Tragedi och helande i Peru

Sent på dagen den 7 juni 1990 var missionskamraterna Manuel Navarro och Guillermo Chuquimango på väg hem. De tyckte om att vara missionärer, att arbeta hårt, besöka olika regioner i Peru och föra människor till Jesus Kristus.

Deras nuvarande område, Huaraz, kunde dock vara farligt på kvällen. En revolutionär grupp som kallade sig Sendero Luminoso, eller Lysande stigen, hade stridit mot den peruanska regeringen i mer än ett decennium. På senare tid hade deras attacker blivit mer aggressiva i takt med att stigande inflation och ekonomiska stridigheter drabbade landet.

För att missionärerna skulle vara i säkerhet införde de fem missionerna i Peru utegångsförbud och begränsade missionsarbetet till dagtid. Men den här kvällen kände sig äldste Navarro och äldste Chuquimango glada och pratsamma. De hade just hållit en evangelielektion och hade ungefär 15 minuter på sig att komma hem.

Medan de gick och pratade lade äldste Navarro märke till två unga män ett kvarter framför dem. De knuffade en gul bil framför sig. Manuel funderade på att hjälpa till, men männen startade snart bilen och körde i väg.

En kort stund senare kom missionärerna till en park nära sitt hem. Den gula bilen stod parkerad cirka 1,5 meter från där de gick. I närheten låg en militärbas.

”Det ser ut som en bilbomb”, sa äldste Chuquimango. Äldste Navarro såg några springa i väg och i samma ögonblick exploderade bilen.

Tryckvågen träffade äldste Navarro och slungade upp honom i luften medan granatsplitter ven omkring honom. När han slog i marken var han skräckslagen. Han tänkte på sin kamrat. Hade han tagit det värsta av explosionen?

Just då kände han hur äldste Chuquimango lyfte upp honom från marken. Parken såg ut som en krigszon när soldater från basen – bombens uppenbara mål – avfyrade sina vapen förbi de pyrande resterna av bilen. Stödd mot sin kamrat lyckades äldste Navarro gå resten av vägen hem.

När de kom dit gick han in i badrummet och såg sig i spegeln. Hans ansikte var blodigt, men han kunde inte hitta något sår på huvudet. Han kände sig bara svimfärdig.

”Ge mig en välsignelse”, sa han till sin kamrat. Äldste Chuquimango, som bara hade fått lindriga skador, lade sina darrande händer på äldste Navarros huvud och välsignade honom.

Kort därefter, på sjukhuset, svimmade äldste Navarro av blodförlust. Han var i trängande behov av en transfusion. Heliga från Huaraz kom till sjukhuset i hopp om att kunna ge blod, men ingen av dem hade rätt blodgrupp. Läkarna tog sedan prover på äldste Chuquimangos blod och upptäckte att han passade perfekt.

För andra gången den kvällen räddade äldste Chuquimango livet på sin kamrat.

Dagen efter explosionen förflyttades äldste Navarro av läkare till en klinik i Lima. Där gav äldste Charles A. Didier i områdespresidentskapet honom en välsignelse och lovade att han snart skulle återvända till missionsfältet.

Efter att ha tagit hand om äldste Navarros övriga skador fokuserade läkarna på att rekonstruera hans skadade ansikte. Splitter hade skurit in i hans kindben och skadat synnerven i hans högra öga, vilket gjorde att ögat måste tas bort. Hans föräldrar, som hade kommit till Lima, berättade nyheten för honom.

Med fullt ekonomiskt stöd från kyrkan genomgick äldste Navarro tre operationer för att ta bort ögat och reparera den skadade ögonhålan.

Medan äldste Navarro återhämtade sig på kliniken fick han besök av Luis Palomino, en vän från hans hemstad som gick i skolan i Lima. Trots att hans skador gjorde det svårt för honom att prata med Luis började äldste Navarro undervisa missionärslektionerna.

Luis blev överraskad och imponerad av äldste Navarros beslut att slutföra sin mission. ”Jag vill veta vad som motiverar dig”, sa Luis till honom. ”Varför är din tro så stor?”

Sex veckor efter explosionen lämnade äldste Navarro kliniken och började verka på missionskontoret i Lima. Terrorhotet var fortfarande stort och han blev rädd varje gång han såg en bil lik den som exploderade. Han hade svårt att sova på natten.

En dag kom Luis till missionskontoret för att besöka äldste Navarro. ”Jag vill döpas”, berättade han för honom. ”Vad behöver jag göra?”

Under de följande veckorna höll äldste Navarro och hans kamrat resten av lektionerna för Luis i ett närliggande möteshus. Äldste Navarro tyckte det var spännande att få undervisa en vän och Luis uppnådde ivrigt alla mål han hade satt med missionärerna.

Den 4 oktober 1990 döptes Luis av äldste Navarro. Fastän äldste Navarro fortfarande led av sina skador hade prövningen gjort det möjligt för honom att döpa en vän från sin hemstad – något han aldrig förväntat sig att få göra. När Luis kom upp ur vattnet kramade de om varandra och äldste Navarro kände Anden starkt. Han visste att Luis också kunde känna den.

Till minne av detta tillfälle gav äldste Navarro Luis en bibel. ”När dagarna blir mörka”, skrev äldste Navarro på omslagets insida, ”tänk bara på den här dagen, dagen då du föddes på nytt.”