Vad jag har lärt mig av att be Kristus vara min berättelses upphovsman

Jag utbildade mig och fick både grundexamen och juristexamen. Jag gifte mig halvvägs genom mina juridikstudier. Jag fick min första son året efter att jag tagit advokatexamen. Jag fick fler barn, och min man och jag älskade och vårdade dem samtidigt som vi båda arbetade. Det var fullt upp, ibland hektiskt – vi tänjdes ut och var ibland trötta. Jag stöttade honom och han stöttade mig. Familjen var, och är fortfarande, vår högsta prioritet. Min man och jag sökte inspiration i de här valen och i tajmingen. Detta var vad vi kände oss manade att göra. Vi försökte låta Gud råda.

Ur ett ekonomiskt och yrkesmässigt perspektiv skulle det ha varit vettigt att vänta med att skaffa barn tills jag var mer etablerad i mitt yrke. Men när vi låter Herren vara upphovsman till våra berättelser gör vi ibland sådant som världen inte kan förstå. Jag jonglerade graviditeter, att föda och vårda barn, skjutsning, knatteligan, ansvar i kyrkan, att vara en stöttande maka och mina yrkesmässiga intressen. Det var en glädjefylld jonglering som jag inte skulle vilja ändra på. Vi kände oss säkra på vår kurs eftersom vi lät Gud råda.

Missförstå mig inte nu. Jag säger inte att alla ska följa min väg. Våra berättelser är inte likadana. Jag delar med mig av min eftersom det är den jag kan. Men det vi har gemensamt är vår motivation: att låta Gud råda.

Att vara mamma är min högsta prioritet. Det är min största glädje. Gud välsignade våra första föräldrar och gav dem befallningen: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden” (1 Moseboken 1:28). Det första budet som gavs till Adam och Eva ”gällde deras möjlighet att … bli föräldrar”.

Min främsta inriktning är på moderskapet. Den inriktningen var inte oförenlig med min ihärdiga strävan efter utbildning. Vi är befallda att söka lärdom – och en del av den kommer i vår strävan efter utbildning. Den kommer också i föräldraskapet, där vi lär oss att bli gudalika genom att odla egenskaper som kärlek, medkänsla och tålamod.

Att låta Gud råda innebär att vi ber honom att vara delaktig i tajmingen för våra val.

Jag är evigt tacksam för att ha fått inspiration från Herren och vägledning från profeter till hjälp åt min man och mig i tajmingen av vårt val att välkomna barn i familjen när vi gjorde det. Jag är så tacksam att jag följde maningarna och inte lät världsligt inflytande, bekvämlighet, ära eller pengar stå i vägen för valet att uppfylla min gudomliga potential att föda och fostra barn.

Kvinnor med och utan barn, av Caitlin Connolly, kopiering förbjuden

Ändamålet med vår skapelse

Om män och kvinnor slutar att få och vårda barn tar den här jordiska upplevelsen slut. Det är därför synnerligen viktigt att vi varken försummar eller avfärdar föräldraskapets heliga ansvar.

Ett överflöd av samhällsvetenskapliga data visar den avgörande, negativa inverkan på nationer och civilisationer som slutar att skaffa barn. I många delar av världen är det genomsnittliga antalet levande födda barn per kvinna färre än två. Det betyder att vi inte ersätter oss själva.

Som ledare i kyrkan är vi bekymrade över den senaste tidens trender vad gäller äktenskap och barnafödande. I USA har vi under de senaste 30 åren sett en minskning av antal medborgare som någon gång har varit gifta, med åtta till nio procent. De här siffrorna ”representerar ett världsomfattande problem”. När människor inte gifter sig föds färre barn.

USA passerade nyligen ”en gräns där det bland vuxna mellan 18–55 år nu finns en större andel ensamstående vuxna utan barn än det finns gifta vuxna med barn”.

Barn är livsviktiga för att upprätthålla civilisationen. De är nödvändiga för den fantastiska lycksalighetsplanen. Budet att vi ska föröka oss och uppfylla jorden gäller fortfarande.

Detalj från Vi med dem och de med oss, av Caitlin Connolly, kopiering förbjuden

Låt Herren skriva din berättelse

Jag vet att många hjärtans uppriktiga önskan är att gifta sig och skaffa barn. Ändå är många ensamstående eller kämpar med infertilitet. Min käraste vän, som aldrig gift sig eller fått egna barn, har älskat och brytt sig om mina. Detta ersätter inte att hon får egna barn. Det är ett bevis på att hon fortfarande är inriktad på moderskap.

Min son och svärdotter har gått igenom utmaningen att få upprepade missfall. Deras önskan är rättfärdig. De strävar efter att låta Gud råda i sina liv. Kom ihåg att när vi ber i tro om att låta Jesus Kristus vara vår berättelses upphovsman och fullkomnare måste vi vara beredda att låta en obekväm berättelse utspela sig i hopp om en berättelse som, även om den är smärtsam, i slutändan är större och mer himmelsk än vi kan föreställa oss.

Bland mina kära vänner finns ett barnlöst par som gifte sig senare i livet och led av ofrivillig barnlöshet. De frågade i tro om de skulle adoptera barn. I stället för en baby kände de sig manade att adoptera fyra systrar – i åldrarna 5 till 17 år. Definitivt inte den berättelse de hade författat åt sig själva. Men vilken underbar berättelse Gud har skrivit tillsammans med dem.

Oavsett våra personliga omständigheter är vi alla en del av Guds familj, medlemmar i en jordisk familj och förbereder oss för att bli eviga föräldrar. Upphöjelsens välsignelser som gjorts tillgängliga för oss genom Frälsaren Jesus Kristus omfattar även efterkommande. Så vare sig vi är beseglade och får barn i det här livet eller i nästa, är vårt mål upphöjelse – som vi kan få om vi ingår och håller förbund. När vi ingår en förbundsrelation med Gud binds vi vertikalt till honom, och vi är aldrig ensamma. Vi blir välsignade med ”ett extra mått av [hans] kärlek och barmhärtighet”.

Som förbundsfolk planerar vi och förbereder oss för äktenskap och för att få och vårda barn. Vilket heligt och helgat kall! Vi älskar och leder och tjänar och fostrar för att visa vår kärlek till Gud och hans barn – eftersom vi vill att han ska råda i våra liv.

Det är en underbar tid att leva och sluta förbund i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Att förstå vår roll, vårt syfte och vårt ansvar i lycksalighetsplanen är förädlande, uppmuntrande och glädjefyllt. Vetskapen om att vi har en levande profet som förbereder oss för det som ligger framför oss ger mig frid och till och med optimism mitt i osäkerheten. Min förbundsrelation med Gud ger mig tillförsikt. Min tillförsikt genom förbund ligger hos Jesus Kristus.

Jag vittnar om att han lever, att hans kärlek till oss är uppenbar i hans villighet att ge sitt liv för och sin försoning åt var och en av oss.