Genom många steg i tro
En solig förmiddag har jag bestämt videoträff med mina goda vänner. Sigrid, Robert, Filippa och Ludwig bodde fram tills för några månader sedan på en fin liten gård i Småland och tillhörde Karlskrona gren där Robert också växte upp. I dag tar de dock emot mig från sitt nya hem i Norge, med en vidunderlig utsikt över böljande, blånande berg. Familjen Blomberg har lovat att berätta om hur det kom sig att de efter sjutton år tillsammans flyttat till grannlandet.
Deras gemensamma historia började då Sigrid och Robert, som båda är mycket musikaliska, var med i samma band under en kyrkaktivitet. Efter lite kringelikrokar blev de ett par och kom att gifta sig. Redan när de började tala om ett liv tillsammans bestämdes det att de skulle bo tio år i vardera landet innan de skulle bestämma sig för var de skulle bo permanent. Första rundan gick till Sverige.
Efter att ha försökt bli föräldrar under en längre tid påbörjade paret processen att få bli adoptivföräldrar. De behövde dock visa att de inte var rotlösa och att det fanns ett nätverk runt familjen. Då bestämde de sig för att flytta tillbaka till Roberts hemtrakter i Bergkvara och hittade gården Fridhem där bopålarna slogs ned. Flera omständigheter gjorde att det inte passade att packa ihop bohaget efter de första tio åren. Bland annat ledde sjukdom och utmattning till att adoptionsplanerna lades på is och att de använde sig av provrörsbefruktning, IVF, i stället. Familjen växte och Blombergs blev lokala ”kändisar” i och med sitt engagemang i självhushållning och regenerativt jordbruk.
I samband med ett arv och med hjälp av besparingar gjorde paret sig av med sina lån. Sedan fick Robert väldigt starka och andliga påtryckningar om att ett tredje barn väntade på dem. Han berättade om sina upplevelser för Sigrid.
”Kanske är det lättare för en man att acceptera att inte få egna barn”, säger Robert. ”Innan barnen tänkte jag att livet kunde bli okej ändå, men för Sigrid var det annorlunda.”
”Att bli mamma är inte som att bli popstjärna eller chef”, säger Sigrid. ”Det är naturligt. Men jag var helt nöjd med de två barn vi hade fått och nu låg småbarnsåren bakom oss. Trots det var jag med på tåget på en gång.”
IVF-behandlingen behövde finansieras privat, så Blombergs sålde sina sista tillgångar. I slutet av sommaren 2024 var det ekonomiska klart och i slutet av året var Sigrid gravid. Samtidigt med detta pågick processen att åtminstone komma närmare familjen i Norge och blicken riktades mot Värmland. Det kändes dock inte rätt.
”Tre timmars bilresa i stället för en dag är ju bättre, men det var ju ändå till min storfamilj vi ville ha nära, inte minst mamma”, säger Sigrid. ”Vi bestämde oss därför att det äntligen var dags för åren i Norge.”
Sigrid och Robert avslutar: ”Vi har hela tiden haft känslan av att Gud känner oss och kommer att ge oss vad vi behöver, men vi har behövt ta många steg i tro i den här processen! När vi väl hade tagit beslutet var det som att allt hände på en gång. Vi fick mycket hjälp från medlemmarna i Karlskrona gren, inte minst president Grice. Vi bor nu fyrtio minuter från mamma. Jag (Sigrid) ville så gärna ha den här öppna utsikten med blå kullar i bakgrunden vid horisonten. Vi njuter av den vackra naturen och kan nu bestiga en fjälltopp i veckan om vi vill. Vi har blivit mycket väl mottagna och jobbar nu för att bygga upp ett lokalt nätverk och hitta jobb. Och nu får vi väl se till att stanna här åtminstone tills det norska templet är färdigt!”