Få trampa vinpressen själv

Våren 2021 var en hektisk tid för familjen med småbarn på 4, 6 och 8 år, en tonåring som bodde hos oss varannan vecka och en pandemi som gav högre belastning på arbetet för både mig och min hustru. Vi hade inga möten i kyrkan och templet var stängt. I allt detta hade jag dessutom bestämt mig för att lämna min anställning på en myndighet och gå tillbaka till mina rötter genom en chefstjänst inom psykiatrin. En väg hade öppnats och karriären skulle kunna skjuta fart rejält.

Plötsligt fick jag problem med orken vid löpning. Efter några veckors försök att komma till rätta med det blev jag inlagd på hjärtavdelning för utredning. Där fick jag på röntgen se att jag hade en förträngning på ett av hjärtats kranskärl. Den åtgärdades med besked om att det här inte skulle ge bestående men och sedan rullades jag tillbaka till patientsalen jag delade med tre åldriga medpatienter.

Beskedet var omtumlande. Jag fylldes av förvåning och sorg, men även skuld över att ha ställt till det för familjen, och skam över att inte ha fångat upp det här i tid. Insikt om att jag behövde förändra mitt liv och ilska över arbetsbelastningen jag haft tillkom.

Jag kände tidigt att människor bad för mig. Jag kan inte beskriva det närmare än så, utan det var helt enkelt en känsla. Den gav tröst och kraft, i synnerhet då templet inte fanns att tillgå.

Jag avsade mig min nya tjänst och tilläts återta min uppsägning. Några veckor senare tog jag ut all innestående semester och gick på lång sommarledighet. Jag hade stort behov att utförligt, vitt och brett beskriva vad som hänt men pratade ytterst sällan om det innersta: skulden och skammen.

Jag kom tidigt att tänka på Hugh B. Browns berättelse om vinbärsbusken. Jag höll uppenbarligen på att dra iväg åt fel håll, så nu klev Gud in. Jag försökte känna en tacksamhet i att han brydde sig så mycket om mig, att han var villig att beskära mig.

Samtidigt mådde jag bara sämre och sämre fysiskt. Det blev inte alls som de sagt på sjukhuset. Jag blev muskelsvag och fick inte till löpningen. Psyket påverkades också. Jag började sova dåligt, det blev allt svårare att föra vettiga konversationer med mig och jag blev mindre hänsynsfull. Vikten rasade, jag antog att det berodde på mina kostförändringar. Två månader efter infarkten diagnosticerades jag med giftstruma och kunde påbörja behandling för den. Efter det började jag må bättre.

I dag är jag frisk och har viss distans till det som inträffade. Jag vet inte om Gud aktivt stoppade mig från just det karriärsteget eller om han ville låta mig uppleva hur snabbt livet kan förändras, men jag erkänner Guds hand i sjukdomarna jag fick 2021. Jag känner stor tacksamhet över livet, ett liv bestående av både positiva och negativa överraskningar.

Var inte ett syfte med att komma hit att få erfara skröpligheter, smärta och sjukdomar på samma sätt som Jesus? Är det inte just svårigheter som ger oss erfarenhet och tjänar oss till godo? Ingår det inte i det jordiska att korta stunder få trampa vinpressen själv? (Alma 7:11-12, Läran och förbunden 122:7, Jesaja 63:3)

När jag tittar tillbaka ser jag Jesus i den tydliga riktningsförändringen, i förbönerna, i kraften han gav min hustru när jag var så inne i mig själv och mina sjukdomar och i stödet i vardagen från släkt och vänner. Jag minns särskilt en kvorummedlem som någon dag efter att jag kommit hem hjälpte till med ett praktiskt problem i hemmet och en vän jag kände mig bekväm att ta det innersta med. Skuld och skam har ersatts av acceptans, frid och tacksamhet.