för mig att komma närmare Gud och lita på att han skulle hjälpa mig ”att handla, att stå oberoende och att bli som han är”.

När jag känner mig osäker eller rädd inför framtiden kan jag känna frid om jag prioriterar min relation till min himmelske Fader och Jesus Kristus genom att be, ha kontakt med mina medlärjungar och förnya mina förbund.

När jag ser tillbaka på min resa ser jag att varje utmaning var en möjlighet till andlig utveckling. Precis som mitt timliga oberoende växte, växte mitt andliga oberoende när jag agerade för att stärka min relation med Gud.

Oavsett vart livet tar mig kommer jag alltid ihåg mammas råd att söka kyrkan – att söka Kristus. Jag vet att min himmelske Fader och Jesus Kristus är fullt medvetna om mina omständigheter. Vart jag än går leds jag alltid i rätt riktning när jag vänder mig till dem.