”Dyrbara bonsaiträd och dyrbara vittnesbörd”, Liahona, sep. 2025.
Dyrbara bonsaiträd och dyrbara vittnesbörd
Varje vittnesbörd är en ovärderlig gåva som kräver intensiv personlig hängivenhet och tro för att det ska bestå som något vackert och glädjefyllt.
Foto med tillstånd av författaren
I centrala Tokyo i Japan såg jag något i en vacker park som gjorde mig förbluffad. Intill en stig som löpte genom parken stod en trämur på vilken över ett dussin små krukor var fastspända, var och en innehållande ett bonsaiträd. Vart och ett av de unika, vackra träden hade en liten skylt som visade dess ålder. De flesta var över 100 år gamla.
Det ena, 390 år gammalt, bar fortfarande frukt. Ett annat hade två tvinnade stammar – den ena död, den andra levande. Trädet var häpnadsväckande nog 590 år gammalt.
Jag föreställde mig hur varje bonsaiträd ursprungligen måste ha odlats och beskurits med stor stolthet och glädje. Med tiden blev träden troligen släktklenoder. Jag tänkte på åldrande föräldrar som gav sina barn ansvaret att ömt vårda familjens bonsaiträd, skydda det från skada och bevara det för framtida generationer.
De här miniatyrträden i Tokyo har överlevt fruktansvärda krig och tider av fred, genomlevt hårda stormar och vindstilla perioder. De är ett enastående bevis på hängivenhet, tradition och kärleksfull omsorg.
En dyrbar gåva
Efter att ha sett de här bonsaiträden har jag fascinerats av tanken på hur flergenerationsfamiljer i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga börjar med att en pionjärfamilj får ett dyrbart vittnesbörd om det återställda evangeliet.
Varje ny medlems vittnesbörd börjar med att han eller hon ”ger plats” för eller sår Guds ord i sitt hjärta och sedan ger det näring (se Alma 32:28). Allteftersom vittnesbördet växer så formas och beskärs den nya medlemmens handlingar i riktning mot ett annat sätt att leva.
Genom livets många prövningar och stormar växer ett vittnesbörd om Jesus Kristus och hans kyrka sig starkare när det får näring. Liksom ett bonsaiträd kan ett vittnesbörd bäras och föras vidare som en dyrbar gåva som efterföljande generationer också ska få att växa och ge näring åt.
Varje generation har det stora ansvaret att göra det vittnesbördet till sitt eget. Det är en ovärderlig men ömtålig gåva. För att den ska bestå som något vackert och glädjefyllt krävs intensiv personlig hängivenhet och tro.
Vi vet inte hur stort trädet var som Lehi såg i sin dröm. Men vi vet att det var enastående vackert och att han längtade efter att få dela med sig av dess frukt till sin familj (se 1 Nephi 8). Lehis familj blev ett levande exempel på en flergenerationsfamilj – ibland lyckades de föra sina rättfärdiga traditioner vidare, och ibland såg de, sorgligt nog, vittnesbörd vissna och dö på grund av motgångar, olydnad och prövningar.
Vi gläds över dem som är först i sina familjer med att bli sista dagars heliga, och som vårdar sina unga vittnesbörd genom att ingå och hålla heliga förbund. Och vi tackar dessa sista dagars heliga pionjärer för att de för sin kärlek till Gud vidare till framtida generationer.
Föräldrar, lärare, ungdomar och unga vuxna som prioriterar söndagens möten, tjänande i templet och deltagande i seminariet, institutet och konferenser för ungdomar och unga vuxna – som sätter Frälsaren främst i sina liv – förser unga vittnesbörd med den andliga jordmån och näring som de behöver för att utvecklas.
Liksom bonsaiträden jag såg i Tokyo är våra vittnesbörd om Jesus Kristus och hans återställda evangelium ovärderliga ägodelar som kommer att välsigna dem vi älskar. De kan bli vårt arv när vi omsorgsfullt vårdar, värdesätter och för dem vidare från generation till generation.